Helena Nimbratt

My triathlon stories

Balans mellan träningstunga helger och familjemys

Varje söndag stupar jag och Roger i säng. Kudden är alltid lika efterlängtad. Vi konstaterar gång på gång vad mycket roligt vi har gjort och hur galet mycket vi har hunnit med.

– Vi kan inte hålla på så här, säger jag lika ofta. Men lyckas vi dra ner på tempot?

Foto: Karolina Mikkonen
Foto: Karolina Mikkonen

Ja, när vi åker till vår fäbod på Lövberget i Dalarna, vår knasigaste spontanköp, då går allt in i ett slags undantagstillstånd och tempot går ner på sparlåga. Vi låter packandet ta sin tid. Vi kör upp utan brådska, laddar med kaffe och åter middag längs vägen och så pratar vi ikapp allt det vi inte hunnit med under veckan som gott. Edith sover och fortsätter att sova när vi bär in henne som en inlindad kokong i huset och gör upp eld i spisen. Vi somnar direkt och sover hårt i tystnaden med kalla näsor tills Edith inte vill ligga under täcket längre. Då stiger vi upp och gör eld och får igång kaffepannan.

Vi längtar nu till Lövberget. Till bastun och till avsaknaden av intryck.

För så länge vi är hemma så blir helgerna så där fulla av en massa skoj, och många timmars träning. Den här helgen som passerade så tränade jag 4,5 timmar, 3 timmar cykel och 1, 5 timmar simning, vi hade kusinträff med lek i badhuset i Norrtälje med medhavd matsäck och mys i relaxavdelningen. Edith han med en repa på Leos lekland där en kompis hade kalas och vi hann med en härlig tur på långfärdsskridskor med äldsta sonen och hans fantastiska sambo som tog så fina bilder.

Det är en avvägning hur mycket man ska gasa under dagen för att orka ett stenhård simpass vid 19:00 en söndagkväll. Jag började morgonen med 1, 5 tim på trainern. Cykling inne suger ordentlig på krafterna. Sedan skridskoåkande och korvgrillning i minusgrader, handla och middagslagning gör att man är lagom mör när middagen väl landat i magen och kaffet är upphällt. Men jag ångrar aldrig att jag lyfter mig själv i kragen och packar in alla simgear i bilen och pallrar mig till simhallen.

Härligt med ute-lek.
Härligt med ute-lek.

Där väntar en fullklottrad White board med ett stenhårt pass som genererar si så där 3000 m och en massa syra. Inte konstigt att den där kudden känns så himla skön och det spelar ingen roll att håret fortfarande är blött.

Lyx att få hänga med sonen.
Lyx att få hänga med sonen.
Och hans fantastiska Karolina.
Och hans fantastiska Karolina.
Korvgrillning i raststugan i Rönningeby.
Korvgrillning i raststugan i Rönningeby.

Statusuppdatering: Höst med Täby Sim

För att täppa till hålen en smula här på bloggen tänkte jag först uppdatera om läget i det tre triathlongrenarna – simning, cykling, löpning. Vad har hänt sedan sist?

| SIMNING | 

Att simma med andra triathleter och simmare är fantastiskt roligt, motiverande och lärorikt. Detta vet jag sedan gammalt och de olika kurser jag gått. Jag vet också hur roligt det är att känna att simningen känns bra jämför med när vattenkänslan inte alls infinner sig och allt bara känns okoordinerat och konstigt.

Simning när det är som bäst. December, Thailan, Koh Jum. 1500 m efter frukost.
Simning när det är som bäst. December, Thailan, Koh Jum. 1500 m efter frukost.

En fördel med att bo i Täby kommun, strax norr och Stockholm, är att här finns en gammal tradition av simning och en stor och stark klubbverksamhet. En verksamhet som dessutom har plockat upp simtrenden bland motionärer och numera har ett utbud av kurser och träning som passar sådana som mig – som vill bir bättre på crawl, få hjälp med träningen men som inte är drillad i simningens alla regler och inte ens kan voltvända.

Men det går utmärkt att simma utan att slå en kullerbytta vid kakelväggen varje gäng – det kan jag intyga. Och om jag tävlar mot någon i banan bredvid som behärskar denna övning så måste jag bara simma lite fortare …

Just nu är jag i en fantastisk härlig uppåtgående spiral i simningen och jag har ökat simtiden efter nyår från 1,5 timmar/vecka till 2,5 timmar organiserad träning. Jag simmar söndagar och onsdagar med Täby Sim, ibland lyckas jag simma ett pass utöver detta.

Trots att detta inte är någon större mängd så har jag redan blivit mycket bättre på alla sätt. Den stora skillnaden är att jag tränar på riktigt. Jag simmar hårt, jag puschar mig och jag kliver upp ur bassängen ibland med darrande ben.

