Helena Nimbratt

My triathlon stories

14 tjejer och en härlig skidhelg i Harsa

Massor av snö på träden. Flera minsugrader. Vyer som man inte kan se sig mätt på och i mina mått perfekta skidor och massor av trevligt sällskap.

Att få åka iväg en helg med ett gäng likasinnade tjejer, vara ute och åka skidor till höftböjaren skriker om nåd, ha tid att sitta i bastun tills det känns nog och äta massor av mat – jag kan helt ärligt inte tänka mig att det finns något som är roligare och bättre.

Njutning av högsta klass.

26814943_10154967200046402_7677502267666344226_n

Helgens resa till Harsa har med Enebybergs löpargrupp Snyggaochsnabba var bokad sedan förra året vi var där. Jag har sett fram emot detta under hela året men när resan närmade sig blev jag mer och mer stressad över att lämna alla måsten och familjen hemma så jag valde att korta av vistelsen med en natt. Det lättade. Och jag är glad att jag åkte – det fyllde på batterierna och problemen som innan resan nästan tedde sig omöjliga att lösa blev plötsligt hanterbara igen.

Målet i år var att inte  samla så många mil skidåkning som möjligt utan även ta tillfället att bara sitta ned och fika eller om jag hade lust – bosätta mig i bastun.

Helgen startade med att jag blev upplockad av Anna som jag känner via simningen, triathlon och swimrun. Vi har gått simkurs ihop, kört Ångaloppet ihop och var båda med i Harsa förra året. Kul när bakantskaperna utvecklas genom gemensamma erfarenheter och att kontakten hålls kvar år efter år.

Vi hade massor att snacka om så milen och timmarna i bilen bara försvann och plötsligt stod vi i vallaboden och strök på några lager Swix blå.

Jag älskar  stämningen i vallaboden och att Harsa verkligen har fokus på längdskidåkningen. Spåren var helt oklanderliga. Minusgraderna bet i fingertopparna men snart spred sig värmen även ut i minsta lillfinger. Jag kunde som vanligt inte låta bli att jubla. Högt och inombords när vi gled in bland träden och bäddades in i den dämpade vintertystnaden. Sagolikt. Skidor är ta mig sjutton bra för själen!

Det blev snabbt mörkt. Men vi beslutade ändå att 15 km fick var en lagom uppvärmning och att vi skulle satsa på fler mil och ordentligt med skidåkning under lördagen.   Det blev bastu, middag med efterrätt och sedan samlades hela gänget i en av stugorna och vi skålade i bubbel och snackade träning, lopp, utmaningar tills vi slutligen stupade i säng.

26805116_796449757228289_7535793965054269655_n

Lördagen blev så bra som jag hoppades. Lite kallt men massor av härlig åkning, bastu, middag och snack i stugan.

Helgen i Harsa är en given tradition. Nästa år är redan bokad!

19260775_10154967200246402_7087833042440867009_n

 

26904807_10210835373622945_2307516893890300780_n

5 insikter om mitt liv som triathlet

Ibland måste man påminna sig själv om sådant som man redan vet och bara starta om hårddisken. Under hösten har jag tränat lite mindre, vilat lite mer och kommit ikapp med en del saker som kommit på efterkälken i hemmet.

Jag har inte klivit upp på morgonen för att träna, jag har inte tränat efter 21:00 och jag har slutat dricka kaffe på kvällen. Jag har boostat mig med mycket grönsaker, lite kosttilskott och inte glömt en enda liten d-vitamintablett.

Gårdagens löpning blev 16 km i kuperad terräng. Backarna känns plattare, benen piggare än på länge!
Gårdagens löpning blev 16 km i kuperad terräng. Backarna känns plattare, benen piggare än på länge!

Jag har läst massor av sagor för min 2-åring. Kramats, lekt, lagat god mat, stannat hemma på helgen utan något särskilt på schemat. Ibland tagit en tupplur på eftermiddagen.

Jag har tränat varje vecka 3-5 pass, jag vet inte så noga. I bland mer men inte så långa pass och ingen dubbelpass. Jag har fokuserat på styrka, fått hjälp av en naprapat och varit hos Springsnabbare.se och fått min löpning analyserad.

Sakta, sakta har jag känt hur styrkan börjat växa tillbaka i kroppen. Ödmjukheten lika så. Jag lyssnar inåt. Tar inget förgivet. Är snäll mot kroppen och skyndar långsamt.

