Helena Nimbratt

My triathlon stories

Nimbratts race report Ironman Kalmar 2017 – cyklingen

Det var fantastiskt att starta cyklingen med en seger i bakfickan. För första gången behövde jag inte brotta ned besvikna känslor efter simningen. Jag var så stolt över hur jag hanterat simningen och nöjd med att ha förbättrat tiden.

Jag firade mig själv inombords i ombytestältet och försökte samtidigt fokusera på att göra min växling effektiv. Det får vara slut med de långa fikapuaserna i T1 och T2, har jag lovat mig själv. Och där i tältet satt bästa Anna Lind och såg härligt lycklig ut. Det måste ha gått bra för Anna att simma. Snabb ut ur T1 var hon också.

Innan jag struttade iväg i cykelskorna så tog jag en gel för att minska risken att hamna på minus energimässigt redan under de första cykelmilen.

Att se ett eller två bekanta ansikten kring banan är det bästa!
Att se ett eller två bekanta ansikten kring banan är det bästa!

Det var fantastiskt att växla och springa ut med cykeln med massor av folk runt mig och med många cyklar som hängde kvar på racken. Kul att få vara i hetluften och få energi från medtävlande och publik.

Ett av mina viktigaste löften till mig själv i år var, förutom att lita på min simning, att våga trycka på på cykeln tidigt och inte inspireras för mycket av de som tar det lugnt i början och är rädda att inte hålla alla 18 mil. Jag vet att jag har uthålligheten. Jag vet också att jag har svårt att trampa igen fart som jag missat. Jag har en växel och den kan jag hålla ganska länge.

Men redan på väg över Ölandsbron misslyckades jag. Bron var blöt efter nattens regn. Och med cykelkraschen som hände endast en vecka före Kalmar i färskt minne, så fegade jag och höll nere farten. Jag kände mig vibbig och tänkte att det släpper säker längre in i loppet.

Färjestaden försvann snabbt bakom mig. Mycket folk på banan och det var fantastisk att se kön av böjda färgglada ryggar längs vägkanten och åkrarna. Jag peppade mig själv att köra om när farten kändes lite för låg. Det gick snabbt även till Mörbylånga. Ned i byn och upp igen.

Jag höll mig till mina flaskor och min energi.

Strax efter Mörbylånga fick jag syn på Anna Lind igen. Vi hojtade och peppade varandra. Ungefär här brukar jag tycka att cykeldelen börjar på allvar. Cirka 40 kilometer är avklarade. Man känner att man cyklat. Har man inte tagit energi så börjar det kännas nu. Motvinden är nästan alltid konstant på väg söderut, lite trista raksträckor och fortfarande väldigt långt kvar.

Men jag har ett ess i rockärmen – jag har cyklat den här banan flera gånger under träning!!! Ett sjukt bra knep! För mig är det klockrent att vara bekant med varje bit av cykelbanan. När motvinden drar ned mentalt och vägen tycks oändligt rak och lång så vet jag; det är bara att borra ned sig, trampa på en bit till så kommer en skogsdunge där det blir lite vila. Sedan är det bara en bit till och så är man i Degerhamn och får susa över Alvaret med vinden i ryggen.

Min granne William dyker plötslig upp bakom mig och glider om. Vi blir båda så där fånigt glada över att se ett bekant ansikte. Vi byter några ord, önskar varandra lycka till och han fortsätter förbi.

Vid Alvaret, österut, där jag har planerat att cykla upp snittet något snäpp så dök hjärnspöken upp. Här är asfalten mer ojämn och jag hör ett skramlande ljud från framgaffeln. Roger har kikat igenom cykeln efter kraschen men när jag provcyklade dagen före race märkte vi att det var glapp i styret. Växlarna fungerade heller inte optimalt. Nu med massor av medvind vill jag lägga i tyngsta växeln men märker att det blir ingen skillnad. Den vill inte hoppa i.

Humöret dyker. Tänk om jag ligger i 40 km/h och framhjulet bara viker sig. Och tänk om kedjan hoppar nu i den här farten när jag trixar hit och dit med växlarna.

Jag blir jättebesviken och rädd att det är fel på cykeln.

Jag som tränat hela vintern på den där rackarns trainern för att susa på Ironmanbanan och slå alla mina rekord. Jag har ju drömt om att cykla under sex timmar.

Men jag vågar inte trycka på så mycket som benen längtar att få göra. Jag blir omcyklad.

När det är dags att svänga norrut igen så blir asfalten slätare och cykeln tystnar. Fast inte helt … Nu hör jag hur den gnisslar och knirkar när jag trampar. Vad sjutton. Så här skulle det ju inte vara.

