Helena Nimbratt

My triathlon stories

Racetime! Vad som helst kan hända i Vansbro

På lördag är det race! Så himla kul och så himla härligt!

Simma i (iskallt) friskt och rent älvvatten. Cykla på dalavägar och njuta av vackra hus,  luft full av syre och känslan av skog. Springa en ganska tråkig bana om jag inte minns fel men ändå med en del vacker utsikt och härlig luft. För varmt lär det ju inte heller bli.

Jag ser fram emot Vansbro triathlon. Välarrangerat men fortfarande familjärt. Det gillar jag. Dessutom är det något alldeles extra att besöka Dalarna. Jag var där mycket som barn, min farmor och farfar hade en fäbovall i skogen, så skogarna har legat latent i mitt medvetande i många år. Jag blir alldeles salig vid allt jag ser och jag brukar tänka att det är perfekta förhållanden för träning i Dalarna. Lite svalare, massor av vägar i lagom storlek att cykla på. Magiska sjöar att simma i.

I Vansbro kan som helst kan hända för min del, känns det som. Jag vet inte riktigt hur formen är i kroppen.

Mängdsmässigt har jag inte tränat så mycket som jag hade velat sedan jag började jobba i januari. Samtidigt så la jag en rejält bra grund i vintras. Jag känner och märker att jag är starkare än för ett år sedan i alla grenar.

Löpning–  mer löpstyrka och min bekvämlighetsfart är högre.

Cykling – benen är starkare.

Simning – huvudet är starkare.

Menatalt – mycket tryggare.

Samtidigt så har jag inte cyklat ute så mycket i år – än. Jag har simmat för lite sedan Utö. Jag har inte sprungit något löplopp i år och testat halvmaran.

Jag lägger mitt fokus på att få en så bra upplevelse som möjligt under loppet. Den mentala biten och känslan av kontroll över racet snarare än tvärtom, är därför viktigast för mig. Jag vill utmana mig. Jag hoppas att det nu när jag går in i ytterligare en säsong med triathlon, att jag börjar känna att jag har viss rutin. Det ska bli fantastiskt häftigt att uppleva det – eller så får jag syn på vattnet, alla vältränade medtävlande och blir supernervös. Igen!

Vi får se!

All utrustning är nu packad. I eftermiddag åker vi!

Långpassen är gjorda.
Långpassen är gjorda.

 

Escape from Alcatraz triathlon och ett smygbröllop

Det är ett legendariskt lopp i en legendarisk stad – Escape from Alcatraz i San Francisco har länge stått på Rogers ”wow-lista”. Trots att den rackaren hade turen att få en slot till Norseman extreme triathlon förra året så ta mig sjutton – han fick en även chansen i år att köpa en startplats även till Escape from Alcatraz där simningen från den kända ön (egentligen från en färja som ligger nära ön) är den största utmaningen och det mest spektakulära med loppet. (tur i lotteri … jag som trodde att han hade tur i kärlek!)

Att åka till Kalifornien har jag inget emot så efter massor av velande så bestämde vi oss för att detta skulle bli sommarens stora äventyr. Tävling och semester på en och samma gång. Tävling, semester och även bröllop. Vi smyggifte oss dagen efter racet, i svenska kyrkan. Så med andra ord – det fanns alla anledning för oss satsa på en resa till Amerikat.

Glad och nygift.
Glad och nygift.

Hur var loppet då?

Från mitt perspektiv som support så kändes det väldigt amerikanskt i sitt ganska bombastiska uttryck med mängder av flaggor och heroisk image – som Ironman med andra ord. Det kändes också välarrangerat, trevligt och som ett lopp som många ser som en bragd att genomföra.

Roger som inte satsat nämnvärt på att förbereda sig fick stundtals tunnelseende (han erkänner det inte själv). Han kanske hade underskattat loppet en smula och sett det mer som en upplevelse-grej mer än ett tufft lopp. Han bestämde sig tidigt att hyra cykel på plats istället för att ta med sin egen tempocykel men det enda han pratade om när vi var på väg till uthyrningsstället var alla proffsiga cyklar de medtävlande hade.

Och jag håller med: De flesta i startfältet såg väldigt rutinerade och förberedda ut. Det skulle garanterat bli en bra tävlingsdag.