Jag har funderat på min väg framåt, omvärderat, granskat och kommit fram till – jag älskar triathlon! Jag vill fortsätta träna, kämpa, sträva och utmanas. Men i  år kommer jag inte köra Ironman Kalmar. Jag kommer köra andra roliga tävlingar och låta lusten efter ironmanbanan växa sig riktigt, riktigt stark.

Här är mina senaste insikter

1. Triathlon gör mig lycklig ända i själen. Jag ääääälskar det här livet att ha fullt upp med simning, cykling, löpning och utmaningar som kommer tillsammans med dem. Utan mitt triathlonprojekt så slocknar solen en smula. De tre grenarna ger mig en extra utmaning i livet. Jag har ständigt något att förbättra, bemästra och varje litet framsteg är en jublande belöning som lyser upp vilken mulen dag som helst.

2. Är träningen tråkig då är något fel. Om jag tar fasta på den första punkten så inser att alla negativa känslor och tankar från och med nu, skall betraktas som en varningsklocka. Jag ÄLSKAR min träning, den ger mig energi och jag tycker det är KUL att ta i. Så fort det varemot mentalt, på riktigt, då ska det betraktas som att kroppen behöver mer vila och återhämtning. Det betyder inte slutet på träningskarriären.

3. Sluta aldrig prioritera styrketräning. Jag har fått många råd men budskapet: träna mer det du vill bli bra på och skit i gymmet. Det är helt fel strategi. För att hålla behövs en stark kropp. Skippa alla trendiga och påhittiga träningskoncept och håll fast vi enkla  funktionella basövningar så kommer resultaten. Lasta på lagom mycket vikt, det viktigaste är att behålla tekniken.

4. Se bakslag som nyttig erfarenhet. Allt kan naturligtvis inte gå som på räls. Ibland sätter vanliga livet stopp för de perfekta träningssviterna och det gäller att vara glad över den tränign som blir gjord och betrakta dagarna utan träning som tillfälle att återhämta kroppen.

5. Även om triathlon är en individuell sport så erbjuder sporten en fantastisk communitykänsla. Många av de absolut trevligaste personer jag har mött är triathleter men det är också lätt att börja jämföra sig med andra och bli stressad över att många tycks träna hela tiden. Det kan också vara stressande att det finns så mycket roliga träningstillfällen, så mycket erbjudanden och äventyr och annat kul som är omöjligt att hinna med i vardagen. Välj ut guldkornen, unna dig något kul då och då men fokusera på din egen resa och framsteg.

Året 2017: ”Hälsan viktigare är resultat”

Det är resorna jag minns mest av 2017. Resorna och när jag sa ja till Roger för resten av mitt liv i San Fransisco i juni.

Bröllop i San Fransisco Juni 2017.
Bröllop i San Fransisco Juni 2017.
Besöker min son i Hon Kong och vandrar, november 2017.
Besöker min son i Hong Kong och vandrar, november 2017.

På många sätt har det varit ett väldigt bra år med massor att glädjas åt. Men tränings- och tävlingsmässigt blev 2017 ingen höjdare och det har varit en prövning mentalt. Inte så roligt att skriva i en årskrönika, men bakslag och svårigheter är en del av utmaningen.

Jag var mest nervös inför Utö swimrun i maj och livrädd för kylan, jag var otroligt taggad inför Ironman och fast besluten att göra PB och kanske till och med slå min mindre motiverade man Roger, men så blev det inte.

Jag har tränat massor. Flitigt och ofta men med ett slitet huvud och en känsla av en dränerad kropp efter två år av tuff sömnbrist och 1,5 års amning. Det gick bra fram till för precis ett år sedan, i december var jag väldigt trött. Totalen blev för mycket och jag borde ha dragit ned på träningen rejält. Det var såklart svårt att inse det fullt ut just då men så här i efterhand …

Det har hänt mycket i mitt liv under de senaste två åren. Jag har blivit mamma igen, jag har sålt hus och flyttat två gånger och bosatt mig i ny kommun, jag har gått från att bo ensam med mina två barn till att bli en bonusfamilj på sex personer och fått nya arbetsuppgifter på jobbet två gånger. Jag har rest mer än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Jag har varit i på Filippinerna, i Kina två gånger, Milano, Kalifornien.

Underbara spännande saker.

