Helena Nimbratt

My triathlon stories

Race report Utö Swimrun: Viljan vann största segern!

Starten gick och vi tog oss ann första löpsträckan om cirka 2 km som började med ett tuff uppförsbacke. Solen gassade. Huden under våtdräkten kändes redan överhettad. Jag tror att våtdräkt med ullkläder under och gummimössa nerdragen över öronen är det mest absurda löputstyrsel man kan tänka sig. I synnerhet i 25 grader och sol.

Fösta backen efter start. Foto: Deville Photography
Fösta backen efter start. Foto: Deville Photography

Känslan när det kalla vattnet nådde in innanför våtdräkten är obetalbar.

– Iiiii så kallt och så skönt!

Jag var (dumdristigt nog) faktiskt inte alls nervös inför en av årets stora utmaningar Utö Swimrun. Spänd av förväntan såklart men inte alls orolig. Jag såg framemot att få uppleva en dag i skärgården, med vacker natur och på en utmanande bana. Jag såg framemot att få kämpa, bli trött, arg, glad, ledsen och överlycklig – ja ni vet åka berg- och dalbana på det där sättet som man gör under krävande fysiska utmaningar.

På den punkten blev jag verkligen inte besviken.

05:45 sladdade min partner in på gatan med hög musik i bilen och hon var redan härligt taggad. Vi kramades, skrattade, kastade in packningen i bilen och mös gemensamt över att nu är det dags. Dagen D är här!

Resan till Utö flöt på utan bekymmer. Vi kom fram till färjan i god tid. Vi hittade parkering. Vi slappade och snackade på båten och vips så stod vi vid registreringen och visade att det minsann var ordning och reda på Team Amfitrite – tryckförband, visselpipa, hälsodeklaration och till och med varsin våtdräkt! Japp! Allt var med!

Det var inte mycket tid från det vi klev av färjan tills starten gick. Vi hann göra allt vi skulle, utan stress men också utan marginaler. Race-mötet var likt ett väckelsemöte; taggad stämning, mycket applåder och inbördes beundran – precis som vi vill ha det.

Min partner Sara och jag valde att klä oss så redo för sim som möjligt och såg till att stå i skuggan i startfållan. Simmössan tog vi på tre minuter innan start. Då pirrade det till rejält i maggropen och jag förstod att jag trots allt var ganska så tagen av utmaningen som låg framför. Tagen och matt i benen. Kraftlös … dålig taiming!

Nu gäller det!

Jag sprang med hyfsat lätta ben. Sara min partner såg inte helt nöjd ut och sa redan efter ett par minuter att det inte alls kändes bra i benhinnorna.

– Det bästa med swimrun är att man springer och får återhämtning i benen under simningarna, resonerade jag och tänkte så det knakade – hur peppar jag min partner på bästa sätt? Än så länge känner vi inte varandra så väl.

Att tävla i par är en av tjusningarna med swimrun. Dessutom en utmaning. Det är en fördel att känna varandra och känna till varandras styrkor och svagheter. När jag och Sara sprang vårt första långpass tillsammans i Angarns naturreservat så korsförhörde vi varandra. Vi berättade om vår bakgrund som träningsgalningar, vi avslöjade rädslor och kom fram till att vi både delade kärleken till löpning och viss rädsla för vatten. Men inget samtal i världen kan ersätta tid och gemensam tävlingserfarenhet. Det saknade vi helt.

Vilja och motivation det hade vi så det räckte och blev över och det skulle visa sig ganska snart att det var precis de egenskaperna som skulle bli avgörande för vårt genomförande av Utö swimrun 2017.

Det körde ihop sig rejält redan efter de första 5-6 kilometrarna, tror vi, vi minns inte riktigt.

Allt flöt bra. Den första simningen är gjord, kanske även den andra. Vi höll tillfredställande fart både i vattnet och på land. Vi sprang längs en stig och jag hade sikte framåt. Plötsligt såg vi inte snitslarna och insåg att vi missat en avtagsstig. Sara var snabb som en vessla att lokalisera rätt spår och skuttade in i terrängen till rätt stig. Jag hakade på. Jag med min ovana att springa terräng är inte riktigt lika snabb i vändningarna och innan jag hinner sänka blicken för att se vart jag sätter fötterna slår ena foten i en hög uppstickande sten. Knät viker sig och landar med en hög smäll i  stenen.

– Aj för i h-vete, satan, satan, satan vad ont!

Jag ligger med ansiktet ner i blåbärsriset och skriker en massa fula ord. Förvirrad och frågande – vad sjutton hände? Det är knät inser jag. Det är nog inte så farligt. Jag måste resa mig och fortsätta springa. Men nej, det gör oroväckande ont.

Sara tittar oroligt på mig och pratar lugnande. Jag ser att hon blir lika stressad som jag när lag efter lag springer om men hon pressar mig inte. Hon låter mig känna efter och bestämma om jag kan fortsätta. Men jag måste upp och på fötter för att skona de passerande lagen från att stanna och erbjuda mig hjälp.

– Spring ni, det är ingen fara. Jag klarar mig, säger jag till våra vänner Elin och Åsa som bekymrat undrar vad som hänt och alla andra hjälpsamma.

