Helena Nimbratt

My triathlon stories

Det var en gång en otränad 30-åring …

Jag önskar er god fortsättning med en story ur mitt förflutna. Under julen grävde min mamma fram en gammal artikel som handlade om hur Helena 34-år hade hittat kom-igång-receptet. Det är 8 år sedan men när jag tittar på personen på bilden så känns det så avlägset som om det vore en släkting. Men jag är så glad att hon, tjejen på bilden i tidningen – faktiskt ”kom igång”!

 

img_5841
Magasinet Hemtrevligt 2008.

 

Någonstans i bakhuvudet kan jag förnimma den där tjejen som laddade inför helgen med att unna sig att köpa en flaska Coca Cola och en påse chips. Det i sig är väl ingen katastrof men det illustrerar en fundamental skillnad i hur  jag tänkte och levde på den tiden  jämfört med idag.

Jag har alltid varit ambitiös och driven i det jag har gjort. I dag går mycket fritid åt till träning. Förr la jag ner min själ i att att genomföra högt uppsatta mål och måsten inom helt andra områden.

Jag vet inte hur jag ska beskriva det ”duktiga-flickan-syndromet”. Det kan säkert ge sig tillkänna på olika sätt men för min del blommade kraven ut (i något som jag idag skulle benämna en slags katastrof) i samband med att jag blev mamma första gången. Det enklaste sättet att förklara det på är att jag var förprogrammerad att uppfylla måsten som egentligen inte var mina utan min mammas och härstammar i en tid långt innan jag föddes och inte är förenliga med heltidsjobb. Jag tror att ni förstår vad jag syftar på, städa, baka, fylla frysen, fixa tidernas barnkalas, dammsuga vid midnatt, hänga tvätt innan jobbet … osv i alla oändlighet. Det är intressant, för idag, när jag återigen befinner mig i småbarnssammanhang och träffar många kvinnor som är yngre än jag så känner jag igen mitt gamla jag i deras resonemang och framförallt i deras frustration när tiden inte räcker, när man bara är så där jättetrött och att-göra-listan är väldigt lång.

Lever man på det sättet är det svårt att se hur tiden skulle kunna räcka till träning. Lever man med de prioriteringarna så har man svårt att tycka att man får ta sig rätten att träna.

För mig fanns träning inte som alternativ före jag fyllde 30. Jag kopplade inte ihop mig själv med fysisk aktivitet. Jag såg inte det som ett sätt att må bra eller för att få återhämtning. Mår bra gör man i soffan, under en filt med godsaker framdukade på soffbordet, resonerade 30-åriga Helena. Mår bra och fyller på med ny energi gör man bäst i solstolen med en bok, eller med en väninna på ett café eller en bar med ett glas rött. Och visst är det sant än i dag men först kommer löpningen, långt eller alltid åtminstone kort. När helgen närmar sig planerar jag in god mat, kanske ett gott vin men bara om jag först hinner cykla, simma, springa eller besöka gymmet.

I dag när jag vill lyxa och unna mig något riktigt fint då blir det en stunds träning med min livskamrat och kärlek. Det är det absolut bästa jag vet. Och jag hänger på mina stora barn till gymmet och spenderar tid med dem samtidigt som vi gör något som vi alla gillar och mår bra av.

Det fiffiga är att mitt hem inte är ostädat idag trots att jag inte har det som prio ett. Jag hinner med det också – nästan alltid. Jag lagar mat så gott som varje dag och det är inte ovanligt att jag bakar. Skillnaden är att jag ser till att det väger jämnt i alla bägare. Alla tårtbitar i livet är lika stora och om det slår över någonstans så ser jag till att balansera upp det. Träningen har gett mig större kapacitet. Träningen ger mig styrka i vardagen och psykisk balans. Och jag är så glad att jag har fördjupat den insikten under åren och utvecklat den där tjejen som ni ser på bilden i artikeln, tjejen som hellre valde soffan och tv:n framför rörelse och endorfiner.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.