Det blåser rätt ordentligt men på ett hyfsat fördelaktigt sätt. Nu ligger vinden snett från sidan. Men jag vågar inte heller nu trampa på som planerat. Istället för att ligga strax över 30 km/h så landar jag strax under. Jag tycker plötsligt att det är läskigt att cykla fort. Jag minns rädslan och smärtan för en vecka sedan vid vägen medan jag väntade på ambulansen …  Men jag är ändå nöjd med hur jag tacklar cyklingen. Jag känner mig stark i benen och jag har helt brottat ned distansen 18 mil mentalt. 18 mil känns som en helt ok cykeltur. Jag tycker det går fort att avverka milen. Jag längtar knappt en enda gång att det ska vara slut. När det är dags att cykla över Alvaret igen möts vi av vinden från h-vetet. Brutal motvind. Någon skriker rakt ut:

– Fy fan vad vidrigt!!

Jag trampar på. Vinden kommer inte åt min lust att cykla. Jag vet exakt hur långt det är, jag vet att det bara gäller att komma över Alvaret och sedan blir det vila. Jag cyklar metodiskt och passerar mängder av starka triathleter  där i blåsten. Inte för att jag är så himla mycket starkare, det vet jag, men just där så har jag övertaget mentalt. Jag vet att det blir bättre.

Vägen är spikrak. Runt om bara karg mark, med sten och några vindpinade buskar. Inte ett hus syns i horisonten.

Men allt har ett slut. Även vägen över Alvaret och vips befinner jag mig på toppen av Ölandsbron och stretar i samma hårda vind. Nu känns det betydligt tuffare. Jag håller i styret med båda händer. Vinden sliter i cykeln. Nedför trampar jag hårt utan större effekt.

Så är det äntligen dags att njuta av ärevarvet i rondellen inne i Kalmar. Musik, applåder, hejarop. Sedan tystnad när det är dags för varvet på fastlandet.

Hög stämning och festkänsla vid vändpunkten i Kalmar.
Hög stämning och festkänsla vid vändpunkten i Kalmar.

Sista två milen bävar jag. Alla runt om mig pratar om att det ska bli så skönt att springa men jag längtar inte. I vanliga fall är löpningen den lättaste biten för min del, även om det rör sig om ett helt maraton. Men inte i år. Jag är beredd på att kroppen kommer att protestera. Jag har ont i så väl lårmuskeln, som i knät plus dras med ömma muskelfästen nere vid foten. Men mitt beslut står fast. Jag börjar springa och tar ett steg i taget.

Cyklingen tog 6:20 min cirka. (fånigt nu minns jag inte exakt)

Nimbratts race report – Ironman Kalmar 2017 simningen

Det kan vara svårt att tro det där på morgonen när klockan ringer kring  4:00. Du kanske är illamående av nervositet, du har sovit rent ut sagt skitdålig och du frågar dig gång på gång varför du fick för dig att anmäla dig till Ironman – en hel jäkla fulldistans i triathlon. Men tro det eller ej; Ironmandagen är allt en riktig triathlet kan önska sig, upphöjt till hundra. Redan vid mål längtar många till nästa chans. Det blir ett gift som sätter sig i blodet.

Har man en gång gjort en Ironman så  besitter man plötsligt ett helt annan mental styrka. Man vet att nästan allt i livet är möjligt och det går att utveckla sig själv till nya höjder, oavsett var i livet man befinner sig.

Det är en mäktig känsla att bära runt på i vardagen. Tänk dig själv vilket övertag det ger i så många situationer. Inte minst i yrkeslivet.

Årets Ironman Kalmar är över. Jag tycker det känns skönt. Nu återstår återhämtning och reflektion. I år behöver jag verkligen vila. Så sliten som jag känner mig just nu har jag aldrig varit efter en fysisk prestation. Men jag är glad och väldigt nöjd.

Jag startade i tron att jag inte skulle kunna springa mer än någon kilometer. Det slutade med att jag sprang ända fram tills de sista 8 kilometrarna. Fråga mig inte hur det gick till. Efter att ha bearbetat mig själv under hela sista veckan innan start, att jag skulle acceptera att det skulle vara omöjligt för mig att springa under årets Ironman på grund av cykelolyckan veckan innan, så uppstod mental förvirring när jag plötsligt var i full gång att springa hem en helt okej maratid. Har man intalat sig själv att löpningen inte kommer att bli av så blir det galet tufft att skaka fram ett  spontant ”varför gör jag det här” när smärtan dyker upp med all kraft och hela kroppen skriker övertalande: Det är sååååå sköööönt att lägga sig ned i gräset!

Okej – men vi måste ta det från början:

En snabb bild innan start. Måste ju ändå ha någon dokumentation.
En snabb bild innan start. Måste ju ändå ha någon dokumentation.

Ironman Kalmar 2017 – simningen

En sak stod klart när jag vaknade: Om det fortsätter blåsa som det gjorde 04:30 så skulle jag INTE starta. No way! Jag var bergsäker.

När klockan ringde 04:30 så slet vinden i det öppna fönstret. Regnet öste ned och jag kunde urskilja i mörkret hur de stora trädkronorna utanför vek sig för vinden.