Rutinerna kring loppet var de välbekanta. Registrering, prerace-möte och incheckning av cykel skedde dagen innan. Däremot fick inga andra prylar lämnas i transition förrän tävlingsdagen. Det skulle även förberedas en afterswim-påse med löparskor för den som inte ville springa från simuppgången 800 meter barfota eller i neoprensockor. Skor rekommenderades på grund av underlaget.

Väl dags för start så visade sig San Fransisco från sin vackraste sida. Tävlingsområdet ligger vid vattnet med utsikt över både Golden Gate och Alcatraz med vackra hus längs strandlinjen. Utsikten över resten av stan var lika magisk som den över vattnet och bron. Jag har dessutom aldrig sett en så välutnyttjad rekreationsområde som parken Presidio of San Fransisco. Jösses vad folk sprang, cyklade och tränade i utegymmet. Så inspirerande att se.

Vi steg upp 04:00 och packade in stackars Edith i varma filtar och in i  bilen. Det visade sig omöjligt att hitta en parkeringsplats. Tillslut dumpade vi bilen och såg till att Roger hann ställa sig i kön till bussarna som skulle ta atleterna till färjan i tid. Han bytte inte om till våtdräkt. Han var den enda som inte bytte om till våtdräkt, utan stod lugnt med vanliga kläder och en väska i handen när vi pussade honom lycka till och sedan flydde in att värma oss i bilen. Det är soligt i San Francisco i juni men kallt i luften. Riktigt kallt. Och väldigt blåsigt den här dagen.

När jag efter en timme fick se bussarna återvända och insåg att de inte var tomma tog jag Edith under armen och joggade till växlingsområdet. Vad hade hänt? Ganska snart snappade jag upp att simningen ställts in precis i det ögonblick färjan skulle avgå – det var för blåsigt och för strömt. Säkerhetsbåtarna kunde inte gå ut och därmed gick det inte att simma. Första gången sedan tävlingen startade för typ 29 år sedan. Och det märktes. Tävlingsledningen hade ingen rutin för hur de skulle hantera en inställd simning. Det tog kanske två timmar innan de fick en igång en rullstart på cykeln. Yngsta första, 7 sekunder mellan och det tog tid att få ut alla på banan. Roger körde extra hårt, för att krama ut max av det som blev av tävlingen. Grymmaste motvinden, kuperad bana, sandlöpning. Han var helt död när han kom i mål.

Växlinggsområdet under cykelstarten.
Växlinggsområdet under cykelstarten.
Ledsna simmare kommer tillbaka från färjan.
Ledsna simmare kommer tillbaka från färjan.
Där ute ligger den mytomspunna ön.
Där ute ligger den mytomspunna ön.
Så grym! Helt slutkörd och med ett fint resultat.
Så grym! Helt slutkörd och med ett fint resultat.
Lite härlig löpning fick jag till under vår resa i Kalifornien, men mest av allt såg jag till att tänka på något annat än triathlon.
Lite härlig löpning fick jag till under vår resa i Kalifornien, men mest av allt såg jag till att tänka på något annat än triathlon.

IMG_9298

Race report Utö Swimrun: Viljan vann största segern!

Starten gick och vi tog oss ann första löpsträckan om cirka 2 km som började med ett tuff uppförsbacke. Solen gassade. Huden under våtdräkten kändes redan överhettad. Jag tror att våtdräkt med ullkläder under och gummimössa nerdragen över öronen är det mest absurda löputstyrsel man kan tänka sig. I synnerhet i 25 grader och sol.

Fösta backen efter start. Foto: Deville Photography
Fösta backen efter start. Foto: Deville Photography

Känslan när det kalla vattnet nådde in innanför våtdräkten är obetalbar.

– Iiiii så kallt och så skönt!

Jag var (dumdristigt nog) faktiskt inte alls nervös inför en av årets stora utmaningar Utö Swimrun. Spänd av förväntan såklart men inte alls orolig. Jag såg framemot att få uppleva en dag i skärgården, med vacker natur och på en utmanande bana. Jag såg framemot att få kämpa, bli trött, arg, glad, ledsen och överlycklig – ja ni vet åka berg- och dalbana på det där sättet som man gör under krävande fysiska utmaningar.

På den punkten blev jag verkligen inte besviken.

