Helena Nimbratt

My triathlon stories

Därför är morgonsim det bästa passet – 4 anledningar

Få saker gör mig så stark, glad och full av energi som lite morgonsim. Genom att gå upp tidigt på morgonen, köra ett ordentligt pass och hinna hem i tid nästan innan familjen vaknat gör att det blir win, win upphöjt till två.

  1. När familjen och främst min lilla Edith sover så slipper jag träna med det där känslan av att jag måste skynda mig och den där gnuttan dåligt samvete som jag tror alla föräldrar drabbas av när de inte finns nära barnen.
  2. Träningen och ett bra pass är avklarat innan dagen ens har börjat. Antingen går det att njuta av en hel kväll i soffan eller med pyssel hemma eller så finns det gått om tid för ett andra pass under samma dag.
  3. Prestationsmänniskan får sig en ordentlig boost. Träna tidigt på morgonen när man vet att de flesta sover kan få vem som helst att känna sig extra duktig!
  4. Man får äta två frukostar som smakar extra gott efter 1 timmes simning och en varm bastu.

Morgonsim är rena rama himmelriket om ni frågar mig, men just nu är de något som inte finns plats i mitt liv på grund av tidiga arbetstider och barn som ska skjutsas till skolan. Hoppas få tillbaka den möjligheten längre fram i livet.

Jag fick ihop 2400 m. Enligt följande:

2×100 insim

10×50 startid 1:15, det gick så sjukt bra. Hade mer att ge nästa pass så kapar jag 5 sekunder.

6×100 paddlar och dolme, fokus på draget, styrka och teknik.

10×50 fenor Med trötta armar fortsätter jag med fenor och krämar ut det sista ur armar och axlar. Viktigt att inte tappa tekniken. Fullt fokus på catch och acceleration under ytan samt frekvens.

2×100 dolme. Hög frekvens. Det här tycker jag är sjukt jobbigt.

4×100 nedvarvning och skön lugn simning.

De här är ett pass jag knåpat ihop själv så det finns säker massor över att önska. Men jag har märkt att jag tagit flera kliv fram genom att fokusera på armtagen, att få till hela draget och inte slarva. Så teknik i kombination med styrka gör att jag får till mer fart. Låter ju logsikt!

FullSizeRender

Premiär ute med starkare cykelben

Vår. Värme. Sol. Så plötsligt blir det dags att rulla ut cykel för första gången efter vintern.

Kanske liiite för tidigt. Kanske lite för grusigt. Väldigt dammigt och cykeln har ännu inte fått en genomgång med smörjning och allmän omvårdnad.

Men det får bära eller brista. Punka-kitet blev till och med kvar i förrådet.

IMG_8434

Just idag är det vår. Nästa helg kanske det snöar.

Jag har väntat på första dagen ute med cykeln med spänd förväntan. Jag har hoppats och undrat om vinterns träning på trainern kommer att kännas i benen väl ute på vägarna. Jag har cyklat många hårda, korta pass med 4×4 minuter + uppvärmning och nedvarvning och jag har cyklat en del pass med längre intervaller 3×10 min, 3×15 min och till och med 3×20 min. På wattmätaren har jag sett att jag utvecklats.

Men kommer det att märkas ute i verkligheten?

Söndagens cykeltur blev bara 30 km, lite för kort för att säga exakt hur formen är just nu men ett som är säkert – benen känns mycket starkare och jag kunde utan problem komma upp i samma fart som när jag slutade säsongen strax efter Ironman.

Backarna kändes inte så vansinnigt tunga som de gjorde förra året vid den här tiden och kilometersnittet var inte alls så hopplöst! 30 km kändes som en uppvärmning.

En underbar känsla! Wow! Vad jag kan!

Nu är första långpasset till mysiga Drömkåken inbokat med ett helt tjejgäng. Det här kommer bli en bra säsong.

IMG_8437

 

Full aktivitet på vår lilla baksida.
Full aktivitet på vår lilla baksida.

När triathlon får folk att säga upp sig

Det hände mig för fyra år sedan och det kan hända vem som helst – ofta efter den 40:e födelsedagen: Folk blir bergtagna av triathlon. Förförda. Förälskade. Smått galna.

Det är alltid lika inspirerande och roligt att se det hända mitt framför ögonen. De drabbade börjar skina, de växer, de utstrålar energi och styrka och de vill genast att fler ska upptäcka det fantastiska precis som dem.

I veckan fångas jag av ett inlägg i Facebookgruppen Triathlontjejer. Lotta skriver ett långt inlägg och berättar hur triathlon har förändrat hennes liv:

”Jo, egentligen startade processen redan för fem år sedan när jag under mitt 50:e år började träna igen efter 25 års uppehåll. Ganska snart blev jag förälskad i triathlon – även om jag aldrig varit duktig på crawla, cykla och löpa. Strunt samma, tänkte jag. Jag är jag och gör så gott jag kan. Där är jag fortfarande. Jag utvecklas – utifrån mina förutsättningar, och jag njuter.”

