Helena Nimbratt

My triathlon stories

Swimrunpremiär en helt vanlig torsdagskväll

Jag står på bryggan och försöker kränga av mig våtdräkten – nya fina swimrundräkten Head Aero – och vattnet rinner ner för kroppen och samlas i en stor pöl runt mig. Under har jag nyinköpta ullunderkläder av tantmodell för det var billigast. (200 kr per plagg istället för 500 kr om man väljer de trendiga färgglada varumärkena) och kroppen sjunger  av glädje.

Tröskeln till årets första open water-simning är alltid lite obekvämt hög men när det väl är gjort så undrar man; – varför simmar inte alla ute!

Jag älskar det här!

Simma, springa, vimsa, skratta och bara njuta av att vara här och nu. Swimrun är något alldeles extra.

En vecka som varit tung och en dag med en känsla att bara vilja gå och lägga sig och börja om vända på bara några minuter till att bli en kanonvecka och en fantastisk dag.

Det hela gick av stapeln i Danderyd i en väldigt liten sjö som heter Ösbysjön och som under de senaste varma dagar hunnit bli så varm som 14 grader. Väldigt överraskande.

Tanken med passet var att Sara och jag skulle ta ett första steg att trimma in oss som team inför Utö swimrun. Det funkade bra. Första simningen somnade vi båda med dolken på ryggen och andra simningen glömde jag att ta på mig glasögonen – kommer bli kanon!!!

Hela gänget samlat uppstyrt av Elin Sterner som också ska köra Utö i år.
Hela gänget samlat uppstyrt av Elin Sterner som också ska köra Utö i år.

IMG_6634

Vi kommer bli ett grymt team jag och Sara.
Vi kommer bli ett grymt team jag och Sara.

IMG_6640

Två lopp på två helger – milen och Wings for life

I Lördags firade vi Rogers födelsedag på bästa sätt, som han själv fick välja. Hela familjen kombinerade utflykt och ett milenlopp norr om Stockholm på Järvafältet. Simon, min son som i år fyller 22 och löptränar lite försiktigt sedan ett par veckor dängde till med ett sådan ”håll-käften-morsan-prestation” som jag sent kommer glömma. Mer om det i nästa inlägg för nu måste jag bara berätta om föregående helgs löpfest i Kalmar.

För fjärde året i rad startade jag och Roger i välgörenhetsloppet Wings for Life Worldrun i Kalmar, den 7 juni. Edith var med i vagnen.

Vi gillar loppet av flera anledningar. Att alla startavgifter går oavkortat till forskning. Målet är att finna ett botemedel mot ryggmärgsskador och det första loppet arrangerades 2014, där Kalmar-Öland har varit med sedan starten. Till skillnad från traditionella  lopp så kommer mållinjen till löparna och inte tvärtom. En bil börjar rull 30 minuter efter starten och jagar ikapp varje löpare och läser av chippet.

Kul upplägg och dessutom levererar Öland och Kalmar konstant soligt och fint väder, mycket publikstöd, vårstämning och allmänt mys och den sammanlagda upplevelsen blir helt enkelt succé.

I år hade vi egentligen ingen plan att åka ned till Kalmar. Vi försöker hålla nere antalet tävlingar, utgifter (och stress) nu under de första åren när Edith är liten men … i torsdags sa Roger att han hade preliminärbokat ett hotellrum och att han gärna vill ta en minisemester med mig och Edith till Kalmar.

Det gick ju inte att motstå.

Ölandskroppkakor, glass och allmänt insupande av våren som hunnit en bit längre i söder än i Stockholm blev uppladdningen. Så härligt med skir grönska, blommor och sol.

Arrangemanget av loppet kändes än mer klockrent i år. Förra året och året innan dess så var det struligt med busstransporten tillbaka till stan. Riktigt segt faktiskt med bussar som dröjde, köer och annat. I år upplevde vi att de flöt på ett annat sätt.

Starten Wings for life.
Starten Wings for life.

När starten gick stod vi enligt instruktion i sista startled för att inte vara ivägen med vagnen. Men nästa år kommer vi nog att argumentera för att starta längre fram. Att ta sig förbi dem som promenerar, joggar och håller lägre tempo är inte optimalt för någon. Inte för våra medtävlande som vi försöker passera och inte för oss. Vi betedde oss som två galningar när vi kryssade hit och dit med målet att få ner vårt snittempo till 5:18 för att med marginal klara halvmaran under loppet.

Första kilometern gick på långt över 07:00-tempo, den andra kilometern gick lika långsamt så vi fick snitta en bra bit under 5:00 för att ta in på tappet.

Av alla fyra upplagor av tävlingen var nog denna den bästa. Massor av publik längs banan. Mer plats åt löparna och riktigt bra energistationer med vatten, cola, redbull, bananer, bullar också tror jag och i Färjestaden fanns även sportdryck från Umara.

Över bron var det galet blåsigt. Solen sken men det var svårt att njuta till fullo när vinden kastade sig hit och dit och ökade motståndet markant i banans enda rejäla uppförsbacke.

Allt gick fint ända fram till Öland där jag plötligt kände en ny helt obekant och illavarslande smärta i höger ben, på utsidan strax över ankeln och det strålade ned i foten. Det gjorde riktigt ont och väldigt motvilligt bestämde vi oss för att det inte var värt risken att förstöra löpsäsongen – så jag klev av, om min fina lojala Roger gjorde detsamma.