Kan ni tänka er något mer skräckinjagande en ironmandag?!! Inte jag! Blött, kallt, mörkt och hård vind … Magen knöt sig.

Jag åt frukost men inte med lika stor omsorg som tidigare år. Rödbetsjuicen fanns där, ägg ville jag ha för mättnadskänsla, kaffe och en macka.

Dagen innan tog det inte mer än 15 minuter för mig att packa alla race bags. Jag tyckte tydligen inte att det var så mycket att grubbla över. Nu på morgonen var jag lika effektiv. Jag visste att jag redan nu ville dra på mig våtdräkten till hälften. En houdinitröja för värmen, en skaljacka som skydd för regnet och sedan i med fötterna i engångstofflor som jag kunde dumpa innan start.

Min street bag, den som man hämtar efter målgången var fullproppad, ”civila” skor, viktigt, skönt att slippa dra på sig samma dojor efter duschen, tights, torra strumpor, ett stooort mjukt badlakan att värma sig i om allt varmvatten är slut och tandbortse! Superviktigt för mig. Jag vet hur skönt det är efter alla gels att borsta tänderna.

Roger gjorde iordning sitt. Vi pratade lite tramsgrejer. Gnabbades om att jag skulle simma eller inte om det fortsatte blåsa.

– NEJ, sa jag bestämt. Det händer inte.

Roger njöt lite hur knäppt det känns att förbereda sig för sim när det är kolsvart och kallt ute. Tyst stängde vi dörren bakom oss så att inte Edith och farmor skulle vakna. Vi slank in i bilen. Full värme och sedan körde vi från Öland över bron till Kalmar. Himlen var ljusare över Kalmar. Vi såg att hamnen, där simstarten snart skulle gå, låg i lä.

Vattnet var nästan helt platt!!!! (Ni fattar DEN lättnaden!!)

Allt flöt på lika smidigt fram till start. Vi gjorde vad vi skulle i växlingsområdet. Kramade några kända ansikten, önskade lycka till, peppade och skojade om morgonens oväder.

Flaskor på cykeln. Kontrollera däcken. Sätta fast lilla ramväskan med energi på sin plats. Och så traska bort till påsarna. Först till den röda som i Run. Knyta upp knuten som hindrade nattens regn från att rinna ned och blöta ned innehållet. I med min lilla flaska med dubbel resorb som hjälper mig att piggna till och reglera saltbalansen efter cyklingen. I också med en liten flaska, formad som ett grepp, fylld med 7 gels som jag tänkte sippa på under löpningen.

IMG_0206

I den blå båsen, bå som i Bike. Stoppade jag ned en gel som jag bestämt mig för att ta redan direkt efter simningen. Så var det klart.

Roger och jag möttes upp vid utgången och gick till startområdet. Sedan gick det ganska fort.

Min plan var att ställa mig i 1:30 gruppen men i sista stund mindes jag känslan från förra årets simkaos och löftet till mig själv att våga tro på min simningen. Förra året fastnade jag bakom långsammare simmare.

Jag ställde mig bakre delen av 1:20-gruppen, längst till vänster för att kunna simma nära bojorna och inte hamna mitt i smeten.

Kentas låt ”Just idag är jag stark” ljöd ur högtalarna och jag gladdes åt att jag faktiskt hörde den ordentligt i år när jag inte stod så lång bak i startledet.

Elektrisk stämning. Rosa badmössor överallt. Flackande blickar. Nervöst trampande fötter. Kramar. Ryggdunk.

Startkanonen smäller av och långsamt rör sig folkmassan framåt. Det märks tydligt att det är fler som kommit till start i år än tidigare. 2158 hör jag speakern Björn säga. Nästan samtliga framför mig bär ett rosa band och ett grönt armband, som visar att de är ”ironvirgins”, de gör sin första Ironman i år.

Lugnt kliver jag ned i vattnet och börjar simma med kraftiga tag. Bra att komma iväg, få en bra start och komma ur startområdet där det kan bli grötigt. Jag har en plan och följer den. Jag navigerar, simmar och konstaterar att jag lyckas få överblick över vattnet. Jag ser var folk fightas och kan sikta åt ett annat håll. När någon blir för närgången kan jag ta några extra smabba simtag, simma om och hitta nytt fritt vatten. Jag kan ana bröstsimsparkar och undvika dem.

Jag har full kontroll över situationen!

Wow! Jag jublar! Dagens första seger! Så här trygg i simmet har jag aldrig någonsin känt mig under tävling. Det är ljusår från Vansbro triathlons simakatastrof.

Det är långt till första bojen som ska rundas. Men jag ser hur den närmar sig fascinerande snabbt. Jag rundar, det blir lite trångt igen och plötsligt märker jag att jag ligger långt ut till höger, ut mot havet. Hur gick det till? Det måste vara strömt utåt konstaterar jag och siktar snett inåt igen. Hmm synd … nu tappade jag förmodligen tid genom att simma för långt.

