Helena Nimbratt

My triathlon stories

Ultratri Sweden 2018: Cykling genom halva Sverige


Som support så skulle jag träffa Roger nästa gång vid simuppgången och jag hade en del att göra innan dess. Mest nervös var jag för hur jag skulle klara att köra längs den, av naturliga skäl osnitslade banan och hitta till alla viktiga viktiga punkter för att servera vatten, sportdryck, bullar kaffe och det som visade sig bli viktigast av allt i värmen – ned kylning, isklampar i nacken och vatten på huvudet.

Vid simuppgången vid de vackra västkusthusen vid Röda Holme den 20 juli är det uppsluppen stämning bland arrangörer, support och den lilla skara nyfikna som letat sig dit. Simmarna närmar sig uppstigningsplatsen mycket tidigare än förväntat. Det råder goda förhållanden.

Edith och svärmor dyker upp och jag tappar för ett ögonblick fokus på min uppgift och plötsligt ser jag Roger komma vinglandes på bryggan. Jösses där är han! Redan!

690CC01F-BF0D-43D1-A569-A7D8EAF5B5F0
Härlig stämning. Nöjda simmare.

Simningen har gott fantastiskt bra och jag märker att stunden är känsloladdad. Roger kramar sin kajakist, som fungerat som följebåt, hårt och tackar för grym navigation. Jag tittar på Roger ocht tycker han ser påverkad ut på ett sätt som jag inte sett tidigare. Någon säger senare att 3 timmar i saltvatten drar ut mycket vätska ur kroppen.

Jag fixar varmt kaffe och Roger unnar sig några minuters vila på den utbredda filten.

Jag frågar nyfiket hur det kändes att simma så ofantligt långt.

– Det gick mycket lättare än vad jag trott, svarar han.

När Roger cyklat iväg kommer hans kajakist tillbaka och måste helt uppenbart debriefa ett ögonblick. Han är märkbart berörd efter att ha sett simmarnas insats på nära håll.

– Han simmade så himla bra. Han var superduktig!

Därefter börjar cykelmomentet på allvar. Dags 1 19 mil, dag 2 32 mil. 2018 blev ett år där det kom att handla mycket om värmen. Framförallt för Roger.

Att navigera och läsa karta längs vägen krävdes en felkörning och en hel del fokus men sedan flöt det på bra.

Jag njöt av det skiftande landskapet från supporterbilen. Stannade ofta och höll ett vakande öga på Rogers energinivå och status.

8FC30782-03BB-494D-B152-1FD89D1BBF39

Första gången jag erbjöd honom en svalkande dusch  över huvudet och nya flaskor så tackade han nej sedan insåg jag att jag var tvungen att vara tydligare och ta kommandot. Han kunde uppenbarligen inte själv avgöra vad han själv behövde eller inte. Jag försökte hålla koll på hur mycket han drack och var inte nöjd.

Det visade sig bli riktigt, riktigt tufft för Roger med värmen och med vätskenivån. Han slet och jag kunde se att det var långt ifrån en bekväm resa. När jag såg och körde upp för stigningen upp på Tabergstoppen i Huskvarna, som avslutade första dagens cykling, fick jag tårar i ögonen.

Fy helskotta vad brant! Har vi ens sådana här berg i Sverige? Bilen kom ju knappt upp!

Jag ställde mig vid mål och väntade på min tappra man. Först kom Tryggve från Norge. Han besteg backen ståendes och cyklade metodiskt och beslutsamt från sida till sida av vägen och skojade frisk om att han var född i en backe. Sedan kom Roger – gåendes med svetten rinnandes för pannan. Glad av att vara i mål. Tagen av dagens utmaningar och att det nu återstod ytterligare två dagar av loppet.

Kvällen i sig blev också en kamp för Roger. Kroppen kokade och vi gjorde iskalla omslag med hotellets handdukar. Sommarens värme var brutal, ingen ac, fönstrens vidöppna och trafiken utanför störde. Toppa detta med vår busiga 3-åring som saknat mamma och pappa och som ville sova i samma säng …

Men Roger vaknade 05:00 och såg återhämtad ut, långt mer än jag förväntat mig. Humöret kunde ha varit bättre. Så fort han steg ur sängen så räckte jag fram ett halvt glas vatten och började samla ihop cykelkläderna. Mitt arbete som support hade redan börjat.

Vid frukosten hälsade alla på varandra med dämpad röst eller med en tyst nick. Det mesta av hotellets godsaker hoppade Roger över. Kaffe och vitt bröd var allt han ville ha.

På hotellet i Husqvarna strax innan start.
På hotellet i Huskvarna strax innan start.

Starten gick mellan två medhavda flaggor på gatan utanför hotellet. Arrangörerna och familj och vänner peppade iväg cyklisterna. Sedan var det bara för mig att snabbt få in allt i bilen, vattendunkar, kylväska, extrakläder och upp med min cykel på taket.

5497C1A3-37EB-41F0-97FE-07F529F4AC69

Dagens cykling flöt på bra med stigande känsla, humör och energinivåer. Vi började med nedkylningen redan från start och jag laddade på Ica med isklampar, islatte, munkar och wienerbröd. Kylklamparna lindrade. Islatten blev en efterlängtad belöning. Framåt eftermiddagen när temperaturen visade 32 grader svarade jag bara ”nu är det varmt”, när Roger frågade om värmen. Jag tänkte att han skulle inte orka med sanningen men att han behövde förstå att det var viktigt att dricka och fylla på med energi. Viktigare än någonsin.