05:45 sladdade min partner in på gatan med hög musik i bilen och hon var redan härligt taggad. Vi kramades, skrattade, kastade in packningen i bilen och mös gemensamt över att nu är det dags. Dagen D är här!

Resan till Utö flöt på utan bekymmer. Vi kom fram till färjan i god tid. Vi hittade parkering. Vi slappade och snackade på båten och vips så stod vi vid registreringen och visade att det minsann var ordning och reda på Team Amfitrite – tryckförband, visselpipa, hälsodeklaration och till och med varsin våtdräkt! Japp! Allt var med!

Det var inte mycket tid från det vi klev av färjan tills starten gick. Vi hann göra allt vi skulle, utan stress men också utan marginaler. Race-mötet var likt ett väckelsemöte; taggad stämning, mycket applåder och inbördes beundran – precis som vi vill ha det.

Min partner Sara och jag valde att klä oss så redo för sim som möjligt och såg till att stå i skuggan i startfållan. Simmössan tog vi på tre minuter innan start. Då pirrade det till rejält i maggropen och jag förstod att jag trots allt var ganska så tagen av utmaningen som låg framför. Tagen och matt i benen. Kraftlös … dålig taiming!

Nu gäller det!

Jag sprang med hyfsat lätta ben. Sara min partner såg inte helt nöjd ut och sa redan efter ett par minuter att det inte alls kändes bra i benhinnorna.

– Det bästa med swimrun är att man springer och får återhämtning i benen under simningarna, resonerade jag och tänkte så det knakade – hur peppar jag min partner på bästa sätt? Än så länge känner vi inte varandra så väl.

Att tävla i par är en av tjusningarna med swimrun. Dessutom en utmaning. Det är en fördel att känna varandra och känna till varandras styrkor och svagheter. När jag och Sara sprang vårt första långpass tillsammans i Angarns naturreservat så korsförhörde vi varandra. Vi berättade om vår bakgrund som träningsgalningar, vi avslöjade rädslor och kom fram till att vi både delade kärleken till löpning och viss rädsla för vatten. Men inget samtal i världen kan ersätta tid och gemensam tävlingserfarenhet. Det saknade vi helt.

Vilja och motivation det hade vi så det räckte och blev över och det skulle visa sig ganska snart att det var precis de egenskaperna som skulle bli avgörande för vårt genomförande av Utö swimrun 2017.

Det körde ihop sig rejält redan efter de första 5-6 kilometrarna, tror vi, vi minns inte riktigt.

Allt flöt bra. Den första simningen är gjord, kanske även den andra. Vi höll tillfredställande fart både i vattnet och på land. Vi sprang längs en stig och jag hade sikte framåt. Plötsligt såg vi inte snitslarna och insåg att vi missat en avtagsstig. Sara var snabb som en vessla att lokalisera rätt spår och skuttade in i terrängen till rätt stig. Jag hakade på. Jag med min ovana att springa terräng är inte riktigt lika snabb i vändningarna och innan jag hinner sänka blicken för att se vart jag sätter fötterna slår ena foten i en hög uppstickande sten. Knät viker sig och landar med en hög smäll i  stenen.

– Aj för i h-vete, satan, satan, satan vad ont!

Jag ligger med ansiktet ner i blåbärsriset och skriker en massa fula ord. Förvirrad och frågande – vad sjutton hände? Det är knät inser jag. Det är nog inte så farligt. Jag måste resa mig och fortsätta springa. Men nej, det gör oroväckande ont.

Sara tittar oroligt på mig och pratar lugnande. Jag ser att hon blir lika stressad som jag när lag efter lag springer om men hon pressar mig inte. Hon låter mig känna efter och bestämma om jag kan fortsätta. Men jag måste upp och på fötter för att skona de passerande lagen från att stanna och erbjuda mig hjälp.

– Spring ni, det är ingen fara. Jag klarar mig, säger jag till våra vänner Elin och Åsa som bekymrat undrar vad som hänt och alla andra hjälpsamma.

Först går jag en bit. Sedan tassar jag försiktigt och säger till Sara att det går nog … fast det gör riktigt ont.

Jag bestämmer mig för att inte fortsätta delge Sara mer information – inte mer än absolut nödvändigt. Jag vill inte förstöra hela upplevelsen för henne och dra ner henne i något gnällträsk fast jag helst vill gråta högt av ilska, besvikelse och ilande smärta.