Då gäller det bara att fortsätta simma bra och rakare. När banan vänder tillbaka simmar vi rakt mot vågorna. Det är lite skvalpigt, det tar några tag att hitta en bra rytm som inte fyller munnen med vatten. Motståndet ökar i vattnet.

Jag passerar ytterligare två vändpunkter och kan inte tro att det är sant. Jag simmar redan längs kajen. Med ett öga roar jag mig att titta på publiken. Jag tycker till och med att jag har utrymme att testa att ligga på fötter. Får syn på bubblor en bit framför, simmarikapp och följer de okända fötterna en bit tills jag inser att de inte simmar rakt. Släpper dem och simmar om.

Kommer på att kontrollera tekniken tyst för mig själv. Sträcker ut för att få ett nyt tag långt fram, ballerina fötter …

– Aj, satan. Hellskotta! Kramp!

Jag har aldrig fått kram tidigare och får nu brottas med 3 rejäla panikkrampattacker. Måste stanna. Hålla mig i bron som vi ska simma under. Hur blir man av med den här smärtan?

Jag bestämmer mig helt enkelt att jag måste simma vidare. Till slut släpper det och jag simmar den sista biten i den grumliga kanalen med så stängd mun det bara går. Jag simmar och och jublar över mig själv. Jag kunde inte ha fått en bättre start.

Tiden blir 1:24. 5 minuter bättre är förra året och ca 15 min bättre än min första Ironman. Jag är så sjukt nöjd.

Solen skiner. Publiken är magisk. Nu ska jag cykla!

 

Incheckad och startklar – nu kör vi Ironman!

Festen. Förväntningarna. Spänningen. Det är helt omöjligt att gå runt att sura över spilld mjölk när Ironmanfesten bubblar för fullt.

Jag har provcyklat och försökt försäkra mig om att allt fungerar. Det känns riktigt bra. Med den där tempohjälmen på huvudet, spontaninköpt på expot, känns det till och med ännu bättre.

Jag har provjoggat och … ja, det lilla hopp som tänts släktes snabbt. Ouppvärmd känns det skit att springa, rent ut sagt. Jag hoppas att det känns någorlunda efter cyklingen imorgon när kroppen är varm så att jag åtminstone kan får springa ett par kilometer av den där maran. (innerst inne hoppas jag på ett mirakel)

IMG_0203

Men viktigast är: jag är taggad. Det känns kul. Inte lika mycket tunnelseende som mina två andra Ironman men det kittlar rätt bra i magen.

Nu är kl 20:30 och vi har haft fullt upp hela dagen. Det där med att vila dagen före … det känns helt omöjligt att hinnas med. Och särskilt med en tvååring.

Vi försökte konststycket att vid incheckningen båda två ta cyklar, påsar och lotsa Edith verbalt och hindra henne från att som vanligt springa iväg och gömma sig. Det gick riktigt bra fram till vi skulle gå in i växlingsområdet – barn var inte tillåtna. Knepigt när barnvakten inte anlänt ännu. Men vi löste det med.

Ni siktar jag på sängen så fort jag har fyllt mina flaskor. Jag har en race-plan, en energi-plan men lämnar en del flexibilitet att reglera efter hur kroppen känns. Just nu hoppas jag att kunna reglera det åt det positiva hållet.

Håll tummarna!

IMG_0202

Mentalt stålbad: Kraschar en vecka före Ironman

Det var i lördags. Jag skulle cykla lugnt långpass till Drömkåken bara för att få kvittot att jag har cyklingen i en liten ask. Få lite tid i tempoställning. Öva på sportdrycken.

Njuta!

Jag får skjuts av Roger förbi den hårt trafikerade Arningeleden eftersom jag redan innan start är upprörd över att tvingas cykla på en hårt trafikerad 80-väg.

Jag blir lugn igen. Pussar Roger och Edith hej då och pinnar iväg med ett leende på läpparna och klappar mig själv på axeln. Tänk vad långt jag kommit som cyklist. Sedan den där första milen för fyra år sedan där all energi bara gick åt till att klicka i och ur fötterna.

Jag minns långpassen med Fredrikshof sub 12-timmargruppen inför min Vätternrrunda. Minns hur slut jag var och förskräckt att planen var att jag skulle cykla 10 mila VARJE lördag i två månader.

Nu cyklar jag 10 mil ensam, fikar lite och behöver ingen extra återhämtning.

Jag sneglar på klockan fast jag lovat mig själv att strunta i den idag för att inte riskera att presssa upp tempot och slita mer än nödvändigt på kroppen.

Efter 2 mil på min vanliga kuperade bana med lugn känsla så kikar jag ändå på klockan och ser att jag håller jag 31 km/h i snitt.

OJ! Jag blir glad, hoppfull, stolt och måste erkänna att vinterns trainerträning har gjort skillnad. Detta är snabbt för min del.

