Helena Nimbratt

My triathlon stories

Escape to Dalarna – löpning för återhämtning

Jag älskar att springa får att samla kraft. Jag älskar att löpningen ser till att jag kommer ut och får andas höstluft, klar hög, full av syre, full av dofter.

I helgen tog vi en tur till Dalarna jag, Roger, Edith. Vi gillar Dalarna. Trivs med att vila blicken på runda grantäckta berg som skiftar i blått. Jag älskar de vackra husen, att det kan var helt knäpptyst. Att det inte är täckning överallt och att det bara är ett par timmar med bil hemifrån.

IMG_1242

Jag önskar bara att jag hade mer tid att sitta på en farstukvist i Dalarna, med raggsockor, gummistövlar och värma händerna på en het kopp kaffe. Bara sitta och höra tystnaden så att det känns i hela kroppen.

Gärna en stund ensam.

Jag och Roger behöver flytta oss fysiskt från hemmet för att sluta göra saker. Roger är som en duracell-kanin som springer upp och ned, tvättar, packar, skriver listor. Jag försöker städa mig till lugn. Men det är helt omöjligt med så många i familjen med så små ytor som vi har.

En natt på hotell i Dalarna gör att vi slår oss ned i en soffa en hel kväll. Vi småpratar, småsurfar, småtittar på tv. Lägger Edith, Sjunker djupare i soffan. Pratar lite till och går och lägger oss, somnar och vaknar som vanligt av att Edith börjar snacka. Hon letar efter sin älsklingsgiraff. Det är en timme kvar tills frukosten serveras och vi kan ligga kvar och vänta.

IMG_1210

Efter frukost tar jag en löptur. Jag slås av att det är så kallt i luften. Strax över noll och jag fryser lite. Men Insjön där vi spenderade helgen låg helt tyst och öde, trots att klocka var närmre 10.00. Folk har vett att ta det lugnt så här på söndagförmiddagen. Jag springer flera kilometer utan att möta en enda bil.

Jag jublar. Så förbaskat underbart. Röda hus, röda lador. Åkrar i stillhet. Jag springer så lugnt jag kan. Benet stramar lite. Det ömma finns där, men det blir inte värre.

Tillbaka till hotellet blir det uppför. Trots det lugna tempot stiger pulsen. Nu fryser jag inte och jag tänker på hur mycket jag faktiskt älskar att springa. Jag känner någonstans långt där inne att löpskadan beror delvis på att jag har tagit löpningen så förgiven (återigen) att jag inte fokuserat tillräckligt på den. Bara kastat mig ut, sprungit, glömt att fokusera på teknik, varit trött, säckat i hop, sprungit konstigt. Nu överdriver jag kanske men löpningen behöver omsorg, förberedelse, fokus och mental förberedelse för att det ska bli hållbart.

Nu ska jag vårda min löpning.

Gamla goda vänner lösningen på allt

Första känningen av den löpskada jag dras med nu kände jag i maj under loppet Wings for Life (för övrigt blir det inga fler Wings for Life-lopp i Sverige) och jag bröt efter 13 km. Det var en intensiv skärande smärta som kändes helt fel.

Notera – på fötterna satt ett par sprillans nya Addias Adizero, modellen som funkat utan komplikationer för mig under många många lopp och 100-tals mil. De satt otroligt skönt på foten. Bekvämt men möjligen lite tight men jag tolkade det som att de var helt nya och inte insprugna.

Efter en vecka var smärtan borta och jag tränade som vanligt.

Samma skor satt på under Vansbro triathlon. Nu med snabbsnören som slarvigt nog snörts för tight. Under löpningen då jag var fast besluten att pressa mig och hålla farten uppe kände jag hur foten började domna och ett ben i foten började göra ont plus att den skärande känslan i benet dök upp igen.

Vid det här laget började de första tankarna på att smärtan kan vara kopplad till skorna, dyka upp.

