Helena Nimbratt

My triathlon stories

Årskrönika – 2016 ett år att vara stolt över

2016. Ett år när jag har mycket att vara stolt över. Ett år när plötsligt allt var förändrat i mitt liv. Nytt barn, nytt hus, ny hemkommun, föräldraledig. Dessutom massor av träning och några få minnesvärda tävlingar och ett fantastiskt personbästa på Ironman. 2016 kommer jag att lägga till handlingarna med extra värme. Året med min flicka Edith, året när jag fann nytt större självförtroende som triathlet medan jag kämpade att få tillbaka kondition och styrka efter en graviditet som 40 plussare.

 

_mg_0587_helena_nimbratt
Summerar året och är nöjd med helheten.

Uppbyggnadsfasen. Jag fick barn juni 2015 och drog igång träningen med mammamage-övningar och lätt styrka så snart det bara gick. Någonstans i bakhuvudet hade jag årsskiftet som deadline när jag skulle börja träna mer på allvar. Det var en nedslående tid resultatmässigt. Träningsglädjen och njutningen av rörelse var det aldrig något fel på. Kontrasten i känslan under löpningen och under varje styrkepass var så stor jämfört med före graviditeten och efter att jag ibland trodde att jag aldrig någonsin skulle komma tillbaka till samma nivå som före graviditeten. Jag var på ruta noll men jag försökte hålla ångan uppe. Jag sprang min första mil och var mördande trött i hela kroppen. Det gick långsamt länge, hela vintern, hela våren. Först under sommaren började jag känna igen mig själv. Styrkan jobbar jag fortfarande med och magen ser okej ut men är inte i toppform. Jag har fortfarande inte full styrka i kroppen. Men har man passerat 40 så får jag nog vara ödmjuk och stolt över allt jag faktiskt lyckats med.

 

img_3595
Så här såg det ofta ut under Ediths första månader. Trainer i vardagsrum. Allmänt kaos och mitt i allt en bebis.

 

img_4333
Uppsala mars 2016. Magiska Coach Anna instruerar till nya höjder.

 

Simlyftet. Simcoachen Race!!!!! Det var där magin hände, det var då något släppte och jag fann självförtroendet som simmare. Jag fick en helgkurs som present av Roger när jag fyllde år i mars. Och det fanns ingen betänketid. Kursen var samma vecka och jag bävade inför utmaningen. 6 timmars intensivt simmande under två dagar, massor av teknik och så den där filmanalysen …. Jag förväntade mig korrigeringar och bannor och en film av en ålande simmare med tvivelaktig teknik och trodde inte mina öron när coach Anna öppnade med att säga: ”Se sådan fin simning. Vilken teknik!” Glädjetårarna sprutade.

Läs om kursen och om hur jag hittade min catch här

 

img_5515
Cyklingen under Vansbro triathlon gick okej. Jag fegade lite för mycket och det var fortfarande läskigt att ligga i tempoställning.

Race report från Vansbro triathlon 2016 hittar du här

Nya vännen tempocykeln. Först hade jag dåligt samvete för att jag prioriterade ett inköp till mig och inte till någon av våra fyra barn. Sedan böt jag uppfattning och landade i att skaffa en egen tempocykel var det bästa jag kunnat gjort för min fortsatta träningsglädje. I början var det läskigt sedan fick jag upp farten och lyfte min cykling till en helt ny nivå. Receptet var hyfsat många pass över 10 mil samt ett par dagars cykling på Öland där jag blev väl bekant med tävlingsbanan. Nu har jag ett helt annat fokus när jag kliver upp på trainern, jag vet vad jag tränar för. Min fina röda Felt står i vårt växthus och där har vi det riktigt gott.

 

img_5554
I Juni var vi i Jönköping och hejade fram Roger som gjorde ett kanonfint lopp.

 

img_6148
Vackra, vackra Eidfjord och simuppgången under Norseman. Ett av världens tuffaste triathlon.