Det har slutat att regna. Jackan ligger i ryggfickan och solen kikar fram.

Jag tillåter mig själv att trycka på en smula. Säger till mig själv att våga dra fördel av den långa nedförsbacke som ligger framför. Jag susar över nästa uppförsbacke och skrattar lite att jag cyklar i 30 fast det i UPPFÖR! Jag älskar det här! Njuter, njuter. Känner mig stark. Inte illa för en 3-barns 40-plussare!

Amen – nu får jag väl ändå köpa mig en tempohjälm!

Jag rättar till min tempoställning, försöker komna ned mer med skulderbladen. Nästa korsning är det dags att svänga vänster mot Rimbo.

Det är 80 på den här vägen också. Jag hör och ser en bil bakom och bestämmer att låta den passera innan jag tar mig över i filen för vänstersväng. Det går fort, det är nedför även här. Jag bromsar in och avvaktar. Bilen passerar, jag ser över axeln att ännu en bil är på väg och jag skyndar mig att korsa vägen med sikte på att snabbt komma undan och ligga till vänster vid refugen för att inte vara ivägen. Jag tänker först svänga direkt men ser att mötande bil ligger i väldigt hög fart och kommer inte hinna bromsa om jag svänger nu. Jag måste …

Kaos, förvirring – jag ser plötsligt vägen störta mot mig och hör hur cykeln skrapar, skriker och klingar i vägbanan. Cykeln vek sig. Det tog en millisekund. Jag hann inte reagera. Förstod inte vad jag gjorde för fel men uppfattar någonstans att jag precis korsat en stor vit vägpil som pekar vänster.

Jag VET att vita vägmarkeringar är hala om de är blöta. Och det har regnat. Men var det för att jag svängde, eller bromsade jag? Jag glider på asfalten, vill få stopp på farten. Det gör ont att glida. Blir rädd. Var är bilarna? Hur skadad blir jag nu?

Intensiv smärta. Så. Nu tog det stopp och jag hör bilar närma sig. Gör en kraftansträngning och tar mig upp på refugen. Cykeln … det gör satans ont. Måste bara profylaxandas, andas för att inte drabbas av panik. Ligger kvar. Jag hinner tänka på att nu är det ändå kört med Ironman på lördag. Minns mopedolyckan som 19-åring och vet att kroppen kan vara hur trasig som helst … då var benet nästan helt av … jag mår illa, så väldigt yr nu … Hör att bilar stannar. Hjälp är på väg.

Jag behöver nog inte måla upp bilden mer än så. Ni fattar.

Det var inte kul att krascha med cykeln. Jag gjorde illa mig men bröt inget och det var ingen bil inblandad. Den vita pilen, vägmarkeringen, var boven i dramat. Jag gjorde något fel. Bromsade för hårt. Svängde för tvärt. Hade kanske fortfarande för hög fart. Det var i en nedförsbacken. Cykeln vek sig blixtsnabbt, fick inte ens en chans att försöka parera.

De som hjälpte mig ringde ambulans. Jag var väldigt yr och medtagen, frös och var törstig. De diskuterade att armbågen såg illa ut men jag bad dem att inte prata om det. Jag ville inte veta just då. De sa till varandra att ”hon är chockad”, hämtade filtar och pratade lugnande.

När ambulansen kom skämtade jag med personalen och frågade hur trötta de egentligen var på att skrapa upp cyklister från vägen.

Nu bli det selfie sa jag i ambulansen. Så fantastiska dessa människor är!!!
Nu bli det selfie sa jag i ambulansen. Så fantastiska dessa människor är!!!

– Vi tar det i bilen, sa de menande och stängde igen bakdörrarna. Precis då kom Roger fram till olycksplatsen, hoppade in i bilen pussade mig och sedan kördes jag till Norrtälje sjukhus.

I bilen fick jag veta att den vanligaste cykelolyckan var klungor som hakat i varandra.

– Sedan ligger de där i en hög huller om buller och skräpar.

Som tur var hade de bara erfarenhet av en lite allvarligare cykelkrasch. En singelolycka som min. Jag hade tur.

Röntgen av höft och armbåge visade inga frakturer. Huvudet klarade jag helt till priset av en sträckt nacke. Armbågen fick några stygn.

IMG_7747

Resten av helgen var jag trött, öm, hade svårt att röra mig och jag var väldigt nedstämd.

Nu då?

Det är torsdag. Vi sitter i bilen på väg till Kalmar. Låret pryds av ett stort mörkt blåmärke och en konstig svullnad. Jag har fått en smäll på knät som ömmar och kroppen känns helt klart upptagen med reparationsarbetet. I tisdags försökte jag jogga lite för att känna att det gick. Dålig idé. Kroppen skrek i protest.

