Helena Nimbratt

My triathlon stories

Race report: En dag i Vansbro med fantastiska triathlonfamiljen!

Vilken fantastisk dag det blev! Vansbro visade sig från sin vackraste sida och bjöd på äkta sommar – överraskande sommarhetta till och med. Vem trodde det? I packning fanns både ullunderställ och ordentligt ombyte för både cykel och löpning, om det skulle bli kallt och regna. Allt nedpackat i en plastlåda med lock för att skydda mot väta.

Det var först vid incheckningen som vi förstod och verkligen vågade tro på – det blir sol och varmt!

Wow!

Stämningen i tävlingsområdet var lugn. Mycket lugnare än tidigare år. Vi spekulerade i om publiken var mindre och så var det nog men även de tävlande var mindre ”hetsiga”. Det rådde en påtaglig lugnande stämning i luften. Speakern pratade peppande och snällt med alla som kunde tänkas vara nervösa. Inget stoj eller uppschasad stämning kring start. En vissling med visselpipa och sedan började alla röra sig mot vattnet och tog sig ut i älven i egen takt.

Innan start!
Innan start!

Jag såg framemot dagen med lugn och förväntan. Dock kände Roger att vi var onödigt oförberedda inför tävlingen. Våren och de senaste veckorna har varit fulla med andra aktiviteter som bröllop, USA-resa, 18-årskalas. Vi hade inte laddat mentalt på samma sätt som vi brukat och därmed inte lagt in lika stora förväntningar på prestation. Fast när dagen väl kommer, då vill man göra sitt bästa … såklart.

20 min innan start satt vi fortfarande utan ombytta i gräset och matade Edith med lunch med 100 procent fokus på att det skulle gå så smidigt för henne som möjligt att hänga resten av dagen med sin farmor. Hon var trött och ropade efter mamma, så när starten gick var kroppen inte riktigt i race-mood.

Men snabbt upptäckte jag hur härligt det var i vattnet. Jag tror att det var 14-15 grader, en temperatur jag fasade för för några år sedan och inte ens tänkte på nu. Kyla är inte längre något orosmoment. (Tack bästa swimrungänget, ni vet vilka ni är). Jag fick in oväntat bra känsla, inget fightande med medtävlande, jag höll en bra linje rakt mot första bojen. Jag såg Edith i farmors famn på stranden, funderade på om jag skulle vinka men bestämde mig: Nu är det dags att fokusera på race och på att vara här och nu.

Runt första bojen. Jag tillät mig att kika upp, tog några polosimtag, lokalisera mig och kände: oj vad yr jag är. Det var inget jag tänkte på där och då utan simmade vidare. Jag anade att det faktiskt skulle kännas att jag inte simmat så långa distanser ute i år. Jag blickade mot nästa vändningspunkt. Oj, vad långt bort! Och oj, oj vad yr jag är.

Jag vet inte riktigt vad som hände under simningen. Jag blev grymt yr, simmade riktigt, riktigt ap-dåligt och var tvungen att fokusera stenhårt på att titta på en fast punkt på land för att ta mig framåt. Så fort jag slappnade av så simmade jag nästan 90 grader fel. Det var inte bara dålig träning. Under Utö blev jag också väldigt, väldigt yr och illamående.Inget att göra något åt, peppade jag mig själv men någonstans hade jag ju hoppats på att överraska mig själv … 7 minuter sämre än förra året  och upp kom jag ur vattnet på 48 min. Jag måste komma på varför jag blir så yr. Öronproppar på! De låg hemma utan nytta …

Det fina med triathlon är att man får fler chanser. Mitt största mål med tävlingen var att utmana mig själv att klara hålla 30 km/snitt på cykeln hela distansen. Mitt fokus i vinter har varit att förbättra mig som cyklist. Gick simningen så dåligt så får jag bara inte misslyckas på den här punkten. Jag cyklade med riktigt bra fart första 40-50 km, jag påminde mig om att ta energi regelbundet, dricka och inte tappa fart i onödan. Varje gång klockan burrade, vilket är var 5:e km, så skulle det helst stå 10:00 min på klockan, helst lite under. Jag fick tillfredställande siffror tillräcklig ofta för att hoppet skulle tändas. Jag har en chans att klara cyklingen på 3 timmar.

Sista två milen fick jag bita ihop. Den flacka banan i Vansbro ger inte benen mycket vila och precis som förra året så fick jag grymt ont i ljumskarna som sköt en vansinnig smärta genom kroppen och tvingade mitt starkaste pannben att ta över. Det gick nästan. Jag tog lite rullvila. Jag ställde mig upp och försökte stretcha ljumsken. Men i övrigt så kändes det grymt att cykla med bra kraft även de sista 5 km och minnas hur jag tidigare år stretat med en mycket lägre snittfart med mycket sämre humör och känsla. 9 mil försvann lätt. Tiden blev 3:03. Det får väl ända vara okej!

