Helena Nimbratt

My triathlon stories

Konsten att driva en levande blogg

Jag har inte bloggat så frekvent sedan Edith föddes. Och under de sista året, sedan jag började jobba har det blivit ännu mindre.

Alldeles nyligen var jag på jakt efter några nya bloggar att följa. Jag har ju en del gamla favoriter som jag alltid kikar in hos och har gjort sedan 2013 när jag började blogga: Malin som driver Trail och inspiration är en gammal god bloggvän som verkligen bidrog till att peppa igång mig som bloggare med alla trevliga kommentarer. Beatatjata likaså och Lina triathlet bidrog massor till min triathlonträning i början  med sin dåvarande blogg.

Vad trevligt det är med bloggar som lever och uppdateras ofta. Inte som min. Jag tänker att jag måste blogga mer, det är ju ändå så himla kul. Men det är konst att driva en levande och varierad blogg.

Jag letar just nu efter triathlonbloggar som lever och inspirerar. Någon som har tips eller hänger alla bara på Insta eller hur är det?

Igår hade vi lite trevligheter för oss på jobbet och jag hamnade ofrivilligt i en padle hall. Det är tydligen väldigt trendigt att spela padle, en slags kombo mellan squash och tennis. Lite mjukare regler, Bara att drämma till bollen liksom.

På slutet av 2-timmarspasset med lite teknikinstruktioner från en tränare så fick vi till och med till  lite spel.

Kul att testa något nytt.

padle

Därför är fredagen den 13: min lyckodag

Vi hade en dröm jag och Roger när vi träffades och under de första åren. Det handlar inte alls om något storslaget eller häftig resa eller äventyr, det handlade om att ha en gemensam vardag.

Nykära. Ute Stockholmsnatten. Det var innan träningen blev vårt huvudsyssla.
Nykära. Ute i Stockholmsnatten. Det var innan träningen blev vårt huvudsyssla.

Först trodde vi inte det var möjligt, så som livet såg ut då med barn på varsin sida om Stockholm. Men så klarnade plötsligt dimman, barnen växte och vi såg en möjlighet att slippa säga hej då till varandra, slippa somna i varsin dubbelsäng med hela Sveriges huvudstad mellan oss.

Nu har vi haft vardag tillsammans i snart tre år! Lika länge som vi har varit föräldrar till Edith. Jobb, träning, matlagning, städ, fix, planering, födelsedagar, nattvak, allt i en  enda evighetskarusell. Det stannar aldrig. I bland är jag jättetrött. Och jättelycklig. Vi har typ aldrig någonsin tid över i vårt familjeprojekt.

Jag tänker ofta på hur fantastisk den här vardagen är. Hur lyckligt lottade vi är. Vi har allt vi behöver. Vi har varandra. Vi har familjen. Edith så njutningsfull, så fin, så fantastisk i allt hon gör och hittar på. Ett mirakel på två ben. Älskar hur hon tänker, funderar, busar gömmer sig under täcket när hon vaknar på morgonen. Hon ligger där under och bubblar av skratt det första hon gör när hon vaknar. Då går det inte att tycka att en grå måndagsmorgon är trist och deppig.

Så fiffig uttänkt det där!

Samtidigt går det inte att ta något föregivet. Det är sånt man blir påmind om. Min mamma försvann ur mitt liv på bara tre månader. Hon var frisk och kom som vanligt med kylväskan med nybakad äppelpaj och vaniljsås och sedan, sedan låg hon i sin säng och vissnade så himla snabbt. Framför våra ögon. Och så var hon plötsligt borta.

En riktigt, riktig höjdpunkt i livet. Mitt första Vasalopp. Jag var sååååå lycklig över att ha klarat det och framförallt vara i mål och slippa skida en enda meter till.
En riktigt, riktig höjdpunkt i livet. Mitt första Vasalopp. Jag var sååååå lycklig över att ha klarat det och framförallt vara i mål och slippa skida en enda meter till.

Roger kanske tröttnar och dumpar mig. Det kanske händer något annat hemskt som kastar omkull vår tillvaro,

Vem vet vad som väntar bakom nästa krök?

Jag vet att livet går upp och ner. Det gäller att njuta när det är ljust och lätt och andas. Så jag njuter – av vardagen. Kokar min morgongröt, plockar fram dammsugaren för hundrade gången och kramar mina nära och kära.

Fredagen den 13:e då? Ja, det var helt enkelt den dagen 2012 som jag och Roger träffades första gången.

Min livskamrat och sedan i somras även Mr Nimbratt.
Min livskamrat och sedan i somras även Mr Nimbratt.

Friskare och gladare med vegetarisk mat?

Tänk dig en falukorv. Visserligen en korv i sällskap med ugnstekt äpple, lök och sedan ett fluffigt mos med en stor del broccoli.

Tänk dig sedan en tallrik med blandade bladgrönsaker, ruccola, magold, baby spenat, bondbönor, illröda pärltomater, strimlade rödbetor, morötter, rödlök och några kokta ägg och för att inte chocka kroppen helt, en lite portion pasta.

Båda de här måltiderna har jag ätit i veckan. När man jämför dem så har ju det första alternativet, som ändå inte är katastrofdåligt, ingen chans när det kommer till näringsämnen – mineraler och vitaminer.

Så varför är det då så himla svårt att komma igång med vegetarisk kost?