Rent mentalt har det varit ett hästjobb. Men idag är jag glad. Jag har smält det faktum att jag måste anpassa mig till rådande omständigheter och göra det bästa jag kan av situationen. Läkarna har sagt att jag får simma med stygnen. Kommer säkert ömma en del att ligga i tempoställning men cyklingen borde funka. Löpningen vågar jag inte alls hoppas på. Jag räknar med att jag kommer att gå en stor del av distansen.

Nu är vi snart framme vid festen! Dags att koppla på leendet och ha kul!!

Race report – LED Loftahammar endurance day 2017

Må Loftahammar endurance day aldrig växa och bli ett stort lopp.

Sorry Mattias Evald, grundare och arrangör av detta event som jag utan att tveka klassar som ett av det mest välarrangerade, trevligaste, vackraste jag hittills har deltagit i. Sorry att jag börjar min race report med de orden, men gud va mysigt loppet var, tack vare sin familjära stämning och lagom stora format. Det var också genuint. Trevligt och coolt.

Självklart beror det främst på att banan var helt magiskt vacker, tuff och kittlande utmanande med en häftig målrakaa i vattnet. Funktionärerna de gulligaste man kunde tänka sig. Den hembakade äppelpajen och vaniljsåsen smakade himmelskt precis när jag hade en mental dipp. Alla små detaljer som till exempel att att få en medalj av glas, att startkittet låg i en snygg vattentät säck och att den där grillade burgaren av närproducerat kött satt som en smäck efter målgång.

Mattias och alla ni andra som jobbat med loppet – tack! Alla fina detaljer, jag lovar vi märkte dem och uppskattade allt.

Håll med! Snyggaste medaljen och muggen, den var en gåva. Man blir glad!
Håll med! Snyggaste medaljen och muggen, den var en gåva. Man blir glad!

Vi vaknade upp till en fin morgon på Tättö Camping med hissnande 37 km löp och 9 km sim framför oss. Precis utanför stugdörren skymtade vattnet mellan tallarna, där någonstans visste vi att sista simningen och målrakan låg och väntade på oss.

Det var en blåsig dag men jag kände ingen oro. Som medlem i Team Nimbratt, med Roger som partner är jag inte rädd. Det kan få blåsa och vara vågigt, jag vet att det ändå kommer att gå bra. Jag ligger bakom, slipper navigera som jag är stundtals usel på och bara koncentrera mig på att simma och hålla koll på att linan inte är spänd så Roger får mer motstånd i vattnet.

Roger har inte varit jättepepp inför den här tävlingen. När han inte ville köra Utö med mig så letade jag efter ett annat varmare swimrun och hittade det ganska anonyma LED tack vare rekommendationer. Jag lirkade lite och anmälde oss sedan helt sonika utan att jag fått varken ett ja eller nej.

Bland dessa öar simmade vi och sprang i 9 timmar.
Bland dessa öar simmade vi och sprang i 9 timmar.

Jag som har hanterat hjärtproblem och en misstanke om överträning förhöll mig spänt avvaktande inför loppet. Visste inte vad jag skulle ha för taktik men bestämde tillslut att ta fasta på vårt gamla motto: ”en trevlig dag i skärgården”. Jag ville ta revansch på Utö, fnär det gäller glädje och känsla, fart kommer i andra hand för mig just nu.

Team Nimbratt vid målrakan kvällen före.
Team Nimbratt vid målrakan kvällen före.

Alla förberedelser flöt på. Jag stressklippte våtdräktens ben någon centimeter till, blev inte helt nöjd med längden med släppte det. Jag proppade alla tillgängliga fickor fulla med gels, sippade på min starkt blandade resorb och proppade munnen full av sockerkaka. Sedan åkte vi till starten.

När det är ett litet lopp är det inte lika nödvändigt att vara på plats vid starten så där ap-tidigt. Vi kom 45 minuter före och hade gott om tid att supa in stämningen, lämna in väska med ombyte, ta plats i startfållan och bli godkända att starta. Våtdräkt, lina, mössa och startnummer var de enda kraven från tävlingsledningen.

IMG_0070

IMG_0072

Första sträckan löp var ca 8 km. Vi startade med nedcabbade dräkter och bävade en smula för den långa löpningen. 8 km är långt i våtdräkt. All löpning i våtdräkt är långt på något magiskt sätt. Tyngre, varmare och skapar en stark längtan till vattnet. Så är swimrun.

Vi konstaterade ialla fall att det var fiffigt med lång löpning innan start. Då hinner startfältet sprida ut sig och trängseln i vattnet blir mer lagom. Perfekt!

Vi mötte ett lag som stånkade och pustade.

– Vi kanske inte är sist ändå, sa de när vi dök upp. Alla som rusar på nu får bara betala för det senare. Det är vi lite äldre och erfarna som är smarta, sa swimrunnern längst fram i linan och blinkade menande.

– Det är simningen som är vår starka gren. Vi räknar med att ligga topp 10 efter första simningen.