Responsen på inlägget är omedelbar och massiv. Många vill bekräfta Lottas känslor och berättar om sin triresa som också startat sent i livet.

Men Lottas inlägg slutar inte där. Hon skriver mer om hur träningen och kärleken till det nya intresset har fått henne att vikta om livet, tänka till och fundera på hur hon egentligen vill må:

”I många, många år har jag jobbat i stort sett dygnet runt. Att planera in träningstillfällen, tävlingar eller att orka vara allmänt socialt trevlig blev till slut mer ett stressmoment än en chans till välbefinnande. Så, efter att ha beslutat mig för att göra något åt saken har jag, sakta men mycket medvetet, styrt mig och min omgivning mot nya mål. Den sista mars säger jag hejdå till min arbetsgivare sedan 15 år, och välkomnar outforskade möjligheter.”

En av kommentarerna Lotta fick löd så här:

”Gjorde samma sak som dig för ca 1 1/2 år sedan. Sade upp mig från direktörstjänst, anmälde mig till ÖtillÖ och tog ca 8 mnd helt ledigt. Jobbar nu med mindre krävande jobb och får tid med träning, familj och att bara vara. Ångrar inte en sekund!!”
Jag förstår dem helt och fullt. Ibland måste det till drastiska åtgärder för att få livet på rätt köl. Det är fantastiskt inspirerande att höra att fler kommer fram till att de värderar balans, hälsa och sina nära och kära allra högst i livet.
Heja Lotta! Du är superstark som gör detta livsval. Ska bli roligt att följa dig.
En mycket entusiastisk nybörjare efter Stockholm triathlon 2013. Det loppet kommer jag aldrig glömma.
En mycket entusiastisk nybörjare efter Stockholm triathlon 2013. Det loppet kommer jag aldrig glömma.

Läs min race report från mitt första lopp här: Jag är en triathlet!

Struktur skapar inre kartbild

Struktur i träningen förtydligar, organiserar och ger mig en inre kartbild av vart jag är påväg, vilka delmoment som ska genomföras och i vilken följd  jag ska genomföra dem – för att jag ska nå mitt mål.

Jag har insett att jag gillar tänka struktur när jag tränar. Det förvånar mig. Jag brukar beskriva mig själv som en konstnärssjäl som gärna agerar på känsla, som älskar att att jobba kreativt och låta idéerna visa vägen. Det fungerar sällan i längden. När arbetsuppgifterna hopar sig och stressen lurar runt hörnet är struktur och planering det enda som funkar för de flesta – även för mig har jag insett. I alla fall om det ska bli hållbart över tid.

Lunchlöpning Kungsholmen runt. En fin ny rutin. Islossning i Riddarfjärden.
Lunchlöpning Kungsholmen runt. En fin ny rutin. Islossning i Riddarfjärden.

När jag tycker det är mycket i vardagen så vill jag ha rent och fint hemma. Jag vill få min träning gjord och det är viktigt för mig att jag också hinner med att ”re conecta” med min familj, mina barn och min partner. Är alla dessa bitar på plats så blir jag lugn, känner jag mig stark, kompetent och kan ta tag i det som behöver göras, beta av det som står på att göra-listan.

Under en lång tid så har jag inte lyckats träna med någon tydlig struktur. Jag har fått börja om och ta nya tag gång på gång. Jag har inte fått till något flow. Det är en otillfredsställande känsla. Samtidigt så måste jag ändå säga till mig själv att jag är fantastiskt bra! Jag jobbar tar hand om min Edith, försöker har koll på de stora barnen, tar hand om min kärleksrelation, lever vardagsliv och lyckas få till en del bra pass. Något mindre bra och så ett eller två bra igen.

Ibland är jag stark som en oxe. Ibland känns kroppen tung och sliten.

Jag är så glad att jag har träningen i mitt liv – något att hålla i. Något att stämma av stressnivån, humöret, konditionen mot. Träningen hjälper mig att hålla rätt tempo genom livet. Lagom med stress. Tillräckligt med sömn. Fokus på kost och tillskott när det behövs. När jag tränar kommer kvittot – har jag skött alla dessa bitar rätt?!

Nu ser jag framemot att tiden kommer för den där härliga vårlöpningen. Visst är det lite blött och geggigt men samtidigt får vi njuta av att solen värmer, glädjen över de bitvis torra skogspartierna där gräset börjar spira. Snart siktar vi till och med blåsippor.

Norrmälarstrand är ett härligt löpstråk i Stockholm.
Norrmälarstrand är ett härligt löpstråk i Stockholm.

Stolt över att fixa Öppet spår igen!

Luften var lika tjock som jag mindes vid starten till Vasaloppets Öppettspår i söndags morse. Laddad, spänd, dämpad. Så mycket förväntan. Så mycket adrenalin att man nästan kan ta på det. Tänk att jag är här! Igen! Med 9 mil framför mig. En hel dag på skidor! Och jag ser framemot det. Det ska bli kul.

