Helena Nimbratt

My triathlon stories

Stolt över att fixa Öppet spår igen!

Luften var lika tjock som jag mindes vid starten till Vasaloppets Öppettspår i söndags morse. Laddad, spänd, dämpad. Så mycket förväntan. Så mycket adrenalin att man nästan kan ta på det. Tänk att jag är här! Igen! Med 9 mil framför mig. En hel dag på skidor! Och jag ser framemot det. Det ska bli kul.

Men just nu är det kallt. Obekvämt kallt. Trångt och stressig känsla.

Jag läste i något av mina flöden några varit vid starten redan 03:30 för att knipa en bra plats i startledet. Sedan har de väntat i bilen med kaffe trevligt sällskap.

Min taktik var omvänd. Enligt min tes så verkar det inte ens att räcka att komma kl 06:00 för att få en hyfsad plats och då kan det lika gärna få vara. Jag är där för att ha en trevlig dag i spåret.

IMG_8343

Jag siktade på att vara på plats 06:30 men vi kom iväg sent eftersom vi skulle packa med alla barn och allt bagage, så jag anlände till starten först 06:50 – 10 minuter innan startskottet. Då var det tjockt med folk i startfållan men fortfarande många som cirkulerade mellan väsklämning, parkering och bajamajor med stressade steg.

Jag ställde mig längst till höger med skidorna i handen och dunjackan på. När starten gick rörde sig kön sakta framåt och jag valde att inte sätta på skidorna förrän jag kommit en bit. Med skidorna i handen kunde jag med snabba steg ta mig längre fram och förbi de som köade med skidor. Jag tjänade några platser.

Ordet ”kö” sammanfattar en stor del av min Öppet Spår-upplevelse 2017. Det var kö mest hela tiden och omöjligt att komma förbi en enda person under loppets första 3 mil. Jag fick snällt hålla den takt som klungan höll – strax över timmen per mil. Det var behagligt men lite ”opeppigt”. Jag hann börja tänka på mat, känna att jag var hungrig och bitvis frös jag något fruktansvärt om händer och fötter fast det bara var någon minusgrad och jag var klädd i ull från topp till tå. Ansträngningsnivån var helt enkelt för låg.

Första 4 km tog 60 min, sedan flöt det bättre. Spåren var fina men lite tunga av nysnön som fallit under natten. Skidåkarna runt mig skidade på under tystnad, metodiskt och målmedvetet.

Vid nedförsbackarna blev det kaos – och kö igen. Vid vissa backar stod jag omkring 5 min och köade innan det blev min tur att sakta ploga nedför eftersom spåren var helt bortplogade och åkarna framför var ostadiga och tappra! Stavar viftades runt och två gånger fick jag en stav som trasslande sig in i mina skidor så jag föll. Sedan lärde jag mig att hojta högt – ”hålla undan stavarna”.

Allt detta bidrog till att mitt humör var si så där under loppet första halva. Jag var ändå där för att åka skidor och pröva mina gränser.

Någonstans innan Evertsberg tyckte jag det blev jobbigt och jag tänkte på att jag inte ens hade klarat halva distansen.

Då dök Roger upp.

Han vinkade från andra sidan spåret och hoppade snabbt över till min sida och höll fram en öppnad gel.

– Jag ser in din blick att du behöver den här, sa han.

Och eftersom han hade rätt bestämde jag mig för att nu får det bli en gel var 8:e kilometer. Men först laddade jag om i Evertsberg: En bulle, en bar, två muggar buljong, en blåbärsoppa och en mugg vatten + ett toalettbesök. Allt tog 9 minuter. Sedan var det en ny dag. Nya förutsättningar och solen kom fram och värmde.

Jag kände mig plötsligt mycket starkare. Glad! Jag lyckades fokusera på tekniken, att inte tappa momentum. Jag inspirerades av en tjej framför mig. Hon skidade inte så snabbt men uthålligt och i jämn, stadig takt. Det är där jag fallerar. Jag missar ofta att få med mig farten framåt i gliden, men nu fick jag till ett bra flow och bestämde mig för att behålla den känslan.

Att se siffran ”3” på kilometerskyltarna har jag alltid gillat. Jag firade inombords när skylten med 39 km dök upp. Vid 18 km var jag riktigt hoppfull. 18 km är en välbekant distans i löpningen. Lagom och hanterbart. 8 km är också en trevlig siffra – kortare än 1 mil. När dagens sista 3:a dök upp lät jag mig själv känna att jag faktiskt fixat det! Wow! Jag fixade Öppet Spår. Jag klarade dock inte målet att köra på 9 timmar, jag fixade helt enkelt inte att köra in de 30 minuter jag förlorade i starten.

Men jag var nöjd. Njöt av hur Mora kyrka närmade sig. Kände igen sista nedförsbacken, ån och så under en bro och svängen till höger. Där är simhallen där jag snart kommer att stå i en varm dusch och så bara sista backen upp på … är det en bro? Och där var målet – och publiken. Fortfarande dagsljus. Jag spörtar inte. Koncentrerar mig på att åka så snyggt jag kan när så många ser på. I mål och fotograferna grattar entusiastiskt, nästan gladare än jag!

Jag är nöjd och jag kan gå obehindrat till duchbussen. Kroppen känns bra. Det gör mig stolt!

IMG_8341

 

3 tankar om “Stolt över att fixa Öppet spår igen!

  1. Härlig läsning och bra jobbat! Det är nästan så att man börjar drömma om att försöka på sig bedriften själv, trots att man som skåning inte har så mycket skiderfarenhet 🙂

  2. Riktigt bra jobbat!
    Nu har jag inte kört vasaloppet (eller öppet spår) men kan bara föreställa mig ev. frustration. Jag gillar ju inte trängsel ALLS… Hehe! Ensam i skogen är bäst. 😀

  3. Starkt jobbat! Åkte för många år sedan när jag var novis på skidor (del i svensk klassiker) och hade över elva timmar i spåret, men älskade varenda stund där ute. Och sedan dess har jag försökt åka skidor varje vinter. Vill gärna testa Öppet spår någon gång igen nu när man behärskar tekniken bättre. Trängsel låter dock inte så kul, men allt det andra lockar… ?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.