Helena Nimbratt

My triathlon stories

Konsten att vänja sig vid ”the fear factor”

Skräckfyllda nätter. Gelémjuka ben. En mage i uppror. Tårar som är nära att trilla.

Jag ler inombords när jag tänker på alla starka känslor jag har upplevt under mina fem år som triathlet. Glädjen är absolut störst men ”the fear factor” är den som skapar flest minnen att skratta åt och även största stolthet.

Att utmana sig själv och sträcka sig efter det omöjliga och sedan lyckas – inget smakar så sött som just det.

IMG_1134

Jag tänker på nätterna innan min första Ironman. Så oroligt har jag aldrig sovit i hela mitt liv. Jag var fullkomligt sjöblöt av svett, drömde mardrömmar från …. och kastade mig fram och tillbaka i sängen. Natten  innan race hade jag accepterat att nu var det dags jag sov djupt och hårt och vaknande beslutsam. This is it.

Är lite ironman-nostalgisk just nu. Jag är ju inte anmäld till det fantastiska Kalmarloppet i år. Målet är att trigga ett större sug och lust och återhämta mig efter ett tufft 2017. Det är lite tomt. Men jag ångrar inte beslutet.

Än så länge är jag anmäld till två lopp i år: LED – Loftahammar Enduarnce day och Ångaloppet familj. Jag och Edith ska tävla vårt första lopp tillsammans. Kommer hon vara yngst på banan?

Ett baby step i taget

Hela vintern har jag haft samma mantra i huvudet. Små, små steg framåt blir tillsammans en stor förändring.

Jag har backat tillbaka och tagit ett stort grepp om gammal visdom och jag tror det funkar. Kontinuitet och uthållighet bygger en stark grund.

9F697A63-1A14-465F-B8EF-3D12E8AF8D7F
Träna med barnen ger liksom en känsla av att ha lyckats. Jag var helt orörlig när jag var 18. Älskar att se hur Olivia njuter av att vara aktiv.?

Jag tränar styrka varje lunch. Nästan. Varje dag, 30-45 min beroende på vilken arbetsbelastning jag har. Jag märker att det gör att jag övertid hinner ta mig an de flesta muskelgrupper och övningar som jag vill få gjorde. Benböj, marklyft, vadpress, höftpress och plankövningar är själva basen. Sedan bygger jag på med rygg, utfallssteg, övningar som inkluderar att bålen aktiveras. I sista hand blir det lite axlar och triceps.  Onsdagar är vikt för yoga.

Har jag nämnt att jag faktiskt har yogat regelbundet en gång i veckan sedan … är det ett år?

Små baby step blir plötsligt ett helt år av yoga och jag börjar gilla det. Jag känner hur välgörande det är att sakta ned, känna in, lyssna på kroppen och hitta var obalanserna finns.

Och den finns där. Min vänstra sida är helt tjorvig ibland. Oflexibel och mycket svagare. Är det någon som känner igen sig?

Styrketräningen under vintern har jag genomfört trots ganska kraftig olust. Men jag har masat mig iväg. Inte stressat, gjort det som ska göras. Ibland har jag belönat mig själv genom att låta löpningen kapa passet.

Sakteliga har glädjen smugit sig in i rutinen.

Jag måste skratta lite åt mig själv att jag har blivit en sådan stofil att jag älskar rutiner. Vanans makt vänder det trista till en skön rutin under dagen.

Jag lämnar redaktionen, kliver ut genom dörren och in på Sats. Här kan jag släppa alla tankar och bara låta kroppen styra. Jag brukar andas djupt när jag tar av mig skorna och lugnt och metodiskt byter jag om till träningskläder.

Att ha en Edith 2,5 år hemma gör det onekligen mer utmanande att få till all träning. I bland händer det att jag klär henne i pyjamas, vi borstar tänder och väljer ut kvällens mjukisdjur och sedan packar jag ned min tjej i varma åkpåsen i vagnen. I går blev det just en sådan tur. Strax före 20:00. Minusgrader ute. Kolsvart och isigt.

831A734B-5E09-4E75-8438-F3EE78434DD7

Den första kilometern är kall och oinbjudande sedan vänder det. Edith ligger och kikar på gatljus och bilar i vagnen. Vi pratar lite men ganska snabbt så faller vi in i tystnad. Pulsen stiger av motståndet som vagnen ger men kvällen är min bästa tid på dygnet.Jag fick in en grym skön känsla med mycket driv även uppför i backarna. 8 km i varierande tempo 5:00-6:00. Och Edith somnade gott.

Äntligen är benen så där skönt trötta

Vilken underbar morgon!

