Sista anmälningsdagen – då köpte jag min startplats. Utan någon som helst tvekan. Det ska bli jättekul att vara med i Vansbro triathlon igen och jag inser nu att jag älskar känslan när det drar ihop sig mot race, nu när jag inte är helt upptagen av en liten bebis som behöver 100 procent av min tid.

Förra året startade jag utan att ha förberett mig mentalt för fem öre. Jag ska försöka göra annorlunda i år. Jag har redan läst race PM:et. jag har börjat fundera på om jag behöver köpa någon ny utrustning. Imorgon ska jag lämna in min cykel på service, det är mest en mental grej efter att jag gick omkull med cykeln förra året. Det hanns inte med innan Kalmar och så cyklade jag med växlar som var lite knepiga att få i, ett styre som var felinställt … och lite sånt men det gick ju det också.

Jag har en ny race suit från Airofin Athletic som jag ännu inte alls nämn här på bloggen. Det blir mer om det märket och samarbetet snart. Jag blev kontaktad av en brittisk kille som heter Harry och som äger och grundat märket. Han verkar allra mest brinna för att skapa ett community och bjöd in till att bli en del av Team Airofin. Han är en sådan eldsjäl och verkar sjukt sympatisk och jag är helt kär i dräkten. Kan det vara så här bekvämt att tävla? Den är som ett andra skinn, väldigt tunn men samtidigt känns den välsydd och hållbar. Inget som trycker på magen, inget som glipar, allt bara sitter där utan att det märks. Cykelkläderna känns superproffsiga. Jag har aldrig haft så här fina kläder.

Jag har fram till nu kört tvådelat men hela tiden varit missnöjd med att toppen åker upp, jag drar och drar för att inte visa magen. kanske beror på att den här typen av kläder inte alla är tillåtande om man har en smula vadd runt höfterna. Det kan ju gå lite upp och ner var i månaden man befinner sig som kvinna.

Och jag känner mig så snygg i denna dräkt. I går testade jag att cykla i den för att följa regeln – ingen ny utrustning på tävling.

Lite skav mellan låren eftersom trikläder har mindre padding, men det är bara att hacka i sig. Klockren och snabb.

Och snabbt cyklade jag.

Höll ca 30 km/h i snitt. Kanske lite under men med så knasigt god känsla. Har nog aldrig känt så här …. (tänk om jag hade tränat lite mer )…

Jag har energi i kroppen som jag inte känt … alls faktiskt. När jag började med denna sport hade jag en otroligt pressad tid yrkesmässigt, kaos, panik och otroligt mycket press och dålig struktur på mitt jobbande (som var mitt eget fel). Jag var verkligen i stressträsket och vaknade kring 04:00 på nätterna och huvudet drog igång. Kroppen kändes ofta som bly när jag var ute och sprang. Men det var jag van vid. Det var vardag för mig.

Jag hade precis fått ordning på sömnen när Edith kom … och ja ni har hört mitt tjatande, men det har verkligen lönat sig att ta tag i detta problem. Nu har nog bebishormonerna gått ur kroppen så jag sover mycket hårdare och vaknar på ett annat läge. Förmodligen får kroppen bättre möjlighet att lagra in glycogen och det känns. Jag är fulladdad när jag tränar på ett annat sätt.

Underbar känsla.

Underbar känsla på cykeln. När det inte känns måttligt ansträngande  att cykla 80 km så går tiden ganska fort. Kring 70 km började jag bli trött och lite seg men energiintaget var inte på topp så det var naturligt. Kunder ändå pressa upp farten. Och jag njöt.

Kl 18:00 en solig lördag i Sverige – ALLA är hemma och grillar. Och jag får ha vägarna för mig själv.