360C1673-C810-4D6C-9D24-19B15C5FDD8A

Vi pratar en hel del mat i vårt hem. I en bonusfamilj med 6 personer med lite olika vanor, smak och preferenser så blir det en del tyckande och diskussioner. Toppar man detta med att familjen numera består av fyra vuxna (mina två barn Simon och Olivia är 22 och 18)  träningsnördar … också med olika övertygelser och erfarenheter så blir det spännande. Men vi pratar mycket om att äta mer vegetariskt. Men landar ofta i kyckling, långkokt köttfärsås, kyckling igen och igen.

I går fyllde jag kundvagnen i en slags planlös frustration med alla superlivsmedel som snurrar i huvet på mig som jag någon gång läst om. Det blev till och med en lite påse färsk gurkmeja utan att jag vet exakt vad jag ska göra med allt. Men finns det hemma så kommer det bli något av det. Jag gillar inte att slänga mat.

Just nu är jag fylld av motivation och inspiration,  supertaggad på att äta mer vego tack vare två böcker som jag lyckats ägna mig åt när jag varit hemma och vabbat.

Vi får se vad det kan bli!

Plötslig är det vår!

Vänta nu! Man kan ju kanske cykla utomhus faktiskt.

Vad fort det gick. En veckan iskall kyla och snöflingor och nästa … barmark och värmande sol. Jag tror minsann att det är en bra bit över +10 grader ute, plötsligt.

Den här helgen hängde jag inte med, dessutom var jag fokuserat inställd på att köra långpass på trainern och har jag gjort en plan så vill jag stenhårt hålla mig till den.

Lördagen började med simning 08:00 i simhallen. Målet att öka distansen sedan senaste passet och hålla god och glad känsla. Det gick fin fint.

Hem, äta en andra frukost och lösa av Roger som gav sig ut på mountain bike tur. Lera och grusvägar.

Sedan var det min tur att fixa det inplanerade långpasset på trainern. Jag siktade på 3 timmar, det landade på 2,5. Satan i gatan vad mentalt tufft det är och vad trött, svettig och sur jag blev. Visserligen nöjd efter dusch och något att äta … harkel … så kanske en bättre energiplan nästa gång.

Jag såg till att dricka, äta, få i mig salt och tidig sänggång för att klara helgens utmaning 2. Drygt 20 km löpning med trevligt sällskap i Brottby. 20 km, eller snarare 23 som det blev ,är nästan 100% längre än vad jag sprungit under vintern men vi höll lugnt, lugnt tempo, dryga 6:00 så det kändes superfint hela vägen.

9C009EB4-D0A5-4350-AB55-3B2318F57B20

Inget problem med energi eller dåligt humör och efteråt känns kroppen trött men inte sliten.

Helt perfekt.

Och vad härligt det känns med värmande sol, doften av jord, synen av barmark. Än så länge inte ett spår av grönska men det är bara en tidsfråga. Älskar att springa längs gärdesgårdar, tråna efter lantliga hus och trädgårdar, upptäcka mysiga gårdskaféer och bara snacka och ha trevligt.

3C28C88E-6399-4A10-9F93-22E5B64B9668

 

 

Back in the water: Äntligen får jag känna mig som en normal triathlet

Starta om – det är vad hela hösten handlat om. Sakta känner jag hur kraften rinner tillbaka. Träningsglädjen. Målmedvetenheten.

Det som varit omöjligt hela vintern blir plötsligt möjligt – morgonsimning. Av en slump ser jag i lördags att det finns en nybyggd pendlingsparkering alldeles intill simhallen. I kombination med en utvilad mer lösningsorienterad status i hjärnan så får jag idén att jag kanske skulle kunna ta bilen varje torsdag från och med nu nu, lämna bilen på parkeringen, morgonsimma och ändå vara på plats på jobbet inom rimlig tid.

Jag jublar.

Jag är ett geni!

Varför har jag sett morgonsimmet som en helt omöjlig nöt att knäcka?

I går testade jag konceptet för att se om det skulle hålla. Pirrig i magen klev jag upp ungefär den samma tid som jag alltid brukar göra. Jag gjorde kaffe, kokade två ägg och bredde en dubbelmacka och packade allt i en påse. En mössa över morgonfrillan och sedan ut i den gryende morgonen. Härligt – ljust kl 06:00.

A4518435-6E1E-45B0-BD4F-F446453B6CD5

Allt fungerade utmärkt.

Det faktum att farten i vattnet är helt obefintlig försökte jag lämna därhän och njöt bara av att jag faktiskt vet vad jag pysslar med.

Jag kan simma.

Jag är inte rädd.

Tekniken kändes helt ok. Styrkan känns mer balanserad efter vinters gymträning. Vänster arm orkar fullfölja draget även efter 30 min sim.

Jag ska bara ta det lugnt och metodiskt. Bygga på från där jag står nu och ta en date med simcoachen Anna Rosén. Som en lyxgrej, som en vitamininjekteion i simmet och för att be henne lära mig att stäcka ut och rotera rätt i vattnet. Jag märker att där i just den grejen har jag mycket fart att hämta. Upptäckte det sent förra sommaren och kapade min vanliga openwaterrunda på 1700 m med typ 5 minuter. Galet.

Lära mig att sträcka ut och rotera blir målet med årets simning.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.