Helena Nimbratt

My triathlon stories

Därför är fredagen den 13: min lyckodag

Vi hade en dröm jag och Roger när vi träffades och under de första åren. Det handlar inte alls om något storslaget eller häftig resa eller äventyr, det handlade om att ha en gemensam vardag.

Nykära. Ute Stockholmsnatten. Det var innan träningen blev vårt huvudsyssla.
Nykära. Ute i Stockholmsnatten. Det var innan träningen blev vårt huvudsyssla.

Först trodde vi inte det var möjligt, så som livet såg ut då med barn på varsin sida om Stockholm. Men så klarnade plötsligt dimman, barnen växte och vi såg en möjlighet att slippa säga hej då till varandra, slippa somna i varsin dubbelsäng med hela Sveriges huvudstad mellan oss.

Nu har vi haft vardag tillsammans i snart tre år! Lika länge som vi har varit föräldrar till Edith. Jobb, träning, matlagning, städ, fix, planering, födelsedagar, nattvak, allt i en  enda evighetskarusell. Det stannar aldrig. I bland är jag jättetrött. Och jättelycklig. Vi har typ aldrig någonsin tid över i vårt familjeprojekt.

Jag tänker ofta på hur fantastisk den här vardagen är. Hur lyckligt lottade vi är. Vi har allt vi behöver. Vi har varandra. Vi har familjen. Edith så njutningsfull, så fin, så fantastisk i allt hon gör och hittar på. Ett mirakel på två ben. Älskar hur hon tänker, funderar, busar gömmer sig under täcket när hon vaknar på morgonen. Hon ligger där under och bubblar av skratt det första hon gör när hon vaknar. Då går det inte att tycka att en grå måndagsmorgon är trist och deppig.

Så fiffig uttänkt det där!

Samtidigt går det inte att ta något föregivet. Det är sånt man blir påmind om. Min mamma försvann ur mitt liv på bara tre månader. Hon var frisk och kom som vanligt med kylväskan med nybakad äppelpaj och vaniljsås och sedan, sedan låg hon i sin säng och vissnade så himla snabbt. Framför våra ögon. Och så var hon plötsligt borta.

En riktigt, riktig höjdpunkt i livet. Mitt första Vasalopp. Jag var sååååå lycklig över att ha klarat det och framförallt vara i mål och slippa skida en enda meter till.
En riktigt, riktig höjdpunkt i livet. Mitt första Vasalopp. Jag var sååååå lycklig över att ha klarat det och framförallt vara i mål och slippa skida en enda meter till.

Roger kanske tröttnar och dumpar mig. Det kanske händer något annat hemskt som kastar omkull vår tillvaro,

Vem vet vad som väntar bakom nästa krök?

Jag vet att livet går upp och ner. Det gäller att njuta när det är ljust och lätt och andas. Så jag njuter – av vardagen. Kokar min morgongröt, plockar fram dammsugaren för hundrade gången och kramar mina nära och kära.

Fredagen den 13:e då? Ja, det var helt enkelt den dagen 2012 som jag och Roger träffades första gången.

Min livskamrat och sedan i somras även Mr Nimbratt.
Min livskamrat och sedan i somras även Mr Nimbratt.

5 tankar om “Därför är fredagen den 13: min lyckodag

  1. Så fint skrivet! Vi behöver alla påminna oss om just detta du skriver. Att det är så lätt att ta för givet, att hela tiden vilja ha ”mer och bättre” och att det trots allt är vardagen som är livet. TACK!

    1. Att må bra i vardagen är kanske ett av de viktigaste livsmål vi kan sätta upp för oss själva.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.