I går ville jag verkligen ge mig ut på en riktig trailrunda. Två saker talade för att det inte skulle bli så som jag tänk : Klass 2 varning för höga vattenflöden och en helt slutkörd kropp efter all slyröjning.

Man kan ju alltid testa och man kan ju alltid ta det lugnt, blev min strategi. Benen var som stockar. Bröstmuskler och rygg ömma av träningsvärk. Jag gav mig av mot en av Friluftsfrämjandet uppmärkta leder mot grannberget Tyrsberget som jag spanat in under vintern. Först nedför vägen en liten bit och sedan tvärs över ett par fäbodtomter och sedan bar det nedför berget på en väl utmärkt led som inte såg ut att blivit vandrad på på många, många år.

Den mörkgröna mossan låg som en heltäckningsmatta över leden. Tjock, blöt och orörd. Magiskt vackert.

Respekt för skogarna.

Iskallt vatten in i skorna. Men det gjorde inget. Som vanligt har jag ullstrumporna på. Fötterna höll sig varma.

Nedför, nedför, spindelnät i ansiktet tystnad som bara går att hitta i urskogar och så tog det stopp. En myr bredde ut sig framför mig. Jag beslöt mig för att inte testa att korsa den. Inte en dag när vattnet är extra högt.

Ja vände och tuggade mig uppför berget igen.

Det blev sedan en fin tur till grannberget längs grusvägar med många stopp för foto. Jag drack vatten, jag åt en bar. Jag stod och lyssnade på smältvattnet som brusade fram.

Ser framemot att ta samma tur men med lite mer krafter kvar i kroppen nästa gång.