Så här höll det på, jag sprang och höll skadan ok och så blev det dags för Kalmar. Jag tänkte tanken att ta med de gamla skorna men så såg jag dem i garderoben utan snören … och de blev kvar hemma. De nya, som inte längre var särskilt nya var ju av samma modell …

I förra veckan när jag sprang så gjorde det vansinnigt ont att gå direkt efter. Hoppet sjönk. Smärtan var så intensiv att jag tänkte att det känns ganska kört med löpningen utan ett rejält löpuppehåll. Men smärtan la sig snabbare än väntat och så i lördags bestämde jag mig för en provtur i mina gamla skor som borde ha hamnat i soporna för länge sedan.

Redan efter 100 meter kände jag att det kändes annorlunda. Foten kändes friare. Stegen ömmade inte på samma punkt. Jag sprang 5 km stålsatte mig för att stanna och ta de första stegen …. INGENTING!!! Jag kände ta mig sjutton inget. Anade en ömhet men vilken ofantlig skillnad. Jag trodde inte det var möjligt. Och jag vågar inte ropa ”hej” än!

Smärtfri!!!! Kan det vara möjligt???

  • IMG_1176

Off season – laddar om batterierna

Jag vågar vila. Och jag vill faktiskt vila. Oktober och jag har lagt drygt en månad utan att träningen har varit ett prioriterat fokus. När hände det sist i mitt liv?

Jag måste erkänna att det har känts skönt. Skönt att ge mer utrymme till andra delar i livet. Både tidsmässigt och mentalt. Den dagliga fysiska aktiviteten har jag saknat. Mycket. Men jag har stått fast vid min plan att vila. Jag har kört några pass på trainern och har vilat ordentligt mellan.

Jag har också fokuserat på inskolning av min 2-åring och att ladda hennes batterier med närhet, omsorg och 100 procent uppmärksamhet efter en dag på förskolan. Det har fått komma före allt. Och så kommer jag att prioritera hela hösten och kanske hela året. Det är ett beslut som är väl grundat i mitt hjärta och mig som förälder. Därför har jag sedan länge tänkt att det här året när Edith börjar på förskolan så kommer jag plocka en hel del av den tid jag lagt på träning för att investera en större del i familjen.

IMG_0990

Jag har ju förutom Edith även två vuxna barn så jag är vis –  av erfarenhet kan vi kalla det och det är mitt i den erfarenheten som mitt beslut vilar. Stadigt.

Sömn är också ett av mina fokusområden. Att vara 40+ och blir förälder igen har bara varit positivt förutom när det kommer till sömnen. Där har allt varit tuffare. Som 20-åring spelar det knappast någon roll med en veckas sömnbrist, så fort tillfäller ges så tar kroppen igen men nu … det har varit en brutal kamp men just nu är jag inne i en positiv trend.

Jag börjar sakta känna mig starkare. Och det är vilans förtjänst. En välbekant glädje och tillfredsställelse har också börjat smyga sig på efter och under tränande pass. Till och med efter 5 km löpning. Och när den dök upp så insåg jag att det var mycket länge sedan jag kände så när jag var ute och sprang. Jag har tänkt på Ironman och Kalmar. Jag har tänkt på fart och snitthastigheter men jag har inte tänkt så ofta på skogen, dofterna, blötan och jag har inte springdansat till musiken i lurarna på mycket länge. Så där som jag brukar göra. Men jag gjorde det i veckan. Och det räckte med 5 km.

Just nu är 5 km allt jag springer. Jag har besökt en naprapat, fått en styrkeprogram och hjälp med hur jag ska tolka smärtan i underbenet. Löpningen under Kalmar gjorde förmodligen varken till eller från skademässigt och jag fivk fullt stöd i mitt beslut att jag valde att genomföra löpningen. Det rör sig förmodligen om ett överansträngt muskelfäste och det är den djupa vadmuskeln som spökar.

Jonathan var som balsam för mitt stukade jag. Han lugnade, bekräftade, informerade och berömde min  teknik när jag utförde alla styrkeövningar han delade ut. Framförallt kändes det skönt att få hjälp att göra en plan framåt. Jag har bestämt hur mycket jag får springa, hur ont det får göra och hur jag ska stärka mig för en hållbar löpningen nästa år.

Det känns så himla mycket bättre!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.