Det är fantastiskt roligt. 1,5 tim träning bara försvinner i ett nafs. Jag har dessutom börjat träna benspark och vattenkänslan växer, jag känner mig tryggare och tryggare – jag har så kul i bassängen!

Tredje Ultratri-dagen och kärleken växer

[Sista delen om Ultratri Sweden 2018 har fått vänta på sig. Det var så ofantligt mycket att berätta och smälta att hela bloggen fick skrivkramp. Men nu är den här – tredje och sista delen av Rogers äventyr 2018. Mycket nöje.]

Första milen och den sista simningen som var 3 km gick lätt och oroväckande fort. Roger var pratglad och såg pigg ut men med 30 km löpning i kroppen gick det snabbt utför. Värmen slet och att navigera samtidigt som huvudet blev tröttare och tröttare tog ännu mer på krafterna. Med 93 km löpning på agendan så vill man inte springa en endaste meter fel, bara tanken på att tvingas vända om och springa tillbaka är mördande.

Ultra tri Sweden 2018
Strax innan start.

IMG_6004 (kopia)

Att supporta längs löpningen var slitsamt och omöjligt under en sträcka där löparna skulle befinna sig i skogen onåbara med bil. Strax innan mötte jag Roger för att tvinga honom att dricka och när jag mötte honom här så smög sig för första gången ett tvivel in i hjärtat – skulle han verkligen klara att gå i mål?

Jag såg på min man och kände inte igen mannen som stod framför: irriterad, det är inte ofta som Roger är det, rödsprängda ögon och lite vimmelkantig.

Herre jösses, hur ska detta gå?

Uppstigningen efter tävlingen andra sim, dag tre.
Uppstigningen efter tävlingens andra sim, dag tre.

Men han kom ut ur skogen på andra sidan. Där möttes han av en aid-station full av kärlek, energi, vätska, kyla och och hejande publik. Jag sträckte fram en låda med tre stora bitar toscakaka. Roger åt och skojade friskt om sig själv och det gick nästan att se med blotta ögat hur hans energidepåer fylldes på.

Kallt vatten på huvudet var det enda som lindrade värmen en smula.
Kallt vatten på huvudet var det enda som lindrade värmen en smula.

Nu började tävlingen bli blodigt allvar för alla oss som var inblandade. Världen utanför kändes långt bort. Jobb och andra åtaganden oviktiga. Vår atlet skulle supportas och alla andra tävlande behövde allt stöd de kunde få.

Kärleken växte.

Varje löpares kamp kändes ända in i märgen varje gång vi fick syn på dem längs banan. När någon dröjde slog oron till. Vad har gått fel? Slut på energi eller bara en tillfällig felnavigering?

IMG_6023 (kopia)

Vårt norska team hade otur med en telefon som for i backen och gick sönder. Det resulterade i felnavigering och många timmar extra på banan.

Dryga 20 km återstod och jag gjorde mig redo att supporta till fots. Jag förberedde mig för löpning, mötte Roger som överlämnade löparryggsäck med vatten och energi. Jag försökte pejla av hur jag skulle förhålla mig till honom: vara glad och peppig? Prata och underhålla? Vara tyst? Ta kommandot över navigeringen?

Han var sammanbiten med onda fötter men med fullt fokus på målet. Vi tassade sida vid sida. Jag talade om hur grym han var. Han blev lite irriterad över att jag sprang för fort.

Jag började propsa på att han skulle ta en gel eftersom jag såg att det var nödvändigt. Roger tog en gel. Tassade vidare.

Jag njöt av att efter nästan tre hela dagar ha suttit i bilen att få röra lite på mig. Jag fascinerades av att jag inte riktigt kände igen min man. Han befann sig i ett tillstånd jag inte sett honom i tidigare.

Han fortsatte vara butter. Han tassade på och jag fick i honom en, två totalt tre gels på ganska kort tid.

IMG_6086 (kopia)

Vi fortsatte tysta. Jag tog några bilder. Roger bävade för att stigningen upp i Hammarbybacken närmade sig. Backen låg som en stor mental kloss mellan honom och målet.

Plötsligt började Roger prata. Jag såg på honom överraskat och ljuset i ögonen glittrade där igen. Gelsen hade gjort ett bra jobb – se där! Det går att dra upp en löpare ur det allra djupaset hålet.

Hammarbybacken gick inte att undvika. Plötsligt stod vi och pratade med funktionär Jonas som bjöd på iskallt vatten, godis och chips.

Därefter tog vi sikte på toppen. Roger gjorde en ansats och joggade upp, upp en bit sedan klev han vidare med bestämda steg.