Äntligen händer det. Jag vaknar på morgonen och det är klar himmel och sol ute. Dessutom känns kroppen härligt genomarbetad efter1,5 timmars distanspass på trainern igår.

Veckans core-pass känns också av på det rätta ställena och benen har inte varit så här slitna sedan flera månader tillbaka. Ett tecken på att jag gör något med riktning framåt.

Lunchlöpning Kungsholmen runt. En fin ny rutin. Islossning i Riddarfjärden.

Livet har en del andra planer för mig än just träning och bättre form.

Min mamma valde att lämna sin familj, alla nära och kära på Alla hjärtans dag i år – efter en tids dramatisk och plötslig sjukdom. Det går inte att fightas mot det. Mitt enda alternativ är att bara acceptera det faktum att jag är i sorg, energin som skulle gå till att växla upp träningen finns inte där varje dag, just nu.

Det går helt enkelt inte att ösa ur en tom behållare.

Jag räknade inte alls med att dettas kulle komma. Jag trodde det låg flera år fram i tiden.

Min mamma hade blivit lite äldre men var fullt aktiv. Skötte hem, trädgård, cyklade, promenerade och handlade.

Det är så man vill leva livet ända till slutet tänker jag. Jag gläds åt det för hennes skull. Hon hade god fysik. Hon var väldigt frisk. Trrots det fick hon en brutal cancer som växte lavinartat snabbt.

Nu är begravningen bakom oss. Det känns lite lugnare. Framförallt inte lika mycket praktiskt att fixa med.

Jag gör mitt bästa för att sköta vardagen så bra det bara går. Det är viktigt för mig att sköta mitt jobb på ett bra sätt. Det är viktigt för mig att fokusera på Edith. Just nu är det också viktigt att hemmet inte blir helt kaosigt på grund av att vi lägger all tid på att träna på kvällarna. Jag behöver lite ordning runt mig för att lugna mitt inre.

Känner också otroligt stor tacksamhet till allt jag faktiskt har. Roger. Barnen. Mina fina vänner, släkten och helt otroliga kolleger. Och tacksam över att jag har träningen att tänka på, att ägna mig åt att hämta kraft ifrån.

Edith är min egen lilla power bank. Små gosiga armar runt halsen. En stor puss på kinden. Så oändligt mycket kärlek. Att få ge och ta emot.

Livet är fantastiskt på så många sätt.

Nu måste jag dessutom bestämma mig om jag ska anmäla mig och satsa på Borås Triathlon eller inte, medeldistans. Dags att cykla lite längre pass. kanske simma lite mer också.

Utevistelse målet med mars

Nu är vintern fantastisk till och med i Stockholm. Det är lagom mycket snö. Det finns skidspår i skogarna. Isen ligger tjock på insjöarna och vi får njuta av lyxen att åka på plogade banor och preparerade spår.

Att stanna inne och cykla på trainern och låta barnen häcka inne – det känns som grovt tjänstefel i mitt hjärta, så det kan inte komma på fråga. Men det gäller ju att ligga steget före och redan under veckan ladda om man vill ta sig ut med matsäck och utrustning. Därför blev det promenad ned till isen på lördagen med en liten termos varm choklad – Ediths första och köp av varm korv i orienteringsklubbens café.

IMG_2955

Söndagen var vi mer förberedda både med skidor till Edith, matsäck och långfärdsskridskor.

Vinerutomhusaktiviteter växer allt mer inom mig. Det är så ljuvligt, så helande och vackert. Med lite sol på himlen så får vintertrötta kroppen bada i ljus och med genomtänkta kläder och prylar som funkar så finns det inget att klaga på.

Jag jublar inombords när jag märker hur Edith inspireras av att se oss åka skridskor, se folk runt omkring ha roligt på skidor och umgås.

Jag tjatade på Roger att vi skulle fixa ett par enkla skidor till henne trots att jag vet att hon enbart kommer kunna ha dem på sig och ta sig fram några meter, men det var det värt.

Hon sa att det var svårt när vi frågade henne hur hon tyckte det var att åka skidor vid middagen på kvällen. Hon är fantastisk som ens kan formulera det, 2,5 år.

Men hon skulle prova igen!

Så vi har satt som målsättning att varje helg i mars ska vi ta tillvara på isen och snön och vara ute tillsammans.

Träna får vi göra före och efter.

Jag hade en fin träningsvecka förra veckan med cykel och styrka som fokus. På lördagen kände jag mig varm och tung i bihålorna och valde att vila vilket resulterade i att jag hävde förkylningen och fick till 13 km löp igår. Jag tycker känslan i kroppen är tung men tempot är mer än väl godkänt så jag ska försöka vara nöjd med det.

IMG_2922

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.