Det var ju mer än jag och Roger kunde räkna med tyvärr … harkel.

Men även om vi inte var bäst så simmade vi grymt stabilt. Roger är grym på att navigera, även när strömmar och vind drog fick våra konkurrenter ur kurs höll han en stadig kurs längs flaggor och i perfekt riktning mot uppstigningsplatsen.

Första simningen  var 900  meter och kändes lite svajig. Vattnet var stökigt. Det ÄR blåsigt idag tänkte jag och försökte hitta en rymt medan jag kastades hit, dit och fram mot Roger. Jag bävade lite tyst för mig själv och tänkte:

– Oj, är det så här vår dag kommer att se ut.

Andra simningen gick, bättre och jag kände att nu var vi på gång.

Simningar och löpningar rullade på. Jag har svårt att minnas exakt vad som hände när men vi hade en fantastisk fin dag med stabil känsla. Jag gillade att banan hade långa sjok av sim och några långa löp. Det gjorde att man ganska snabbt kände att man kom framåt i loppet. LED är helt klart den mest välserverade tävling man kan tänka sig. Endast tre egna gel gick åt under de 9 timmar som vi var ute. Det fanns energistationer överallt alla bemannade med nyfikna, vänliga och engagerade människor. Så himla gulliga.

Min tävlingslust infann sig dock aldrig. Jag var väldigt pigg i huvudet men kroppen kändes som en sengångare under vissa löpsträckor. Tanken på överträning har slagit mig tidigare – så även nu. Samtidigt finns Ironman då i mitt huvud och hjärta. Jag har satsat så mycket träning i år och fokus – lagt så många timmar. Jag vill få en bra dag i Kalmar och höll därför igen mer eller mindre omedvetet.

Men jag är också satans dålig på att springa i teknisk terräng. Jag är som en gammal tant när jag tror att klipporna är hala. Livrädd att halka. Så det kan bara bli bättre.

Roger och jag samarbetade fint. Lite oruttade i början men mot slutet av loppet så kändes det som allt satt. Under sista sträckan var det några riktigt kalla simningar. Eftersom jag låg bakom Roger och jag trots allt bara är snäppet svagare i simningen än honom så blev det väldigt inaktivt för mig bak i linan. I bland kändes det som jag knappt rörde mig och jag blev riktigt kall på slutet och skakade. Jag påminde mig själv om hur mycket trevligare swimrun är under sommaren. När det inte är så kallt.

Sista simningen gick från campingen där vi bodde och som låg precis på andra sidan vattnet där start och mål låg i småbåtshamnen. Skakandes kom jag upp ur vattnet till sista vätskestationen med glödhett kaffe (underbart) OCH en fantastisk hejarklack bestående av Edith, hennes storebror Tim och deras farmor. Edith i badkläder lite halvt förvirrad av att vi plötsligt sprang där i knasiga kläder. Men hon var helt med på vad som skulle hända.

– Mamma ska bara simma och plaska lite till. Springa fort!

Det gav extra pepp till sista sträckan. Utsikten över målrakan var underbar. Naturen och allt i sig var fantastisk vackert men flaggorna som ledde rakt in i mål de var en härlig syn. Men just när vi skulle simma låg en liten stormby, milt talat, över målområdet. Det regnade rätt bra och de där flaggorna … jag kikade på dem med ena ögat under ytan, nedborrad i vågorna …vissa låg vägrätt längs vattnet i den hårda vinden.

Det var det bästa som kunde hända. Visserligen stod hela publiken inklämda under tak, när vi kravlade oss upp på stranden, men jag fick en ordentlig övning i att simma i hårt väder. Det gick utmärkt. Tillsammans med Roger kändes det bara häftigt och underbart!

I mål fick vi snyggaste medaljen, en värmande filt, skjuts till duschen och en grymt god burgare. Öl tror jag att det fanns någonstans men den missade jag helt!

LED är mitt nya favoritlopp!

IMG_0081
Alla behövde inte gå i mål i regn. Snacka om skärgårdsväder!

 

Try triathlon – perfekt att diska av alla misstag

Tisdagar bjuder Vattenfall World Triathlon Stockholm på gratis träningstävling under flera sommarveckor. Roger har varit med sedan den tiden när det bara var en handfull deltagare varje gång – numera kommer över hundra nyblivna och veteraner för att köra ett kort och hårt träningspass.

Förra veckan körde Roger. Den här veckan var det min tur och jag laddade för att utmana mig själv och genomlida 40 minuter med riktigt hög puls.

Försnacket var som vanligt trevligt. I tisdags med Micke Rosén, förbundskapten för svenska landslaget i öppet vatten, som tipsade om hur man får växlingarna att flyta smidigt.

Försnack och bra kunskap med Micke Rosén.
Försnack och bra kunskap med Micke Rosén.

