Helena Nimbratt

My triathlon stories

Nimbratts race report – Ironman Kalmar 2017 simningen

Det kan vara svårt att tro det där på morgonen när klockan ringer kring  4:00. Du kanske är illamående av nervositet, du har sovit rent ut sagt skitdålig och du frågar dig gång på gång varför du fick för dig att anmäla dig till Ironman – en hel jäkla fulldistans i triathlon. Men tro det eller ej; Ironmandagen är allt en riktig triathlet kan önska sig, upphöjt till hundra. Redan vid mål längtar många till nästa chans. Det blir ett gift som sätter sig i blodet.

Har man en gång gjort en Ironman så  besitter man plötsligt ett helt annan mental styrka. Man vet att nästan allt i livet är möjligt och det går att utveckla sig själv till nya höjder, oavsett var i livet man befinner sig.

Det är en mäktig känsla att bära runt på i vardagen. Tänk dig själv vilket övertag det ger i så många situationer. Inte minst i yrkeslivet.

Årets Ironman Kalmar är över. Jag tycker det känns skönt. Nu återstår återhämtning och reflektion. I år behöver jag verkligen vila. Så sliten som jag känner mig just nu har jag aldrig varit efter en fysisk prestation. Men jag är glad och väldigt nöjd.

Jag startade i tron att jag inte skulle kunna springa mer än någon kilometer. Det slutade med att jag sprang ända fram tills de sista 8 kilometrarna. Fråga mig inte hur det gick till. Efter att ha bearbetat mig själv under hela sista veckan innan start, att jag skulle acceptera att det skulle vara omöjligt för mig att springa under årets Ironman på grund av cykelolyckan veckan innan, så uppstod mental förvirring när jag plötsligt var i full gång att springa hem en helt okej maratid. Har man intalat sig själv att löpningen inte kommer att bli av så blir det galet tufft att skaka fram ett  spontant ”varför gör jag det här” när smärtan dyker upp med all kraft och hela kroppen skriker övertalande: Det är sååååå sköööönt att lägga sig ned i gräset!

Okej – men vi måste ta det från början:

En snabb bild innan start. Måste ju ändå ha någon dokumentation.
En snabb bild innan start. Måste ju ändå ha någon dokumentation.

Ironman Kalmar 2017 – simningen

En sak stod klart när jag vaknade: Om det fortsätter blåsa som det gjorde 04:30 så skulle jag INTE starta. No way! Jag var bergsäker.

När klockan ringde 04:30 så slet vinden i det öppna fönstret. Regnet öste ned och jag kunde urskilja i mörkret hur de stora trädkronorna utanför vek sig för vinden.

Kan ni tänka er något mer skräckinjagande en ironmandag?!! Inte jag! Blött, kallt, mörkt och hård vind … Magen knöt sig.

Jag åt frukost men inte med lika stor omsorg som tidigare år. Rödbetsjuicen fanns där, ägg ville jag ha för mättnadskänsla, kaffe och en macka.

Dagen innan tog det inte mer än 15 minuter för mig att packa alla race bags. Jag tyckte tydligen inte att det var så mycket att grubbla över. Nu på morgonen var jag lika effektiv. Jag visste att jag redan nu ville dra på mig våtdräkten till hälften. En houdinitröja för värmen, en skaljacka som skydd för regnet och sedan i med fötterna i engångstofflor som jag kunde dumpa innan start.

Min street bag, den som man hämtar efter målgången var fullproppad, ”civila” skor, viktigt, skönt att slippa dra på sig samma dojor efter duschen, tights, torra strumpor, ett stooort mjukt badlakan att värma sig i om allt varmvatten är slut och tandbortse! Superviktigt för mig. Jag vet hur skönt det är efter alla gels att borsta tänderna.

Roger gjorde iordning sitt. Vi pratade lite tramsgrejer. Gnabbades om att jag skulle simma eller inte om det fortsatte blåsa.

– NEJ, sa jag bestämt. Det händer inte.

Roger njöt lite hur knäppt det känns att förbereda sig för sim när det är kolsvart och kallt ute. Tyst stängde vi dörren bakom oss så att inte Edith och farmor skulle vakna. Vi slank in i bilen. Full värme och sedan körde vi från Öland över bron till Kalmar. Himlen var ljusare över Kalmar. Vi såg att hamnen, där simstarten snart skulle gå, låg i lä.

Vattnet var nästan helt platt!!!! (Ni fattar DEN lättnaden!!)

Allt flöt på lika smidigt fram till start. Vi gjorde vad vi skulle i växlingsområdet. Kramade några kända ansikten, önskade lycka till, peppade och skojade om morgonens oväder.