Jag är nöjd! (jag är så jäkla grym!!!!)

Det var svårare rent mentalt att kasta sig ut på löpningen. Jag var nöjd med cyklingen och ville mest lägga mig i gräset och vila. Kanske berodde det på att jag redan där visste att chansen var borta att förbättra fjolårets tid eller så var jag tröttare än vanligt efter cyklingen. Jag tror det berodde på det första alternativet – tyvärr. Jag var inte tillräckligt hungrig …

Men så var jag iväg. Ljumskarna skrek. Jag stapplade men redan 2:a kilometern så var farten nere på 5:20 tempo och jag blev glad igen. Det här går ju fint. Ganska snart insåg jag att sommaren i Vansbro hade kommit med besked. Oj vad alla på banan såg varma, röda och trötta ut. Det hade blivit en het dag, inget snack om saken. Hur varmt vet jag inte, det är svårt att avgöra när man själv är varm. Man måste titta på publiken och se hur de är klädda för att inse att det faktiskt är hett ute. Kanske kring 25 grader, kanske mer. Vid bilen när vi åkte hem var det strax över 30. kl 21 var det 25 grader ute vid vår stuga.

Jag visste att jag hade druckit dåligt på cykeln. Redan vid 8 km började jag må illa. Efter första milen insåg jag att jag måste göra något för att förändra situationen. Ta ett beslut, samla tankarna, göra något radikalt och starta om hårddisken. Jag bestämde mig för att måste vätska upp och kyla ned mig. Vid nästa energistation blir det ett ordentligt stopp för att dricka vatten. Och så blev det. Jag tog tre muggar. En fjärde hällde jag över huvudet och en femte in i kläderna och så sköljde jag mina heta svullna händer. Innan jag gav mig av igen tog jag ett djupt andetag och hoppades på en bättre känsla.

Yes! Det hjälpte. Benen blev lättare. Fartvinden svalkade den blöta huden. Huvudet och blicken klarnade. Det här var en ny erfarenhet. Så här varm har jag aldrig blivit. Inte ens under ett swimrunlopp. De nästkommande två stationerna gjorde jag om proceduren för att verkligen få i mig vatten men försökte gör det snabbt och lite mer på språng. Duschen som fanns vid målområdet gjorde underverk. Och de snälla själarna i villaområdet som ställt upp en vattenspridare, de gjorde verkligen en god gärning.

Det gick bättre och bättre. Men jag fick gräva djupt. Men jag ökade så gott jag kunde på slutet. Sprang de sista 4 km kring 5:20-tempo och gjorde vad jag kunde för att åtminstone komma in under 6 timmar. Jag bommade med 1:58 min tror jag men vad sjutton! Där stod Roger i mål. Han väntade på mig i målområdet och det var så skönt att få slänga sig om halsen på honom, sätta sig på en bänk och bara känna efter: Nu är det gjort! Jag grävde, grävde och jag vann över banan.

vansbro2

Vi satt där och lätt oss bli servade med vatten. Vi gladdes med vår medtävlande som rullade in i mål. En del med glädjetårar, en del anhöriga med stolta glädjetårar. En halv ironman-distans är ska man inte ta för lätt på. Det kräver sin förberedelse fysiskt men i synnerhet mentalt.

När vi en stund senare, nyduschade och mindre illamående, sakta packade ihop i transition så sa jag till Roger:

– Det här är bra fantastiskt ändå. Vilken kväll, vilken skön trött och tillfredställande känsla i kroppen. Man måste ju bara älska att vi får chansen att uppleva det här!

Alla vi möter ler mot varandra. Alla grattar och tackar för en bra dag. Medtävlande, funktionärer, konkurrenter. Hela triathlonfamiljen!!

 

vansbro

IMG_9587

5 tankar om “Race report: En dag i Vansbro med fantastiska triathlonfamiljen!

  1. Öronproppar är ett måste för mig när jag simmar. Utan dem så blir jag yr. Spelar nästan ingen roll på temperaturen i vattnet för mig. Händer att jag känner av det om jag simmar inne i varm bassäng och inte har öronproppar på mig. Har jag bara öronproppar på mig när jag simmar så slipper jag yrsel oavsett vattentemperatur eller om det går vågor utomhus,

  2. Grymt bra jobbat! Du får det att verka jätteroligt och i princip mest härligt trots yrsel, ljumsksmärta, illamående och trötthet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.