 

Äventyret Norseman. Rogers dröm. Hela familjens projekt. I början av augusti packade vi två bilar, för att få med all utrustning och barnvakt till Edith och styrde mot Eidfjord i Norge och starten för extremloppet Norseman. Det var mördande vackert. Ett unikt arrangemang och samtliga familjemedlemmar gav allt för att Roger skulle klara sin utmaning. Tillsammans gick vi upp på Gaustatoppen och deklarerade att vi älskar Norge! Tillsammans satt vi under en tunn fleecefilt vid målet medan tomheten rullade in över Rogers medvetande. Vad gör man efter något sådant här? Den frågan har han inte lyckats svara på ännu. Tävlingskalendern 2017 är nästan helt tom.

Läs om äventyret och rollen som support här

 

img_6317
Ångaloppet. också väldigt minnesvärt. Jag hoppade in i sista stund och körde med Anna som jag träffat på simkurs. Nu i januari träffas vi igen men då på skidor.

Läs om min upplevelse av Ånga loppet här

Succén under Ironman Kalmar. Att man kan mer än man tror, det har jag lärt mig för länge sedan. Men att jag skulle fixa mitt livs andra Ironman, året efter en graviditet, på drygt 12 timmar, det trodde jag inte var möjligt. Jag kände mig som en amazon, störst, bäst vackrast men framförallt otroligt glad och stolt. Jag är så nöjd med hur jag genomförde Ironoman 2016 rakt igenom. Löpningen som tog 4:09 timmar är jag mest stolt över men även cyklingen gick bättre än jag vågat hoppats. Helheten är ändå det som räknas. Jag höll krafterna näst intill på topp ända fram till sista milen. Jag var glad, hade kul och bevisade för mig själv att det går att köra hyfsat hårt även under en långdistans. Och detta med bakgrund att jag tränat med en liten bebis, med en kropp som har helammat en hungrig mun dygnet runt i många månader. Sömnen har varit bristfällig men glädjen total! Heja mig!

Min race report är lång och finns i tre delar. Du hittar första delen här

 

img_5379
Ironman och löpningen. Så oväntat mycket krafter kvar och fart i benen.

Andra minnesvärda träningsstunder:

Tjejvasan och mysig vistelse i Sälen.

Wings for life – Ediths första lopp. Hon följde med i vagn.

Nya träningsvänner Elin, Tove, Linda, Bertil med flera.

Mardrömsturen med Hanna till Drömkåken.

Höstigt swimrun i 11-gradigt vatten med bastu och middag.

 

ÄLSKAR MITT AKTIVA LIV!

Det var en gång en otränad 30-åring …

Jag önskar er god fortsättning med en story ur mitt förflutna. Under julen grävde min mamma fram en gammal artikel som handlade om hur Helena 34-år hade hittat kom-igång-receptet. Det är 8 år sedan men när jag tittar på personen på bilden så känns det så avlägset som om det vore en släkting. Men jag är så glad att hon, tjejen på bilden i tidningen – faktiskt ”kom igång”!

 

img_5841
Magasinet Hemtrevligt 2008.

 

Någonstans i bakhuvudet kan jag förnimma den där tjejen som laddade inför helgen med att unna sig att köpa en flaska Coca Cola och en påse chips. Det i sig är väl ingen katastrof men det illustrerar en fundamental skillnad i hur  jag tänkte och levde på den tiden  jämfört med idag.

Jag har alltid varit ambitiös och driven i det jag har gjort. I dag går mycket fritid åt till träning. Förr la jag ner min själ i att att genomföra högt uppsatta mål och måsten inom helt andra områden.

Jag vet inte hur jag ska beskriva det ”duktiga-flickan-syndromet”. Det kan säkert ge sig tillkänna på olika sätt men för min del blommade kraven ut (i något som jag idag skulle benämna en slags katastrof) i samband med att jag blev mamma första gången. Det enklaste sättet att förklara det på är att jag var förprogrammerad att uppfylla måsten som egentligen inte var mina utan min mammas och härstammar i en tid långt innan jag föddes och inte är förenliga med heltidsjobb. Jag tror att ni förstår vad jag syftar på, städa, baka, fylla frysen, fixa tidernas barnkalas, dammsuga vid midnatt, hänga tvätt innan jobbet … osv i alla oändlighet. Det är intressant, för idag, när jag återigen befinner mig i småbarnssammanhang och träffar många kvinnor som är yngre än jag så känner jag igen mitt gamla jag i deras resonemang och framförallt i deras frustration när tiden inte räcker, när man bara är så där jättetrött och att-göra-listan är väldigt lång.

