Helena Nimbratt

My triathlon stories

Mentalt stålbad: Kraschar en vecka före Ironman

Det var i lördags. Jag skulle cykla lugnt långpass till Drömkåken bara för att få kvittot att jag har cyklingen i en liten ask. Få lite tid i tempoställning. Öva på sportdrycken.

Njuta!

Jag får skjuts av Roger förbi den hårt trafikerade Arningeleden eftersom jag redan innan start är upprörd över att tvingas cykla på en hårt trafikerad 80-väg.

Jag blir lugn igen. Pussar Roger och Edith hej då och pinnar iväg med ett leende på läpparna och klappar mig själv på axeln. Tänk vad långt jag kommit som cyklist. Sedan den där första milen för fyra år sedan där all energi bara gick åt till att klicka i och ur fötterna.

Jag minns långpassen med Fredrikshof sub 12-timmargruppen inför min Vätternrrunda. Minns hur slut jag var och förskräckt att planen var att jag skulle cykla 10 mila VARJE lördag i två månader.

Nu cyklar jag 10 mil ensam, fikar lite och behöver ingen extra återhämtning.

Jag sneglar på klockan fast jag lovat mig själv att strunta i den idag för att inte riskera att presssa upp tempot och slita mer än nödvändigt på kroppen.

Efter 2 mil på min vanliga kuperade bana med lugn känsla så kikar jag ändå på klockan och ser att jag håller jag 31 km/h i snitt.

OJ! Jag blir glad, hoppfull, stolt och måste erkänna att vinterns trainerträning har gjort skillnad. Detta är snabbt för min del.

Det har slutat att regna. Jackan ligger i ryggfickan och solen kikar fram.

Jag tillåter mig själv att trycka på en smula. Säger till mig själv att våga dra fördel av den långa nedförsbacke som ligger framför. Jag susar över nästa uppförsbacke och skrattar lite att jag cyklar i 30 fast det i UPPFÖR! Jag älskar det här! Njuter, njuter. Känner mig stark. Inte illa för en 3-barns 40-plussare!

Amen – nu får jag väl ändå köpa mig en tempohjälm!

Jag rättar till min tempoställning, försöker komna ned mer med skulderbladen. Nästa korsning är det dags att svänga vänster mot Rimbo.

Det är 80 på den här vägen också. Jag hör och ser en bil bakom och bestämmer att låta den passera innan jag tar mig över i filen för vänstersväng. Det går fort, det är nedför även här. Jag bromsar in och avvaktar. Bilen passerar, jag ser över axeln att ännu en bil är på väg och jag skyndar mig att korsa vägen med sikte på att snabbt komma undan och ligga till vänster vid refugen för att inte vara ivägen. Jag tänker först svänga direkt men ser att mötande bil ligger i väldigt hög fart och kommer inte hinna bromsa om jag svänger nu. Jag måste …

Kaos, förvirring – jag ser plötsligt vägen störta mot mig och hör hur cykeln skrapar, skriker och klingar i vägbanan. Cykeln vek sig. Det tog en millisekund. Jag hann inte reagera. Förstod inte vad jag gjorde för fel men uppfattar någonstans att jag precis korsat en stor vit vägpil som pekar vänster.

Jag VET att vita vägmarkeringar är hala om de är blöta. Och det har regnat. Men var det för att jag svängde, eller bromsade jag? Jag glider på asfalten, vill få stopp på farten. Det gör ont att glida. Blir rädd. Var är bilarna? Hur skadad blir jag nu?

Intensiv smärta. Så. Nu tog det stopp och jag hör bilar närma sig. Gör en kraftansträngning och tar mig upp på refugen. Cykeln … det gör satans ont. Måste bara profylaxandas, andas för att inte drabbas av panik. Ligger kvar. Jag hinner tänka på att nu är det ändå kört med Ironman på lördag. Minns mopedolyckan som 19-åring och vet att kroppen kan vara hur trasig som helst … då var benet nästan helt av … jag mår illa, så väldigt yr nu … Hör att bilar stannar. Hjälp är på väg.

Jag behöver nog inte måla upp bilden mer än så. Ni fattar.

Det var inte kul att krascha med cykeln. Jag gjorde illa mig men bröt inget och det var ingen bil inblandad. Den vita pilen, vägmarkeringen, var boven i dramat. Jag gjorde något fel. Bromsade för hårt. Svängde för tvärt. Hade kanske fortfarande för hög fart. Det var i en nedförsbacken. Cykeln vek sig blixtsnabbt, fick inte ens en chans att försöka parera.

De som hjälpte mig ringde ambulans. Jag var väldigt yr och medtagen, frös och var törstig. De diskuterade att armbågen såg illa ut men jag bad dem att inte prata om det. Jag ville inte veta just då. De sa till varandra att ”hon är chockad”, hämtade filtar och pratade lugnande.

När ambulansen kom skämtade jag med personalen och frågade hur trötta de egentligen var på att skrapa upp cyklister från vägen.

Nu bli det selfie sa jag i ambulansen. Så fantastiska dessa människor är!!!
Nu bli det selfie sa jag i ambulansen. Så fantastiska dessa människor är!!!

– Vi tar det i bilen, sa de menande och stängde igen bakdörrarna. Precis då kom Roger fram till olycksplatsen, hoppade in i bilen pussade mig och sedan kördes jag till Norrtälje sjukhus.

I bilen fick jag veta att den vanligaste cykelolyckan var klungor som hakat i varandra.

– Sedan ligger de där i en hög huller om buller och skräpar.

Som tur var hade de bara erfarenhet av en lite allvarligare cykelkrasch. En singelolycka som min. Jag hade tur.

Röntgen av höft och armbåge visade inga frakturer. Huvudet klarade jag helt till priset av en sträckt nacke. Armbågen fick några stygn.

IMG_7747

Resten av helgen var jag trött, öm, hade svårt att röra mig och jag var väldigt nedstämd.

Nu då?

Det är torsdag. Vi sitter i bilen på väg till Kalmar. Låret pryds av ett stort mörkt blåmärke och en konstig svullnad. Jag har fått en smäll på knät som ömmar och kroppen känns helt klart upptagen med reparationsarbetet. I tisdags försökte jag jogga lite för att känna att det gick. Dålig idé. Kroppen skrek i protest.

Rent mentalt har det varit ett hästjobb. Men idag är jag glad. Jag har smält det faktum att jag måste anpassa mig till rådande omständigheter och göra det bästa jag kan av situationen. Läkarna har sagt att jag får simma med stygnen. Kommer säkert ömma en del att ligga i tempoställning men cyklingen borde funka. Löpningen vågar jag inte alls hoppas på. Jag räknar med att jag kommer att gå en stor del av distansen.

Nu är vi snart framme vid festen! Dags att koppla på leendet och ha kul!!

Tankar om “Mentalt stålbad: Kraschar en vecka före Ironman

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.