Helena Nimbratt

My triathlon stories

Trainern väcker sommarens Kalmarminnen till liv

– Det är lite udda att du gillar att cykla på trainern så mycket, säger Roger till mig när jag genomsvettig tar plats på yogamattan för att mjuka upp kroppen men några solhälsningar efter 60 min på trainern.

Klockan är 20:00, det har varit en dag fylld av mycket arbete, effektivitet, hämtning på förskola, matlagning och en känslomässig kalldusch efter ett plötsligt samtal.

IMG_0203

Jag klär om till ett par slitna cykelbyxor, en gammal sunkig sport-bh som för länge sedan borde ha hamnat i soporna och greppar närmaste träningströja. Hemma i växthuset med endast gatljusen som belysning så är det ingen som ser om jag har välmatchade coola träningskläder eller inte. Oftast inte.

Jag fipplar lite med tekniken, hittar min bästa spellista som väcker positiva minnen till liv och börjar trampa.

Först känns det segt. Benen protesterar och jag koncentrerar mig på att hitta in i ett jämnt flow, trampa mjukt, piggt och kontrollerat.

Blundar. Värmen sprider sig i kroppen. Andas.

Jag har mycket energi. Har bara tränat ett pass styrka och ett pass yoga under hela veckan. Det här är min chans till rörelse. Jag tar den och har inga problem att motivera mig att cykla där inne i mörkret i 60 min. Jag hade gärna stannat ytterligare 30 min men inte på bekostnad av sömnen. Sova är viktigast – varje dag nu och tillsvidare. Tills jag känner mig stark igen, som förr, innan Edith och sömnbristen från h-vetet.

Jag låter kroppen få 20 min innan jag lägger på några toppar med tung belastning. först 2×3 min tredje omgången tänker jag att jag kör tills benen dör men nöjer mig efter 10 min för att inte slita ned mig helt. Det känns som jag skulle kunna cykla tills jag stupar just idag.

Plötsligt får jag minnesbilder från sommarens cykling på Öland under Ironman Kalmar. Precis så här tungt känns det bitvis. Jag skrattar inombords. Jag älskar den där känslan av kamp. Tänker att Ironman är en dag när man är helt avskärmad från verkligheten. En dag med sitt eget inre.

Nästa år ska jag längta. Nästa år ska jag springa på ett fjäll samma dag som Ironman Kalmar.

Fäbodmys och löpning i vinterlandskap

Jag forsätter med mitt lugna träningstempo. Njutningen är målet med alla pass. Återhämtning och sömn är två andra favoritpass just nu.

Helgen bjöd på återhämtning och magisk vinterlöpning i Dalarna.

Vi har skaffat oss en fäbod uppe på ett berg i de gamla finnmarkerna i Dalarna. Här breder vandringsleder, mountainbike-leder och kanotleder ut sig som ett spindelnät över bergen skogarna och alla vackra insjöar. Mitt i denna naturliga ävanetyrspark ligger Handbacken, en vindpinad timmerstuga med en på tok för överdimensionerad altan, och blickar ut från sin höga position – full av möjligheter! Handbacken är helt klart en ny fas i vårt liv, här har vi alla möjligheter att skapa en vilsam och energigivande plats som ger oss ett rejält avbrott från vardagen.

Ingen el. Vatten i en brunn utanför.

Massor av skog. Massor av tystnad.

IMG_1959

Hugga ved, laga mat, diska – sitta vi den sprakande elden med raggsockor. För mig låter det som himmelriket, lyx långt bårtom alla lyxhotell.

Vi har varit där två helger, minusgrader till trots. Inga problem! Det hundraåriga timret är tjockt och kan lagra mycket värme, när det väl blir varmt. Mjölken kan man praktiskt nog förvaras på fönsterkarmen intill de handblåsta enkelglasen.

Det har faktiskt fungerat över förväntan att bo där även så här års och Edith har fått uppleva äventyret att leka i snön med pannlampa! En hit!

Mitt inre jublade inombords när jag på morgonen klev ut utanför stugan, såg soluppgången och det kritvita landskapet och bara omslöts av tystnaden.

På lördagen tog Roger ett långpass ned i dalen och sedan upp igen. Söndagen tog jag en lite tur och vi avslutade helgen med ett besök i vedeldad bastu.

Bastubygge står som nummer 1 på att göra-listan inför våren. Sedan har vi halt vi behöver och lite till.

IMG_1921 IMG_1919

Pannlampemys i Törnskogen

Jag visste knappt var jag befann mig. Det var kolsvart. Jag sprang med en hel hord för mig helt okända människor, i skogen, med pannlampa, en onsdag efter jobbet.

Jag älskar att tänka på allt knas och egentligen absurda situationer allt tränande bidrar till. Visst låter det lite knäppt men också sjukt roligt och härligt.

Det var det.

IMG_1852

Det där härliga tvivlade jag för ett ögonblick på precis innan jag skulle ut. Ni vet, trött efter jobbet, vid middagsbordet i värmen och ute är det bäcksvart, det regnar och temperaturen är på väg ned förbi noll. De flesta jag känner skulle välja att borra ned sig i soffan med en pläd men tro det eller ej, det finns så himla många som faktiskt har kommit på att det är underbart, energigivande och fantastiskt att springa i skogen även en dag efter jobbet. 19 stycken skulle det visa sig när det var dags för samling vid en adress som jag knappat in på gps-en och kört till utan närmre eftertanke.

Jag frågade var vi befann oss. I Sollentuna fick jag till svar.

Det blev en fantastisk kväll. Mycket längre än jag först hade tänkt mig. Vi var ute i nästan 2 timmar och avverkade 10 km i blötan, i mörkret, uppför berg, genom snår, över spänger. Reflexbanan var helt perfekt uppmärkt, stort tack till er som jobbat med detta. Det måste ha tagit timmar.

Jag landade hemma hungrig som en varg, grymt sugen på en varm dusch och lagom genomtrött.

Kan inte bli bättre.

 

 

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.