Jag brukar alltid vara nervös inför de här tävlingarna. Simningen är nog den mest turbulenta jag har upplevt. Kort, väldigt trångt, många ovana och mycket adrenalin.

Det värsta jag vet.

Jag fick dock en bra start eftersom jag för första gången vågade ligga i främre led men en bit in i loppet körde det minst sagt ihop sig. ”Bojen” låg den här kvällen närmre land än vanligt, det blev trångt och trots att jag navigerade så ordentligt jag kunde var jag nära att frontalkrocka med en snabbsimmare som redan hunnit runt vändpunkten och jag fick en rejäl smäll på överläppen.

IMG_7629

Jag trodde ett tag att den sprack. Men jag såg inget blod och sånt här händer så jag avslutade simningen och kände mig nöjd.

Växlingen kändes bra. Minns hur jag som nybörjare hade så hög puls att det var svårt att tänka. Men inte nu. Kul att upptäcka framsteg.

IMG_7637

Nyttigt också för mig att cykla kort, snabbt och med många svängar. Men av någon märklig anledning så hoppar kedjan när jag försöker växla. Har aldrig hänt tidigare och jag får klura flera minuter och vända cykeln upp och ned innan jag kommer på hur man gör och med olja upp till tänderna kan cykla iväg.

Bra! Då har jag testat det.

IMG_7663

Trots alla missöden gick jag i mål 3 min snabbare än min bästa Try triathlontid. Skoj ju! Roligast är dock att insupa triathlonstämningen. Få lite feeling. Se lite folk. Se alla glada trötta ansikten när passet är klart.

Det är så fantastiskt att lite fysisk aktivitet kan få vem som helst att le med hela kroppen!

 

Mental uppladdning viktigare än fysisk inför Kalmar

Jag älskar den här tiden. Jag älskar värmen i luften, i vattnet och att alla är lite mer långsamma efter vårens alla måsten och sommarens vila.

Det är nu först jag verkligen kan njuta av sommaren.

Dra på sig våtdräkten, ta damcyklen och trampa ned till sjön och simma en stund. Strunta i om det regnar lite, det är ju ändå ljummet. Strunta i att ta på sig skor eller att byta om, cykla ståendes hem som en annan galning med sjövatten droppandes från håret och ett brett leende på läpparna.

IMG_0037

Tänk att våtdräkten som känns så självklar på bryggan kan kännas så fel när man cyklar förbi en förskola där föräldrar hämtar sina barn!?

Dagarna går. Inte långt kvar nu. Först LED på lördag och sedan återhämtning och mental uppladdning inför Kalmar.

Jag lyssnar på kroppen nu och låter den bestämma intensitet och mängd. Simfokuset har gett resultat. Paddlarna är på varje pass med tanke på LED men nästa vecka blir det att simma utan. Trivs bäst i min smidiga HEAD swimrun aero-dräkt som inte ger skav i nacken, inte har kardborrband bak som håret fastnar i och som ger smidig och skön vattenkänsla. Jag simmar konstigt nog snabbare i baddräkt än med våtdräkt. Ska det inte vara tvärtom?

I lördags satsade jag på ett brickpass på cirka 3 timmar istället för långpass på cykeln. 2 timmar hård cykling och sedan ut på 10 km löp med ambitionen att hålla högre tempo. Det kändes obekvämt och segt. Sommarvärmen tog på krafterna och som vanligt hade jag fått i mig för lite vatten på cyklen. Höll 5:20-tempo i 7 km och sedan var jag tvungen att springa ut på närmaste brygga och kasta mig i vattnet.

Man lever bara en gång. Lite måste man få njuta också. Det var sååååå fantastiskt skönt. Efter doppet gick det betydligt lättare att springa, men jag satsade på nerjogg de sista kilometrarna hem. Det tog bra det passet, var trött resten av kvällen.

I går var ambitionen att springa ett kortare fartpass. Det gick helt åt skogen. Kroppen kändes obekväm redan de första metrarna hemma utanför dörren. Känner en konstig och oläglig spänning i vänster vad och jag längtar rent allmänt efter mjukgörande massage. När jag började springa var känslan tung, huden gjorde ont. Allt var obekvämt. Märkligt att det kan bli så där. Jag sprang drygt 4 km. Stannade gjorde solhälsningar och försökte hitta mig själv i hunden, spänningarna släppte en smula och sedan bestämde jag mig för att gå och njuta av kvällen istället. Jag ville inte riskera att dra på mg en skada i vaden bara för att jag som vanligt vägrar sluta springa. Det är det inte värt.

Efter några timmar hemma kändes allt mycket bättre.

– NU ser du mycket gladare ut, utbrast Roger och som  jag konstaterar igen att just nu har jag noll tolerans mot stress. Så jag fortsätter att satsa mer på mental uppladdning inför Kalmar snarare än fysisk. Hitta god, lugn känsla inombords. Styrka och beslutsamhet.

En del av Team Nimbratt.
En del av Team Nimbratt.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.