Det var ett tag sedan jag kände mig beslutsam över att köra ett lopp. Beslutsamhet och lust är viktiga ingredienser om man ska lyckas nå ett tufft uppsatt mål. När beslutsamheten inte riktigt infinner sig då drar man ut på det där med anmälan …. Hittills i år är jag endast anmäld till 1 lopp: Loftahammar Endurance day. Där tvekade jag inte en sekund men Vansbro triathlon, Idre fjällmarathon, än så länge har jag inte köpt någon startplats.

Men en startplats till Österlen marathon i november kommer det att bli om loppet blir av.

Jag var i Skåne och i mitt älskade Kivik i helgen. Jag sprang som vanligt min standard-älsklings-runda förbi Kiviks musteri, upp på Stenshuvud från den norra sidan och sedan ner igen och hem upp över Svinaberga. När jag stod där uppe på huvudet och njöt av utsikten och fascinerades över att stranden där nedanför skulle kunna vara vilken strand som helst i ett exotiskt land så slog det mig: Jag vill springa Österlen marathon igen. Ett litet lopp i mörker med pannlampa och reflexvästar. Jag sprang det 2014 tillsammans med Roger. Jag hade precis fått veta att vi väntade Edith. Vi tog en bit i taget. Stannade dryga 10 min efter halvmaran och kände om vi skulle fortsätta och det gjorde vi. Vi sprang genom ett beckmörkt Österlen och hörde havet utan att kunna se det. I övrigt var det tyst, ingen publik men så då och då passerade vi byar med tända marschaller och eldkorgar. Österlen lyser – en höstfestival på den absolut bästa platsen jag vet.

Ett perfekt mål för sommaren och höstens löpning!

Jag har länge längtat efter att lägga in lite intervaller i min utomhuslöpning. Men av någon anledning så har det inte passat i schemat. Jag har sprungit med vagn, i skogen eller varit för sliten efter ett tungt benpass eller liknande.

I går kväll klaffade allt, äntligen.

Det var visserligen sent, med risk för att störa nattsömnen men jag vet också hur mycket jag älskar att träna just sent på kvällen. Jag är full av energi, känner mig alltid råstark och får till de spetsigaste hornen i pannan om klockan passerat 21.

I mina yngre dagar så presterade jag alltid de bästa texterna framåt midnatt. Det är min produktivaste tid på dygnet som jag numera alltid spenderar på kudden.

Planen var enkel: den vanliga rundan runt Rönningesjön, 2 km uppvärmning och sedan 8 x 1000 m i minst 5:00-tempo. Jag sprang på känsla men sneglade på klockan efter varje intervall. Jag vår lite otålig när jag vilade och tyckte det kändes fuskigt att stå och återhämta sig men jösses vilket genialt upplägg detta är. Så roligt! Vilken glädje att få uppleva lite fart. Vilken känsla att återhämta och springa starkt och med god teknik om och om igen.

De första två intervallerna låg jag en bra bit under 5:00, sedan kom rundans mördarbacke och jag drog på mig syra och landade på strax långsammare än 5:00-tempo. Terrängen gjorde sitt men jag avslutade starkt och medeltempot, inklusive uppvärmningens landade på 5:06.

Jag kvittrade och var glad som en lärka när jag klev in innanför dörren hemma.