Helena Nimbratt

My triathlon stories

Race report – LED Loftahammar endurance day 2017

Må Loftahammar endurance day aldrig växa och bli ett stort lopp.

Sorry Mattias Evald, grundare och arrangör av detta event som jag utan att tveka klassar som ett av det mest välarrangerade, trevligaste, vackraste jag hittills har deltagit i. Sorry att jag börjar min race report med de orden, men gud va mysigt loppet var, tack vare sin familjära stämning och lagom stora format. Det var också genuint. Trevligt och coolt.

Självklart beror det främst på att banan var helt magiskt vacker, tuff och kittlande utmanande med en häftig målrakaa i vattnet. Funktionärerna de gulligaste man kunde tänka sig. Den hembakade äppelpajen och vaniljsåsen smakade himmelskt precis när jag hade en mental dipp. Alla små detaljer som till exempel att att få en medalj av glas, att startkittet låg i en snygg vattentät säck och att den där grillade burgaren av närproducerat kött satt som en smäck efter målgång.

Mattias och alla ni andra som jobbat med loppet – tack! Alla fina detaljer, jag lovar vi märkte dem och uppskattade allt.

Håll med! Snyggaste medaljen och muggen, den var en gåva. Man blir glad!
Håll med! Snyggaste medaljen och muggen, den var en gåva. Man blir glad!

Vi vaknade upp till en fin morgon på Tättö Camping med hissnande 37 km löp och 9 km sim framför oss. Precis utanför stugdörren skymtade vattnet mellan tallarna, där någonstans visste vi att sista simningen och målrakan låg och väntade på oss.

Det var en blåsig dag men jag kände ingen oro. Som medlem i Team Nimbratt, med Roger som partner är jag inte rädd. Det kan få blåsa och vara vågigt, jag vet att det ändå kommer att gå bra. Jag ligger bakom, slipper navigera som jag är stundtals usel på och bara koncentrera mig på att simma och hålla koll på att linan inte är spänd så Roger får mer motstånd i vattnet.

Roger har inte varit jättepepp inför den här tävlingen. När han inte ville köra Utö med mig så letade jag efter ett annat varmare swimrun och hittade det ganska anonyma LED tack vare rekommendationer. Jag lirkade lite och anmälde oss sedan helt sonika utan att jag fått varken ett ja eller nej.

Bland dessa öar simmade vi och sprang i 9 timmar.
Bland dessa öar simmade vi och sprang i 9 timmar.

Jag som har hanterat hjärtproblem och en misstanke om överträning förhöll mig spänt avvaktande inför loppet. Visste inte vad jag skulle ha för taktik men bestämde tillslut att ta fasta på vårt gamla motto: ”en trevlig dag i skärgården”. Jag ville ta revansch på Utö, fnär det gäller glädje och känsla, fart kommer i andra hand för mig just nu.

Team Nimbratt vid målrakan kvällen före.
Team Nimbratt vid målrakan kvällen före.

Alla förberedelser flöt på. Jag stressklippte våtdräktens ben någon centimeter till, blev inte helt nöjd med längden med släppte det. Jag proppade alla tillgängliga fickor fulla med gels, sippade på min starkt blandade resorb och proppade munnen full av sockerkaka. Sedan åkte vi till starten.

När det är ett litet lopp är det inte lika nödvändigt att vara på plats vid starten så där ap-tidigt. Vi kom 45 minuter före och hade gott om tid att supa in stämningen, lämna in väska med ombyte, ta plats i startfållan och bli godkända att starta. Våtdräkt, lina, mössa och startnummer var de enda kraven från tävlingsledningen.

IMG_0070

IMG_0072

Första sträckan löp var ca 8 km. Vi startade med nedcabbade dräkter och bävade en smula för den långa löpningen. 8 km är långt i våtdräkt. All löpning i våtdräkt är långt på något magiskt sätt. Tyngre, varmare och skapar en stark längtan till vattnet. Så är swimrun.

Vi konstaterade ialla fall att det var fiffigt med lång löpning innan start. Då hinner startfältet sprida ut sig och trängseln i vattnet blir mer lagom. Perfekt!

Vi mötte ett lag som stånkade och pustade.