På väg ner från Hammarbybacken.
På väg ner från Hammarbybacken.

Sedan var det bara sista biten att rulla in i Stockholm.

Det var en fantastisk sommarkväll. Detta var ju sommaren 2018. Sol, mycket folk som promenerade. Par strosade hand i hand längs Årtsaviken där vi skulle springa. Ingen förstod såklart att här pågick ett lopp på liv och död. Rogers utseende stod i stark kontrast till alla sommarlyckliga flanörer. Jag tog på mig rollen att bana väg för att skona Roger från att ta steg åt sidan och tvingas anpassa farten. Inget gör så ont som just det när milen är staplade på varandra i kroppen.

Plötsligt siktar vi en av Rogers medtävlande framför oss. Danska Casper som kämpade i bra fart och blev en lockande morot. Roger ökade en smula. Jag märkte hur han fylldes med nytt hopp och ny energi. Vi gav oss inte till känna förrän vi precis var jämnsides och passerade strategiskt med god fart. Log och vinkade.

Roger fylldes av än mer energi. Jag sneglade på klockan och tempot visade 5:30. Jag hade sprungit drygt 20 km. Nu var det inte långt kvar och jag skojade om hur illa det skulle se ut för min del om han skulle hänga av mig där och då – han som hade simmat 12 km, cyklat 52 mil och alldeles, alldeles strax även sprungit 93 km.

Sista biten kastar Roger en blick bakom axeln för att försäkra sig om att dansken inte närmade sig över Västerbron. Han får en svensk flagga i handen. Jag viker av och låter Roger gå i mål på egen hand, precis minutrarna innan 21:00 och målet ska stänga.

Everything is possible!

2019 unnar jag mig att njuta av min motivation

Efter ett halvårs tystnad får jag plötsligt lust att logga in på bloggen.

Jag sätter mig i soffan och börjar mata Ironman-motivation videos.

Jag myser.

Tittar på Norseman.

Tittar på Ironman Kalmar 2017, minns känslan och kastas tillbak av förväntan, nervositet, glädje och rädsla, när jag ser bilderna på de regnvåta cyklarna i transition på morgonen innan start.

helena nimbratt

Jag har saknat fokuset. Jag har saknat nörderiet.

Jag har saknat känslan av den där formen. Men den är på väg. Jag har många timmars bra träning i ryggen. Jag har visserligen inte bloggat på ett tag, men jag har tränat, drömt, gjort upp planer och sakta, sakta byggt ny styrka.

I huvudet och i kroppen.

Den i hjärtat – kärleken till sporten som jag vann för nu sex år sedan, den har aldrig sviktat. Jag har bara inte varit säker på vilken väg jag skulle fortsätta på och jag behövde en paus.

Jag kraschade på cykeln. Drog på mig skador och var trött. Min mamma blev sjuk och behövde min hjälp. Sedan dog hon och det var mycket som skulle ordnas.  Jag insåg att jag inte kunde göra mer än just det och ta hand om familjen och sköta jobbet. Jag tränade men utan krav. Jag har också testat att sitta i soffan med filmer, skålar med chips och inlindad i filt men det är inte det som gör mig stark och lycklig. Det är när jag efter en hel dag med fokus på jobbet, möten och fullt schema kommer hem och tar hand om Edith och toppar dagen med att snöra på mig löparskorna, tar ett djupt andetag och kliver ut i mörkret, regnet, halkan och springer med starka steg och ibland pressar mig så lungorna värker eller långsamt tassar i skogen med trevligt sällskap.

I helgen var jag i skidmeckat Harsa med ett helt gäng härliga tjejer och njöt. Jag tog en helg med fokus på bara mig, fysisk aktivitet som jag älskar. En dag ledigt från jobbet som jag satsade på skidor, tjejsnack och bubbel.

Det var inget jag unnade mig. Unna sig är något som folk gör när de med dåligt samvete tar en kaka extra till kaffet. Jag har slutat att unna mig för min skull och kanske lite för min mammas skull. Jag tar istället. Jag tar en påse godis om jag känner för det. Jag tar mig tid att träna. Jag tar mig ett break från julen och reser bort. Det enda jag kanske unnar mig det är att njuta av min träningsmotivation. Den har jag aldrig saknat men kanske fått ursäkta. Jag unnar mig att utnyttja att jag besitter en motivation som många kanske önskar sig. Så jag tar mig tid att träna, drömma och sikta på Ironman Kalmar 2019.

Jag älskar resan dit. Jag älskar att göra arbetet som krävs för att ställa mig förberedd på startlinjen. Jag drömmer om att göra det bästa av det förutsättningar jag har.

Resan har redan börjat!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.