Helena Nimbratt

My triathlon stories

Nöta in nya rörelser – tålamod och positivt tänkande

Hallå! Jag är 43 år, 43!!! Och sysslar just nu med att försöka lära om och springa på ett annat sätt.

Är det dårskap eller fullt rimligt?

Jag har sprungit två pass på mindre än ett dygn. Så mycket har jag inte sprungit sedan i somras någon gång. Och jag mår så bra i kroppen just nu.

I går sprang jag Kungsholmen runt, ungefär och kända mig för med alla Fredrik Zilléns råd i huvudet. Fokuset ligger på armpendlingen och studs i steget. Eller ”pjong” som Fredrik uttrycker det.

Jag tar det försiktigt, vill inte få några nya belastningsskador. Jag sprang cirka 3 km, tog en kort, kort paus för att återhämta och skaka loss och sedan fortsatte jag ytterligare 3 km, liten paus och sedan sista kilometern med så mycket fokus jag kunde uppbåda. Ett litet steg av många tusen. Tålamod, tålamod och positivt tänkande.

I dag har jag sprungit i ett blött, lerigt och härligt motionsspår med trevligt sällskap. Vi pratade massor och jag fokuserade därför inte lika hårt på den nya tekniken. Då och då skannade jag av kroppen och rättade till mig själv.

IMG_1760
Dommarudden, en ny bekantskap.

Fredrik rådde mig till att inte springa för stor mängd på det nya sättet utan trappa upp steg för steg. Så det här passet blev en lagom medelväg.

”Hip to heart” är det som gäller för armarna. Jag ska undvika att rotera hela överkroppen när jag springer, det är då steget blir för långt.

Efter dagens löpning blev det bastu! Och nu snackar vi bastu på riktigt. Vedeldad, mixed, damer och herrar, dopp i iskall sjö och lövruskor.

En fantastisk lördagförmiddag!

IMG_1761

 

Mer kunskap om löpning och teknik med Fredrik Zillén

Det var som att få luft under vingarna.

Löparcoachen Fredrik Zillén, välkänd bland många triathleter i Stockholmsområdet, kikade på mig med ingående blick och skojade om att det är lite som att vara hästhandlare när man ska hjälpa löpare att bli bättre, snabbare och kanske mer skonade från skador.

– Får jag se tänderna också, skojar han men blir snabbt allvarlig igen och kontrollerar hur mina armar hänger i avslappnat läge och hur rörlig jag är i höfterna , bland annat.

Domen faller.

– Ungefär som man kan förvänta sig av en triathlet med stillasittande arbete!

_mg_0587_helena_nimbratt

Det är en helt vanlig stressig tisdag. En tisdag i november när första snön vräker över Stockholm och traditionsenlig orsakar förseningar och smått kaos i Stockholm. Jag är inne i en intensiv period på mitt jobb med nya spännande arbetsuppgifter. Fokuset på träningen är inte på topp – men så får det vara. Jag känner mig heller inte så förberedd som jag skulle vilja mentalt på den 60 minuter långa löpstegs- och teknikanalys jag har bokat med löpteknikspecialisten Fredrik Zillén.

Det är svårt att hitta fram till lokalen där testet ska genomföras och för att förvärra det ytterligare dör telefonen i kylan och jag börjar irra i panik innan jag flera minuter sen dundrar in på Activius i Solna där Fredrik håller till.

Men väl ombytt och på plats så blir det skärpning. Jag tänder genast till. Känner glädjen hoppa i bröstet – det här är ju så roligt. Jag älskar ju att springa. Faktiskt. (Hur blev det egentligen så – jag var ju från början jorden soffpotatis). Bara att få rulla igång på bandet känns avslappnande. Jag har inte rört på mig sedan före helgen. Kroppen jublar.

Jag lyssnar spänt på allt som Fredrik säger. Han har 3D-kamror uppsatta riktade mot bandet. Plötsligt är jag filmad och en massa sjukt härligt nördiga siffror dyker upp på de stora skärmarna och en svartvit film där man ser mig lufsa … inte så kul syn. Efter min höst där jag med största försiktighet sprungit 1-2 gånger per vecka så är min löpform inte på topp men så får det också vara.

Lusten, glädjen, styrkan – allt detta växer sig starkare inombords under den här långa lugna perioden. Suget också. Så det är bra så. Enligt plan.

Resultaten Fredrik presenterar är heller inte så smickrande men intressanta. Stegfrekvensen fick jag full pott på. Alltid något att glädjas över. Men jag springer energikrävande, har foten på tok för länge i marken och mitt steg är för långt.

Fredrik hittar en del andra bra grejer som låg belastning på knä- och höft-leder, bra bredd mellan fötterna, jag studsar inte upp och ned som är vanligt, till exempel.

Sedan börjar vi prata om vad jag kan göra bättre och förändra och tillsammans tittade vi på axlarnas position och armpendlingen. Jag är med på allt han säger. Tycker det låter logiskt och vet att mitt arbete vid tangentbordet ger framåtroterade axlar. Fredrik menar att hållningen och armarna påverkar steget.