Det värker från knät upp i låret djupt in  i ljumsken. Hur kan det ens kännas DÄR??? Tänk om jag pajar knät helt om jag fortsätter.

Men jag kan inte bryta. Jag är ju stand in för Saras man Lasse som är skadad. Jag måste fortsätta. Och det gör jag. En bit i taget.

Jag tar mig framåt men kroppen känns konstig – i någon slags chock inser jag senare när det släpper och jag faktiskt återfår en del styrka. Jag känner mig frossig, svag och måste gräva djupt efter kraft att fortsätta. Viljan finns.

När det står 22 km på klockan så känns det bättre. Plötsligt känner jag lite kraft i simtagen men har ändå svårt att hitta fullt fokus och få till stadiga simningar. Jag tror Sara tycker jag drar för mycket åt höger, som jag brukar när jag tappar mentalt och glömmer fokusera på draget med vänster arm. Hon simmar upp flera gånger vid min sida och tar sig om, Det blir lite stökigt. Jag trasslar in mig i linan med paddlarna så stropparna som håller fast paddeln på handen lossnar, jag måste hålla fats paddeln med fingrarna. Bitvis måste jag simma med en hand när linan är sträckt rakt åt sidan. Det här glömde vi prata om. Hur gör vi om Sara tycker det inte funkar att ha mig framför?

Långa löpningen. Så fort jag stannar stelnar knät till. Jag ser till att hålla det i rörelse.
Långa löpningen. Så fort jag stannar stelnar knät till. Jag ser till att hålla det i rörelse.

Vi jagar cut off-tiderna. Det finns tre stycken och den första klarar vi med 4 minuter till godo. Jag ser att energistationen är riggad i ett pittoreskt båthus och vi är långt ute i skärgården. Men jag stressar i mig flera muggar vatten, tar en medhavd gel och så snabbt fortsätter vi framåt. Ut på den tuffaste simningen.

Jag registrerar utan att se mig om att här är havet väldigt närvarande och stort. Det känns stort bakom min rygg och jag gissar att om jag blickar bakåt så ser jag horisonten. Inga öar stoppar vågor eller vind.

Det ilar i magen av rädsla. Sara är snabbt ner i vattnet, jag försöker samla mig, klipporna är hala, plötsligt är jag i och får genast brottas med att samla ihop tankarna. Fokusera, börja simma. Vattnet är busigt. Skvimpar hit och dit. Det här har jag inte övat så mycket på heller. Kylan är intensiv och jag inser att jag missat i stressen att stänga våtdräkten.

Men jag simmar och det funkar. Efter ett tag känns det bättre men väl uppe på land skakar jag av köld och yrseln är löjlig. Jag mår jätteilla. Men efter någon minut fortsätter vi framåt.

Ungefär så här stretar vi på. Jag och min fantastiska partner Sara. Det är inte loppet som jag skulle sätta etiketten ”glädje” på så här efteråt. Vi var inte jätteglada men vi var beslutsamma och vår vilja och vårt fina samarbete lämnar en varm känsla i bröstet.

F-n vad vi kämpade Sara! We did it! Vi gick i mål under Utö Swimrun – Team Amfitrite, vi klarade de där förbannade cut offerna och fick fullfölja vår galna utmaning ute i Stockholm vackra skärgård.

Sara spurtade järnet de sista hundra metrarna. Jag gjorde mitt bästa för att haka på. Foto: Deville Photography
Sara spurtade järnet de sista hundra metrarna. Jag gjorde mitt bästa för att haka på. Foto: Deville Photography

Vilken dag det blev! Vad mycket vi lärde oss.

Kylan var det jag oroade mig för mest innan loppet. Kylan var det jag tänkte på minst där ute på banan trots att det sägs att under vissa simningar höll vattnet endast 6 grader.

Under den sista milen, när jag var trött tänkte jag tanken att ”shit nu är det kallt alltså”, men att ens ödsla energi på att bli upprörd över det kändes bara onödigt. Så det struntade jag i.

Utö swimrun är ett tufft lopp, ett bitvis hänförande vackert lopp och ett lopp som helt klart seglar upp i topp vid sidan av Ironman Kalmar som en av mina största utmaningar.

 

IMG_6809

 

We will be back!! Vi kan bättre än så här!

 

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.