Helena Nimbratt

My triathlon stories

Off season – laddar om batterierna

Jag vågar vila. Och jag vill faktiskt vila. Oktober och jag har lagt drygt en månad utan att träningen har varit ett prioriterat fokus. När hände det sist i mitt liv?

Jag måste erkänna att det har känts skönt. Skönt att ge mer utrymme till andra delar i livet. Både tidsmässigt och mentalt. Den dagliga fysiska aktiviteten har jag saknat. Mycket. Men jag har stått fast vid min plan att vila. Jag har kört några pass på trainern och har vilat ordentligt mellan.

Jag har också fokuserat på inskolning av min 2-åring och att ladda hennes batterier med närhet, omsorg och 100 procent uppmärksamhet efter en dag på förskolan. Det har fått komma före allt. Och så kommer jag att prioritera hela hösten och kanske hela året. Det är ett beslut som är väl grundat i mitt hjärta och mig som förälder. Därför har jag sedan länge tänkt att det här året när Edith börjar på förskolan så kommer jag plocka en hel del av den tid jag lagt på träning för att investera en större del i familjen.

IMG_0990

Jag har ju förutom Edith även två vuxna barn så jag är vis –  av erfarenhet kan vi kalla det och det är mitt i den erfarenheten som mitt beslut vilar. Stadigt.

Sömn är också ett av mina fokusområden. Att vara 40+ och blir förälder igen har bara varit positivt förutom när det kommer till sömnen. Där har allt varit tuffare. Som 20-åring spelar det knappast någon roll med en veckas sömnbrist, så fort tillfäller ges så tar kroppen igen men nu … det har varit en brutal kamp men just nu är jag inne i en positiv trend.

Jag börjar sakta känna mig starkare. Och det är vilans förtjänst. En välbekant glädje och tillfredsställelse har också börjat smyga sig på efter och under tränande pass. Till och med efter 5 km löpning. Och när den dök upp så insåg jag att det var mycket länge sedan jag kände så när jag var ute och sprang. Jag har tänkt på Ironman och Kalmar. Jag har tänkt på fart och snitthastigheter men jag har inte tänkt så ofta på skogen, dofterna, blötan och jag har inte springdansat till musiken i lurarna på mycket länge. Så där som jag brukar göra. Men jag gjorde det i veckan. Och det räckte med 5 km.

Just nu är 5 km allt jag springer. Jag har besökt en naprapat, fått en styrkeprogram och hjälp med hur jag ska tolka smärtan i underbenet. Löpningen under Kalmar gjorde förmodligen varken till eller från skademässigt och jag fivk fullt stöd i mitt beslut att jag valde att genomföra löpningen. Det rör sig förmodligen om ett överansträngt muskelfäste och det är den djupa vadmuskeln som spökar.

Jonathan var som balsam för mitt stukade jag. Han lugnade, bekräftade, informerade och berömde min  teknik när jag utförde alla styrkeövningar han delade ut. Framförallt kändes det skönt att få hjälp att göra en plan framåt. Jag har bestämt hur mycket jag får springa, hur ont det får göra och hur jag ska stärka mig för en hållbar löpningen nästa år.

Det känns så himla mycket bättre!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.