Efter instruktioner så får jag testa springa på bandet igen. Jag får se bilder på elitlöpare för att ytterligare öka förståelsen.

Jag fokuserar. Pendlar med armarna på det sätt Fredrik visat och springer.

Wow vilken känsla. Jag tänker på Simcoachen och de små, små korrigeringarna i örat som hjäper pusselbitarna på plats och kroppen plötsligt lyfter och glider fram i vattnet. Det här känns lika förlösande. Jag lyfter och får luft under vingarna.

Jag får testa att springa på det nya sättet och sedan det gamla och känner genast när jag faller tillbaka hur kroppen blir tung och stannar upp.

Magi!

Kameran filmar min löpning igen. Alla värden förbättras ordentligt och jag får beröm. Nu ska jag öva, invänta Fredriks uppföljningsmail med övningar och kommentarer och sedan boka in en träff igen för att lära mig mer.

Löpglödje!!!

 

Löpstyrka med vagn och mysigaste sällskapet

Jag njöt av en magisk löptur tidigare i veckan. Efter Hong Kongresan hade jag bokat in en extra dag ledigt från jobbet för att vara hemma och återhämta mig sömnmässigt men framförallt för att ta igen tid med Edith. Hon är nu nästan 2,5 år. Redan!! Det var länge sedan vi var ute och sprang tillsammans. Men hon har inte glömt hur det funkar.

IMG_1694

Så fort hon ser mig plocka fram 2XU-tightsen så säger hon:

– Mamma pinga. Följa med.

Och jag har faktiskt längtat efter att ta med henne på en tur både för att det är så fantastiskt att slippa känna att jag är borta från henne när jag tränar och för att vi har så mysiga samtal innan hon oundvikligen somnar.

Vi såg att det var is och frost på gräset och pratade om att det snart är vinter. Vi såg hundar i koppel och änder som simmade i den speglblanka sjön. Edith konstaterade att löv låg på marken och de var gula.

Vi pratar lite och sedan räcker det att bara sitta tyst. Jag ser att ljudet av mina steg och andhätmning har blivit en sövande och meditativt ljud för min dotter.

Jag ler.

Jag tycker det är fantastiskt.

Edith kramar sitt gossedjur som blivit utvald att följa med och somnar. Jag njuter av att jag springer och är helt smärtfri. Vagnen är tung. Jag är ovan. Jag koncentrerar mig på tekniken, att springa upprätt och starkt. I de två brantaste backarna går jag eftersom det känns för tungt för knäna.

Övningarna jag fått av naprapaten har gjort susen. Två gånger per vecka efter följande program:

  1. Benböj – djupa
  2. Marklyft
  3. Tåhävningar i maskin stående och sittande – tungt motstånd
  4. Marklyft med kettlebell ståendes på ett ben.
  5. Höftlyft med fötterna på pilatesboll.
  6. Sidplanka

Det här var mina skönaste 10 km på över ett halvår!!

IMG_1683
Edith valde minsta nallen till turen.

Trail över Dragons back i Hong Kong

Jag ska snart kliva på flyget hem efter några fantastiska dagar i Hong Kong tillsammans med mina vuxna barn Simon och Olivia. Simon pluggar här och självklart måste jag hälsa på. Jag ville att Simon skulle visa oss sitt Hong Kong och vad blir det då? I typisk svensk anda så satsar han på att ta oss med på en hajk, 3 timmars vandring upp längs en bergskam och sedan ned till havet där vi bara någon timme från skyskraporna hittade en liten by med små vita radhus och skönt surfhäng.

IMG_1547

Trots att jag läst på flera ställen att vandringen är överraskande tuff så blev jag ändå förvånad över att det sög i benen och svetten formligen sprutade i den fuktiga värmen. Vatten hade i vi i ryggsäckarna men man kan ju undra hur det ens är möjligt, men någon energi det fick vi inte med oss.

Det gjorde faktiskt inte särskilt mycket. Ingen av oss dippade nämnvärt innan vi var framme och kunde beställa en svindyr spartansk pizza som smakade himmelskt. Vi vandrade i stadigt tempo, ibland småsprang vi och hoppade mellan stenar och trappsteg. Kroppen blev skönt trött. Att kliva uppför,uppför, uppför tar skönt i alla tänkbara muskler.

Älskar att få röra på mig även när jag är ute och reser. Kroppen hamnar ändå i sådan obalans av störd sömn, jet lag, konstig mat och långa flygtider, som i det här fallet.

Det var fantastiskt härligt att få njuta av den vackra och annorlunda naturen, känna solen värma den bara huden och kyla den heta kroppen i havet.

IMG_1641

Fantastisk lyx. Oändligt tacksam. Och nu längtar jag hem till min lilla, lilla skrutt där hemma. Vi har Face-taimat och det hjälper yttre, pytte lite för oss båda tror jag.

IMG_1548

IMG_1636

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.