– Vi kanske inte är sist ändå, sa de när vi dök upp. Alla som rusar på nu får bara betala för det senare. Det är vi lite äldre och erfarna som är smarta, sa swimrunnern längst fram i linan och blinkade menande.

– Det är simningen som är vår starka gren. Vi räknar med att ligga topp 10 efter första simningen.

Det var ju mer än jag och Roger kunde räkna med tyvärr … harkel.

Men även om vi inte var bäst så simmade vi grymt stabilt. Roger är grym på att navigera, även när strömmar och vind drog fick våra konkurrenter ur kurs höll han en stadig kurs längs flaggor och i perfekt riktning mot uppstigningsplatsen.

Första simningen  var 900  meter och kändes lite svajig. Vattnet var stökigt. Det ÄR blåsigt idag tänkte jag och försökte hitta en rymt medan jag kastades hit, dit och fram mot Roger. Jag bävade lite tyst för mig själv och tänkte:

– Oj, är det så här vår dag kommer att se ut.

Andra simningen gick, bättre och jag kände att nu var vi på gång.

Simningar och löpningar rullade på. Jag har svårt att minnas exakt vad som hände när men vi hade en fantastisk fin dag med stabil känsla. Jag gillade att banan hade långa sjok av sim och några långa löp. Det gjorde att man ganska snabbt kände att man kom framåt i loppet. LED är helt klart den mest välserverade tävling man kan tänka sig. Endast tre egna gel gick åt under de 9 timmar som vi var ute. Det fanns energistationer överallt alla bemannade med nyfikna, vänliga och engagerade människor. Så himla gulliga.

Min tävlingslust infann sig dock aldrig. Jag var väldigt pigg i huvudet men kroppen kändes som en sengångare under vissa löpsträckor. Tanken på överträning har slagit mig tidigare – så även nu. Samtidigt finns Ironman då i mitt huvud och hjärta. Jag har satsat så mycket träning i år och fokus – lagt så många timmar. Jag vill få en bra dag i Kalmar och höll därför igen mer eller mindre omedvetet.

Men jag är också satans dålig på att springa i teknisk terräng. Jag är som en gammal tant när jag tror att klipporna är hala. Livrädd att halka. Så det kan bara bli bättre.

Roger och jag samarbetade fint. Lite oruttade i början men mot slutet av loppet så kändes det som allt satt. Under sista sträckan var det några riktigt kalla simningar. Eftersom jag låg bakom Roger och jag trots allt bara är snäppet svagare i simningen än honom så blev det väldigt inaktivt för mig bak i linan. I bland kändes det som jag knappt rörde mig och jag blev riktigt kall på slutet och skakade. Jag påminde mig själv om hur mycket trevligare swimrun är under sommaren. När det inte är så kallt.

Sista simningen gick från campingen där vi bodde och som låg precis på andra sidan vattnet där start och mål låg i småbåtshamnen. Skakandes kom jag upp ur vattnet till sista vätskestationen med glödhett kaffe (underbart) OCH en fantastisk hejarklack bestående av Edith, hennes storebror Tim och deras farmor. Edith i badkläder lite halvt förvirrad av att vi plötsligt sprang där i knasiga kläder. Men hon var helt med på vad som skulle hända.

– Mamma ska bara simma och plaska lite till. Springa fort!

Det gav extra pepp till sista sträckan. Utsikten över målrakan var underbar. Naturen och allt i sig var fantastisk vackert men flaggorna som ledde rakt in i mål de var en härlig syn. Men just när vi skulle simma låg en liten stormby, milt talat, över målområdet. Det regnade rätt bra och de där flaggorna … jag kikade på dem med ena ögat under ytan, nedborrad i vågorna …vissa låg vägrätt längs vattnet i den hårda vinden.

Det var det bästa som kunde hända. Visserligen stod hela publiken inklämda under tak, när vi kravlade oss upp på stranden, men jag fick en ordentlig övning i att simma i hårt väder. Det gick utmärkt. Tillsammans med Roger kändes det bara häftigt och underbart!

I mål fick vi snyggaste medaljen, en värmande filt, skjuts till duschen och en grymt god burgare. Öl tror jag att det fanns någonstans men den missade jag helt!

LED är mitt nya favoritlopp!

IMG_0081
Alla behövde inte gå i mål i regn. Snacka om skärgårdsväder!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.