Flaskor på cykeln. Kontrollera däcken. Sätta fast lilla ramväskan med energi på sin plats. Och så traska bort till påsarna. Först till den röda som i Run. Knyta upp knuten som hindrade nattens regn från att rinna ned och blöta ned innehållet. I med min lilla flaska med dubbel resorb som hjälper mig att piggna till och reglera saltbalansen efter cyklingen. I också med en liten flaska, formad som ett grepp, fylld med 7 gels som jag tänkte sippa på under löpningen.

IMG_0206

I den blå båsen, bå som i Bike. Stoppade jag ned en gel som jag bestämt mig för att ta redan direkt efter simningen. Så var det klart.

Roger och jag möttes upp vid utgången och gick till startområdet. Sedan gick det ganska fort.

Min plan var att ställa mig i 1:30 gruppen men i sista stund mindes jag känslan från förra årets simkaos och löftet till mig själv att våga tro på min simningen. Förra året fastnade jag bakom långsammare simmare.

Jag ställde mig bakre delen av 1:20-gruppen, längst till vänster för att kunna simma nära bojorna och inte hamna mitt i smeten.

Kentas låt ”Just idag är jag stark” ljöd ur högtalarna och jag gladdes åt att jag faktiskt hörde den ordentligt i år när jag inte stod så lång bak i startledet.

Elektrisk stämning. Rosa badmössor överallt. Flackande blickar. Nervöst trampande fötter. Kramar. Ryggdunk.

Startkanonen smäller av och långsamt rör sig folkmassan framåt. Det märks tydligt att det är fler som kommit till start i år än tidigare. 2158 hör jag speakern Björn säga. Nästan samtliga framför mig bär ett rosa band och ett grönt armband, som visar att de är ”ironvirgins”, de gör sin första Ironman i år.

Lugnt kliver jag ned i vattnet och börjar simma med kraftiga tag. Bra att komma iväg, få en bra start och komma ur startområdet där det kan bli grötigt. Jag har en plan och följer den. Jag navigerar, simmar och konstaterar att jag lyckas få överblick över vattnet. Jag ser var folk fightas och kan sikta åt ett annat håll. När någon blir för närgången kan jag ta några extra smabba simtag, simma om och hitta nytt fritt vatten. Jag kan ana bröstsimsparkar och undvika dem.

Jag har full kontroll över situationen!

Wow! Jag jublar! Dagens första seger! Så här trygg i simmet har jag aldrig någonsin känt mig under tävling. Det är ljusår från Vansbro triathlons simakatastrof.

Det är långt till första bojen som ska rundas. Men jag ser hur den närmar sig fascinerande snabbt. Jag rundar, det blir lite trångt igen och plötsligt märker jag att jag ligger långt ut till höger, ut mot havet. Hur gick det till? Det måste vara strömt utåt konstaterar jag och siktar snett inåt igen. Hmm synd … nu tappade jag förmodligen tid genom att simma för långt.

Då gäller det bara att fortsätta simma bra och rakare. När banan vänder tillbaka simmar vi rakt mot vågorna. Det är lite skvalpigt, det tar några tag att hitta en bra rytm som inte fyller munnen med vatten. Motståndet ökar i vattnet.

Jag passerar ytterligare två vändpunkter och kan inte tro att det är sant. Jag simmar redan längs kajen. Med ett öga roar jag mig att titta på publiken. Jag tycker till och med att jag har utrymme att testa att ligga på fötter. Får syn på bubblor en bit framför, simmarikapp och följer de okända fötterna en bit tills jag inser att de inte simmar rakt. Släpper dem och simmar om.

Kommer på att kontrollera tekniken tyst för mig själv. Sträcker ut för att få ett nyt tag långt fram, ballerina fötter …

– Aj, satan. Hellskotta! Kramp!

Jag har aldrig fått kram tidigare och får nu brottas med 3 rejäla panikkrampattacker. Måste stanna. Hålla mig i bron som vi ska simma under. Hur blir man av med den här smärtan?

Jag bestämmer mig helt enkelt att jag måste simma vidare. Till slut släpper det och jag simmar den sista biten i den grumliga kanalen med så stängd mun det bara går. Jag simmar och och jublar över mig själv. Jag kunde inte ha fått en bättre start.

Tiden blir 1:24. 5 minuter bättre är förra året och ca 15 min bättre än min första Ironman. Jag är så sjukt nöjd.

Solen skiner. Publiken är magisk. Nu ska jag cykla!

 

3 tankar om “Nimbratts race report – Ironman Kalmar 2017 simningen

    1. Tack så mycket Märta. Det gick över förväntan ändå. Jag känner mig grymt tacksam över att jag fick fullfölja.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.