Kylklamp i nacken och hyfsat pigg blick. Jag är nöjd.
Kylklamp i nacken och hyfsat pigg blick. Jag är nöjd.

 

5C21E58A-5825-47D7-898E-3300DB45B9ED
Fantastisk cykling vid Kolmården.

 

Sista aid-station. Nu är målet i Trosa inom räckhåll.
Sista aid-station. Nu är målet i Trosa inom räckhåll.
Så fantastiskt jobbat av Roger! 32 mil cykling!
Så fantastiskt jobbat av Roger! 32 mil cykling!
Välförtjänt vila och reflektion av dagen.
Välförtjänt vila och reflektion av dagen.

Målgången för cyklingen var i söta Trosa och vi bodde på Trosa Spa Hotel. Helt bortkastat för vår del. Det fanns inget utrymme mentalt för Roger att njuta. Han ville bara kyla ned sig, få i sig mat och vila. Restaurangens artiga rutiner skapade bara frustration. Vi var inte intresserade av småprat eller att sitta länge och vänta på nästa rätt. Till slut var middagen över och arbetet med att förbereda utrustning och energi till sista dagens etapp – 93 km  löpningen och 3 km sim.

Jag var trött och orolig för Roger – så glädjen över äventyret var inte riktigt på plats. 93 km löpning är en skrämmande distans och när jag såg Rogers skick så knöt det sig i magen.

”Han gör det här frivilligt”, påminde jag mig själv. Och jag skulle se till att försöka göra vad jag kunde för att hålla honom på fötter hela tredje dagen.

Ultratri Sweden 2018 – Njutning och plåga på samma gång

[ULTRATRI SWEDEN: 9+3 k SWIM, 190+320 k BIKE, 23+70 k RUN]

Det är en mycket liten grupp som slår sig ned på klappstolar under partytältet som står uppställt i Gottskärshamn på Västkusten, några mil utanför Göteborg. Solen steker som den bara kan göra under sommaren 2018 och utsikten över vattnet och de karga skären, är vacker.

B5AEED16-BFCC-46BB-978A-ACCABAC5A8CB
Sex tappra deltagare i det lilla men mycket välarrangerade loppet.

Det är pre race-möte och dagen före start för Ultratri Sweden 2018 – ett etapplopp där deltagarna tar sig från västkusten till Stockholm genom att simma, cykla och springa under tre dagar.

Roger har hittat sin kajakist som ska supporta under simningen.
Roger har hittat sin kajakist som ska supporta under simningen.

Årets sex tävlande har accepterat att tävlingsdagen är bara några timmar bort.

Förberedelserna är gjorda. Beslutet för länge sedan fattat. Detta ska göras på ett eller annat sätt. Att backa är inget alternativ. Det är inte ens någon idé att känna skräck.

– Nu är vi här. Det känns skönt att få komma igång, hör jag nästan samtliga säga till sin support – sambon, vännerna, systern – de nära och kära som lovat ställa upp på att göra allt för att hjälpa sin atlet att komma i mål. Om tre dagar i Trosa.

Springa en mil, klara ett marathon och sedan till och med en Ironman, många hittar sin nivå där man trivs och säger att nu är det nog.

Men dit har inte min äkta hälft Roger kommit än. Eller jo … kanske, kanske är han där nu, efter att ha genomfört Ultratri Sweden.  Just för tillfället har han inget nytt äventyr i åtanke.

– Senaste 6-7 år har jag haft något värre framför mig. Det börjar med att jag tänker att det där klarar inte jag och sedan börjar det gro lite grann. Det handlar om att flytta fram gränserna för vad som är möjligt, försöker han förklara när jag presser honom och frågar: Varför?

Ultratri Swedens första tävlingsdag består av 9 kilometer simning från ön Nidingen sydväst om Onsala (söder om Göteborg) och in till fastlandet, därefter 19 mil på cykel till målgång uppe på Tabergstoppen i Huskvarna. Andra dagen cyklar de rätt och slätt 32 mil, från Husqvarna till trosa och sista biten består av 92 km löpning och 3 km sim med målgång i Stockholm.

Efter att ha upplevt loppet som support är min summering att tävling är en kombination av njutning och plåga. En resa genom Sveriges skiftande landskap på vägar och i vatten som du kanske aldrig hade haft privilegiet att besöka. Att simma från det ökända lilla skäret intill Nidingen med en kajak som navigerar och serverar energi är ren och skär lyx.

Cykelbanan var den som överraskade mig mest. Så otroligt vackert och samtidigt så mördande kuperad på sina håll att jag vid ett par tillfällen blev tårögd och översvallad av känslor när jag såg atleterna kämpa uppför.

Men om det kunde bara deltagarna ana där i Gottskär timmarna innan ribbåten skulle köra dem ut för övernattning vid starten.

Fortsättning följer i kommande inlägg …

8C5DD9BD-AED5-4A98-8468-A48529C02C92

 

Kvällen innan start. På väg ut till Nidingen.
Kvällen innan start. På väg ut till Nidingen.

 

Ribbåten lämnar hamnen. kvar på kajen står familj och support.Nästa gång vi ses är vid simuppgången.
Ribbåten lämnar hamnen. Kvar på kajen står familj och support.Nästa gång vi ses är vid simuppgången.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.