Helena Nimbratt

My triathlon stories

Konsten att våga stå för löpningen

Jag älskar coachning. Jag suger åt mig som en svamp. Och jag var spänd av förväntan inför mitt andra möte med löpcoachen Fredrik Zillén och hans 3D-kameror och löpband.

Först fick jag visa hur jag övat och hur jag springer efter de råd jag fick. Flitigt som jag är så har jag försökt göra exakt som jag blivit tillsagd och inte ungefär eller halvdant utan så bra jag kunnat. Det kanske var lite för bra om jag läste mellan raderna på rätt sätt. Min nya löpstil hade blivit för stel och oflexibel. Fredrik förklarade varför på ett glasklart sätt och visade mig nya trick.
Jag fick öva på det som han kallade för ”kajakhöfter” och att sträcka ut det bakre benet. Jag sammanfattar det hela med att han ville att jag skulle springa ”snyggt”.

_MG_0816_Helena_Nimbratt

– Det här känns bekant. Så här springer jag när jag försöker se snygg ut på upploppet, sa jag och satte egentligen fingret på det – det finns där i kroppen  redan men någonstans bland alla skador har jag tappat det.

Jag skulle också säga att de handlar en hel del om självförtroende som löpare. Att springa så som Fredrik instruerar känns kaxigt. Lite fejk och så som ”riktiga” löpare springer. Stolt och stark, blicken framåt och inte i backen, flexibla höfter och tydlig armpendling.

Hur ofta ser man inte hur folk, många gånger tjejer, försöker dämpa sina rörelser när de springer, sänka händerna och med attityden ”inte ska jag springa och synas, någon kan ju tro att jag försöker löpträna”.

Där och då gick det upp för mig att sluta med all sån trams. Jag kände hur mycket lättare det är att springa och hjälpa till att driva kroppen framåt med armar och höfter.

Jag ska springa som om jag var på upploppet på väg mot mål – varje dag!

Jag tyckte allt att Fredrik såg nöjd ut på riktigt där bredvid bandet. Jag frågade och fick hjälp med övningar som skulle stärka min höfter. Vi snackade om spänst och pjong och att hoppa upp och ned på en låda.

Det finns sååå mycket att göra. Så många övningar att testa att jag skulle kunna bosätta mig på gymmet.

Sakta har jag försökt öka farten en smula. 4 x 400 i 5:00 är inte mycket att höra över men jag skyndar långsamt. Helgens långpass blev 15 km i 5:40 fart och det kändes helt lagom tempo. Väldigt hanterbart hela vägen och jag orkade hålla tekniken på anständig nivå.

Benet gnisslade lite, lite men dagen efter var det helt borta!

Det går framåt! Yea!!

Tankar om “Konsten att våga stå för löpningen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.