Det är fösta loppet jag bryter. Skum känsla att kliva av precis när det börjar ta emot och kroppen redan laddat för att kämpa … ochdet inte blir något mer. 13 km fick vi ihop i bra fart.

Precis klivit av vid Färjestaden och har mycket kvar att ge.
Precis klivit av vid Färjestaden och har mycket kvar att ge.
Efter helgens målgång,
Efter helgens målgång,

All out – sent kvällspass på trainern

Strax innan läggdags. Var tog tiden vägen?

Ett pass på trainern har stått på dagens schema hela kvällen men hur kort är egentligen inte en vardagskväll när man ska hinna äta middag, umgås, läsa saga, dividera om 18-årsfester, vattna tomatplantor, akutköpa nya löparskor eftersom de befintliga är tre år gamla och har varit med under två ironman, en mara, ett par medeldistanser, en rad löplopp och hundratals träningpass. De var helt körda i botten! Man ska väl inte ha löpardojor i tre år ens?

Med heltidsjobb, en relation,  fyra barn med olika behov i åldrarna 2-22 år (ni kan inte ana vilka kontraster man kan ställas inför varje dag), ett hem och den här våren även en kvällsutbildning med föreläsning varje onsdag till kl 21:00, då blir det lite tight.

Men det här är ju pusslet vi alla kämpar med – jag är inte ensam.

Ändå får jag till lite träning varje dag. Långt ifrån tillfredställande men jag försöker köra hårdare. Jag kanske inbillar mig men är det inte så att jag utvecklas lite också?

Löpningen känns ok. Men jag kan ana mig till att jag tappat lite av den där unset av högre fart som jag tränade upp under vintern. Men än är inte sommarens löpning gjord ännu så jag hoppas kunna pinna på en del.

Cykelbenen känns mycket starkare. Något har hänt. Och igår kväll när tiden egentligen var slut så beslöt jag ändå att kliva upp på trainern och köra 35 min stenhårt.

Det hade varit en ganska tuff dag. Jag behövde det. Och det var härligt att cykla på kvällen som omväxling, istället för tidigt på morgonen. Jag kände mig stark som en oxe jämförelse och kunde maxa mer. Det blev riktigt hög kvalitet både för cykelbenen, hjärtat och även sinnet.

Trainern mitt i köket, på en handduk. Bästa spellistan i lurarna. Hög volym och ett motstånd som var lång utanför komfortzonen. Det fick bära eller brista. Men oj, vad bra det gick. Leendet kittlade i mungipan. Jag blev så där psykoknottring av endorfiner någonstans halvvägs in i passet. Svetten sprutade. Långa intervaller!!

Ren ock skär cykelglädje!

Mit mål att trycka 4 x min kroppsvikt i watt under mina intervaller är nu inom räckhåll!

Edith har preppat mammas cykel. "Törstig mamma"
Edith har preppat mammas cykel. ”Törstig mamma”

Anmäld och redo för Utö swimrun

Jag har pratat om det hela vintern – Utö swimrun. Med skräckblandad förtjusning har jag testat idén hemma på Roger om vi ändå inte ska ta och ställa upp.

Han har inte nappat bara svarat lite halvhjärtat:

– Vill du kra Utö så är det klart att jag kör med dig.

Det ger liksom inget kittel i magen att få det svaret. Annat var det under diskussionen om Loftahammar Endurance Day, det är riktigt långt och blir en verklig utmaning, på gränsen till vad vi klarar. Det gick Roger igång på.

Jag har flera år i rad följt Narviksbaserade Kicki Jacobsson och hennes fina väninna Göril under Utö Swimrun och även erbjudit logi och fixat med transport. Lättare för mig som bor i Stockholmsområdet och har lite koll. I två år i rad har jag stått med Edith i famnen och vinkat dem lycka till. Första året så tog jag emot Kicki i Gustavsberg, där jag bodde då och vi hade ett fint möte med sim i min favoritsjö. Fina minnen.

Det har hänt mycket sedan dess, framförallt med mig och min inställning till swimrun och min inställning till vatten. Även min fysiska kapacitet har utvecklats massor.

Jag är redo att testa Utö. Men inte utan en hisnande känlsa. Kyla, sjögång, branta klippor, det finns mycket som får mig att bli knäsvag. Det är kul!

Och jag har en partner.

Sara dök upp på 3 minuter efter att jag trevande frågat i gruppen swimruntjejer om någon skulle tänkas vilja ha mig som partner. Jag tänkte att går det så går det men räknade inte att allt skulle vara bokat och klart inom fem minuter.

I helgen träffades vi och sprang ett långpass ihop. Vi pratade om utrustning, om svagheter, styrkor vår träningsbakgrund och vad som driver oss. Vi enades innan turen var slut i löpningens läkande förmåga och konstaterade att vi har en fin dag att se framemot  väldigt, väldigt snart! 28 maj går starten!

Edith trivs också i simhallen.
Edith trivs också i simhallen.

 

En vanlig tisdagkväll. Träningen avklarad. Största barnet och minsta barnet hänger med oss.
En vanlig tisdagkväll. Träningen avklarad. Största barnet och minsta barnet hänger med oss.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.