Men just nu är det kallt. Obekvämt kallt. Trångt och stressig känsla.

Jag läste i något av mina flöden några varit vid starten redan 03:30 för att knipa en bra plats i startledet. Sedan har de väntat i bilen med kaffe trevligt sällskap.

Min taktik var omvänd. Enligt min tes så verkar det inte ens att räcka att komma kl 06:00 för att få en hyfsad plats och då kan det lika gärna få vara. Jag är där för att ha en trevlig dag i spåret.

IMG_8343

Jag siktade på att vara på plats 06:30 men vi kom iväg sent eftersom vi skulle packa med alla barn och allt bagage, så jag anlände till starten först 06:50 – 10 minuter innan startskottet. Då var det tjockt med folk i startfållan men fortfarande många som cirkulerade mellan väsklämning, parkering och bajamajor med stressade steg.

Jag ställde mig längst till höger med skidorna i handen och dunjackan på. När starten gick rörde sig kön sakta framåt och jag valde att inte sätta på skidorna förrän jag kommit en bit. Med skidorna i handen kunde jag med snabba steg ta mig längre fram och förbi de som köade med skidor. Jag tjänade några platser.

Ordet ”kö” sammanfattar en stor del av min Öppet Spår-upplevelse 2017. Det var kö mest hela tiden och omöjligt att komma förbi en enda person under loppets första 3 mil. Jag fick snällt hålla den takt som klungan höll – strax över timmen per mil. Det var behagligt men lite ”opeppigt”. Jag hann börja tänka på mat, känna att jag var hungrig och bitvis frös jag något fruktansvärt om händer och fötter fast det bara var någon minusgrad och jag var klädd i ull från topp till tå. Ansträngningsnivån var helt enkelt för låg.

Första 4 km tog 60 min, sedan flöt det bättre. Spåren var fina men lite tunga av nysnön som fallit under natten. Skidåkarna runt mig skidade på under tystnad, metodiskt och målmedvetet.

Vid nedförsbackarna blev det kaos – och kö igen. Vid vissa backar stod jag omkring 5 min och köade innan det blev min tur att sakta ploga nedför eftersom spåren var helt bortplogade och åkarna framför var ostadiga och tappra! Stavar viftades runt och två gånger fick jag en stav som trasslande sig in i mina skidor så jag föll. Sedan lärde jag mig att hojta högt – ”hålla undan stavarna”.

Allt detta bidrog till att mitt humör var si så där under loppet första halva. Jag var ändå där för att åka skidor och pröva mina gränser.

Någonstans innan Evertsberg tyckte jag det blev jobbigt och jag tänkte på att jag inte ens hade klarat halva distansen.

Då dök Roger upp.

Han vinkade från andra sidan spåret och hoppade snabbt över till min sida och höll fram en öppnad gel.

– Jag ser in din blick att du behöver den här, sa han.

Och eftersom han hade rätt bestämde jag mig för att nu får det bli en gel var 8:e kilometer. Men först laddade jag om i Evertsberg: En bulle, en bar, två muggar buljong, en blåbärsoppa och en mugg vatten + ett toalettbesök. Allt tog 9 minuter. Sedan var det en ny dag. Nya förutsättningar och solen kom fram och värmde.

Jag kände mig plötsligt mycket starkare. Glad! Jag lyckades fokusera på tekniken, att inte tappa momentum. Jag inspirerades av en tjej framför mig. Hon skidade inte så snabbt men uthålligt och i jämn, stadig takt. Det är där jag fallerar. Jag missar ofta att få med mig farten framåt i gliden, men nu fick jag till ett bra flow och bestämde mig för att behålla den känslan.

Att se siffran ”3” på kilometerskyltarna har jag alltid gillat. Jag firade inombords när skylten med 39 km dök upp. Vid 18 km var jag riktigt hoppfull. 18 km är en välbekant distans i löpningen. Lagom och hanterbart. 8 km är också en trevlig siffra – kortare än 1 mil. När dagens sista 3:a dök upp lät jag mig själv känna att jag faktiskt fixat det! Wow! Jag fixade Öppet Spår. Jag klarade dock inte målet att köra på 9 timmar, jag fixade helt enkelt inte att köra in de 30 minuter jag förlorade i starten.

Men jag var nöjd. Njöt av hur Mora kyrka närmade sig. Kände igen sista nedförsbacken, ån och så under en bro och svängen till höger. Där är simhallen där jag snart kommer att stå i en varm dusch och så bara sista backen upp på … är det en bro? Och där var målet – och publiken. Fortfarande dagsljus. Jag spörtar inte. Koncentrerar mig på att åka så snyggt jag kan när så många ser på. I mål och fotograferna grattar entusiastiskt, nästan gladare än jag!

Jag är nöjd och jag kan gå obehindrat till duchbussen. Kroppen känns bra. Det gör mig stolt!

IMG_8341

 

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.