Många saker.

Efter Kalmar i augusti drog jag i bromsen. Då hade jag först brottats med återhämtning efter en knäskada efter ett fall under Utö swimrun, jag hade utrett eventuella hjärtproblem efter en lång period med arytmier, kraschat på cykeln och åkt ambulans och dragit på mig en rejäl löparskada.

Jag hade helt slut på energi. Motivationen och lusten finns alltid, vilket på ett sätt är mitt problem, men orken var borta. Hälsan är viktigare än fina resultat under tävlingar.

Jag tränade och tävlade under hela 2017 utan att fulladdade batterier och nådde därmed inte ända fram med mina resultat.

Men det var ganska kul ändå. Det är det alltid.

Utö swimrun var tuff. Det var en utmaning att starta med en ny  partner (fantastiska Sara) utan att ha hunnit trimma in oss särskilt mycket. Och det var kallt. Men jag var taggad och kände mig ovanligt stark i simningen. Det var även en utmaning för mig att planen var att jag skulle ligga först under simningarna. När vi tränat ihop så såg vi att det var det självklara valet men jag var ändå tveksam eftersom jag är usel på navigering. Starten och de första 5 km gick sjukt bra. Sedan föll jag. Snubblade på en högt uppstickande sten när jag riktade blicken framåt för att se vart stigen ledde. Knäskålen slog hårt i stenen som var vass. Googlar man symptomen så låter det som jag ha fått en spricka i knäskålen. Minsta smekning över knät gjorde fruktansvärt ont under en hel månad. Det var stort, svullet och blålila i veckor. Sedan ”rann” blånaden ned till underbenet och jag hade känningar resten av sommaren.

Race morning! På väg med färjan till Utö.
Race morning! På väg med färjan till Utö.

Jag fullföljde loppet med smärta från …. det var nog enbart möjligt tack vare de kalla simningarna som kylde med jämna mellanrum.

Det slet grymt mycket mentalt att ta sig i mål men där väntade världens belöning.

Jag och Roger förlovade oss i hemlighet under ett äppelträd i regnet. Eftersom jag varit så förbaskat långsam under loppet fick vi skynda oss. Vi bytte ringar, pussades och fnissade ett tag åt den lätt absurda situationen. Jag kunde knappt gå och Edith ålade sig otåligt som en mask och ville bara springa ut på bryggan.

Nyförlovade. Grymt silen blivande brud.
Nyförlovade. Grymt sliten blivande brud.

Sedan var det Vansbro triathlon i början av juli. Ett lopp som jag kommit att se som en trevlig tradition. Jag hade höga förväntningar och lyckades åtminstone förbättra cyklingen sedan tidigare år. Men jag mådde inte riktigt bra under loppet. Energin fanns inte, jag var yr och hela natten och två dygn efter loppet hade jag ihållande arytmier på hjärtat, vilket ledde att jag sedan sökte vård och fick konstaterat med EKG att jag gick med dubbla hjärtslag. De problemen är nästan helt borta sedan en längre tid.

vansbro

LED Loftahammar Endurance Day blev det lopp där jag njöt mest. Jag tävlade med Roger. Det var vackert. Det var utmanande och det var äventyr. Edith var trygg med farmor. Roger och jag fick leka tillsammans. Men morgonen efter hade jag dragit upp en gammal löparskada och jag grät ilsket när jag knappt kunde ta mig ur sängen. Tre veckor före Ironman Kalmar.

I mål på Loftahammar efter en lång men trevlig dag.
I mål på Loftahammar efter en lång men trevlig dag.

Sedan kom cykelkraschen. Och ambulansfärden. I två dagar låg jag på soffan medan kroppen försökte hantera chocken och stresspåslaget efter olyckan. Sydd på armbågen med ett nytt enormt blåmärke på höft och lår.

Jag var så ledsen. Och så tacksam att det var en singeloclyka och det mesta klarade sig.

Jag genomförde Kalmar och det gick egentligen sjukt bra. Ända framtill sista milen så såg jag ut att ha en fin tid inom räckhåll men sedan orkade jag inte hålla ihop. 12.37 blev sluttiden nästan 30 min sämre än förra året och glädjen infann sig aldrig. Men visst – det var såklart fantastiskt att jag gjorde det och den målrakan – den målrakan är värd mycket sveda och värk.

I am an Ironman!
I am an Ironman!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.