Först går jag en bit. Sedan tassar jag försiktigt och säger till Sara att det går nog … fast det gör riktigt ont.

Jag bestämmer mig för att inte fortsätta delge Sara mer information – inte mer än absolut nödvändigt. Jag vill inte förstöra hela upplevelsen för henne och dra ner henne i något gnällträsk fast jag helst vill gråta högt av ilska, besvikelse och ilande smärta.

Det värker från knät upp i låret djupt in  i ljumsken. Hur kan det ens kännas DÄR??? Tänk om jag pajar knät helt om jag fortsätter.

Men jag kan inte bryta. Jag är ju stand in för Saras man Lasse som är skadad. Jag måste fortsätta. Och det gör jag. En bit i taget.

Jag tar mig framåt men kroppen känns konstig – i någon slags chock inser jag senare när det släpper och jag faktiskt återfår en del styrka. Jag känner mig frossig, svag och måste gräva djupt efter kraft att fortsätta. Viljan finns.

När det står 22 km på klockan så känns det bättre. Plötsligt känner jag lite kraft i simtagen men har ändå svårt att hitta fullt fokus och få till stadiga simningar. Jag tror Sara tycker jag drar för mycket åt höger, som jag brukar när jag tappar mentalt och glömmer fokusera på draget med vänster arm. Hon simmar upp flera gånger vid min sida och tar sig om, Det blir lite stökigt. Jag trasslar in mig i linan med paddlarna så stropparna som håller fast paddeln på handen lossnar, jag måste hålla fats paddeln med fingrarna. Bitvis måste jag simma med en hand när linan är sträckt rakt åt sidan. Det här glömde vi prata om. Hur gör vi om Sara tycker det inte funkar att ha mig framför?

Långa löpningen. Så fort jag stannar stelnar knät till. Jag ser till att hålla det i rörelse.
Långa löpningen. Så fort jag stannar stelnar knät till. Jag ser till att hålla det i rörelse.

Vi jagar cut off-tiderna. Det finns tre stycken och den första klarar vi med 4 minuter till godo. Jag ser att energistationen är riggad i ett pittoreskt båthus och vi är långt ute i skärgården. Men jag stressar i mig flera muggar vatten, tar en medhavd gel och så snabbt fortsätter vi framåt. Ut på den tuffaste simningen.

Jag registrerar utan att se mig om att här är havet väldigt närvarande och stort. Det känns stort bakom min rygg och jag gissar att om jag blickar bakåt så ser jag horisonten. Inga öar stoppar vågor eller vind.

Det ilar i magen av rädsla. Sara är snabbt ner i vattnet, jag försöker samla mig, klipporna är hala, plötsligt är jag i och får genast brottas med att samla ihop tankarna. Fokusera, börja simma. Vattnet är busigt. Skvimpar hit och dit. Det här har jag inte övat så mycket på heller. Kylan är intensiv och jag inser att jag missat i stressen att stänga våtdräkten.

Men jag simmar och det funkar. Efter ett tag känns det bättre men väl uppe på land skakar jag av köld och yrseln är löjlig. Jag mår jätteilla. Men efter någon minut fortsätter vi framåt.

Ungefär så här stretar vi på. Jag och min fantastiska partner Sara. Det är inte loppet som jag skulle sätta etiketten ”glädje” på så här efteråt. Vi var inte jätteglada men vi var beslutsamma och vår vilja och vårt fina samarbete lämnar en varm känsla i bröstet.

F-n vad vi kämpade Sara! We did it! Vi gick i mål under Utö Swimrun – Team Amfitrite, vi klarade de där förbannade cut offerna och fick fullfölja vår galna utmaning ute i Stockholm vackra skärgård.

Sara spurtade järnet de sista hundra metrarna. Jag gjorde mitt bästa för att haka på. Foto: Deville Photography
Sara spurtade järnet de sista hundra metrarna. Jag gjorde mitt bästa för att haka på. Foto: Deville Photography

Vilken dag det blev! Vad mycket vi lärde oss.

Kylan var det jag oroade mig för mest innan loppet. Kylan var det jag tänkte på minst där ute på banan trots att det sägs att under vissa simningar höll vattnet endast 6 grader.

Under den sista milen, när jag var trött tänkte jag tanken att ”shit nu är det kallt alltså”, men att ens ödsla energi på att bli upprörd över det kändes bara onödigt. Så det struntade jag i.

Utö swimrun är ett tufft lopp, ett bitvis hänförande vackert lopp och ett lopp som helt klart seglar upp i topp vid sidan av Ironman Kalmar som en av mina största utmaningar.

 

IMG_6809

 

We will be back!! Vi kan bättre än så här!

 

11 tankar om “Race report Utö Swimrun: Viljan vann största segern!

    1. Ja det där pannbenet är både till nytta och ställer till problem. Jag har inte varit till doktorn men läget är sådant att det faktiskt är en smula ömt fortfarande vi snackar en månad senare, men det känns ok att springa på, långpass cykling triggar fram smärta. Kanske blev det någon liten spricka i knäskålen? Jag hoppas att jag avlyssnar kroppen på rätt sätt. Jag springer och vilar ordentligt mellan passen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.