Älskade underbara helvetiska maj. Födelsedagar, jobbaktiviteter, student, fler födelsedagar, allt fix i trädgård, träning … det är underbart men så attans fullt schema att man baxnar. Jag har lärt mig efter år av stressiga perioder att bara andas, ta en sak i taget, göra listor få överblick och en känsla av kontroll och beta av.
Ett effektivt sätt att blogga är ju att visa lite bilder! 😀 Det här har jag gjort sedan sist.
Jag har länge längtat efter att lägga in lite intervaller i min utomhuslöpning. Men av någon anledning så har det inte passat i schemat. Jag har sprungit med vagn, i skogen eller varit för sliten efter ett tungt benpass eller liknande.
I går kväll klaffade allt, äntligen.
Det var visserligen sent, med risk för att störa nattsömnen men jag vet också hur mycket jag älskar att träna just sent på kvällen. Jag är full av energi, känner mig alltid råstark och får till de spetsigaste hornen i pannan om klockan passerat 21.
I mina yngre dagar så presterade jag alltid de bästa texterna framåt midnatt. Det är min produktivaste tid på dygnet som jag numera alltid spenderar på kudden.
Planen var enkel: den vanliga rundan runt Rönningesjön, 2 km uppvärmning och sedan 8 x 1000 m i minst 5:00-tempo. Jag sprang på känsla men sneglade på klockan efter varje intervall. Jag vår lite otålig när jag vilade och tyckte det kändes fuskigt att stå och återhämta sig men jösses vilket genialt upplägg detta är. Så roligt! Vilken glädje att få uppleva lite fart. Vilken känsla att återhämta och springa starkt och med god teknik om och om igen.
De första två intervallerna låg jag en bra bit under 5:00, sedan kom rundans mördarbacke och jag drog på mig syra och landade på strax långsammare än 5:00-tempo. Terrängen gjorde sitt men jag avslutade starkt och medeltempot, inklusive uppvärmningens landade på 5:06.
Jag kvittrade och var glad som en lärka när jag klev in innanför dörren hemma.
I går ville jag verkligen ge mig ut på en riktig trailrunda. Två saker talade för att det inte skulle bli så som jag tänk : Klass 2 varning för höga vattenflöden och en helt slutkörd kropp efter all slyröjning.
Man kan ju alltid testa och man kan ju alltid ta det lugnt, blev min strategi. Benen var som stockar. Bröstmuskler och rygg ömma av träningsvärk. Jag gav mig av mot en av Friluftsfrämjandet uppmärkta leder mot grannberget Tyrsberget som jag spanat in under vintern. Först nedför vägen en liten bit och sedan tvärs över ett par fäbodtomter och sedan bar det nedför berget på en väl utmärkt led som inte såg ut att blivit vandrad på på många, många år.
Den mörkgröna mossan låg som en heltäckningsmatta över leden. Tjock, blöt och orörd. Magiskt vackert.
Respekt för skogarna.
Iskallt vatten in i skorna. Men det gjorde inget. Som vanligt har jag ullstrumporna på. Fötterna höll sig varma.
Nedför, nedför, spindelnät i ansiktet tystnad som bara går att hitta i urskogar och så tog det stopp. En myr bredde ut sig framför mig. Jag beslöt mig för att inte testa att korsa den. Inte en dag när vattnet är extra högt.
Ja vände och tuggade mig uppför berget igen.
Det blev sedan en fin tur till grannberget längs grusvägar med många stopp för foto. Jag drack vatten, jag åt en bar. Jag stod och lyssnade på smältvattnet som brusade fram.
Ser framemot att ta samma tur men med lite mer krafter kvar i kroppen nästa gång.
© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.