Lever man på det sättet är det svårt att se hur tiden skulle kunna räcka till träning. Lever man med de prioriteringarna så har man svårt att tycka att man får ta sig rätten att träna.

För mig fanns träning inte som alternativ före jag fyllde 30. Jag kopplade inte ihop mig själv med fysisk aktivitet. Jag såg inte det som ett sätt att må bra eller för att få återhämtning. Mår bra gör man i soffan, under en filt med godsaker framdukade på soffbordet, resonerade 30-åriga Helena. Mår bra och fyller på med ny energi gör man bäst i solstolen med en bok, eller med en väninna på ett café eller en bar med ett glas rött. Och visst är det sant än i dag men först kommer löpningen, långt eller alltid åtminstone kort. När helgen närmar sig planerar jag in god mat, kanske ett gott vin men bara om jag först hinner cykla, simma, springa eller besöka gymmet.

I dag när jag vill lyxa och unna mig något riktigt fint då blir det en stunds träning med min livskamrat och kärlek. Det är det absolut bästa jag vet. Och jag hänger på mina stora barn till gymmet och spenderar tid med dem samtidigt som vi gör något som vi alla gillar och mår bra av.

Det fiffiga är att mitt hem inte är ostädat idag trots att jag inte har det som prio ett. Jag hinner med det också – nästan alltid. Jag lagar mat så gott som varje dag och det är inte ovanligt att jag bakar. Skillnaden är att jag ser till att det väger jämnt i alla bägare. Alla tårtbitar i livet är lika stora och om det slår över någonstans så ser jag till att balansera upp det. Träningen har gett mig större kapacitet. Träningen ger mig styrka i vardagen och psykisk balans. Och jag är så glad att jag har fördjupat den insikten under åren och utvecklat den där tjejen som ni ser på bilden i artikeln, tjejen som hellre valde soffan och tv:n framför rörelse och endorfiner.

Nimbratt i media

Oj vad kul! Det är snart ett halvår sedan men jag såg det först nu. Min blogg och min race report har fått en länk i Barometern, Smålands största lokaltidning och jag har fint sällskap minsann. Står vid sidan av namn som imponerande Aron Anderson och proffset Julia Montgomery. Dessutom så fick jag vara ironmanhjälte även i Expressen vid samma tidpunkt. Här listar jag alla medialänkar som triathlet Nimbratt fått under 2016.

Barometern: Ironmanhjältarnas egna ord om loppet i Kalmar

Expressen: Nu startar tävlingen Ironman – på riktigt

Runner’s World: Veckans triathlet

 

1_m-100732650-DIGITAL_HIGHRES-1327_057426-3217849

 

Hur ska intervallträning läggas upp?

4:10-fart. Kan mina ben röra sig så fort ens? Jag kommer trilla av löpbandet.

– Okej, jag börjar med 1 minut. Sedan får jag vila. 1 minut är bättre än ingen minut.

Ungefär så löper dialogen med mig själv när jag ska övertala mig att kliva förbi min egen comfort zone. Det gjorde jag igår.

Sedan en tid har jag haft svårt att klara mina måndagsintervaller i 4×4 min i tempo 4:30. Kroppen har inte varit helt hundra. Huvudet har inte varit helt motiverat.

Förra veckan blev det 3×4 och sedan klev jag av. Besviken och undrande om jag ens kan springa så där fort. Hallå, det rör sig ju ändå bara om 4 minuter. Hur ska jag någonsin kunna springa under 5:00-tempo en längre sträcka, som jag drömmer om, om jag inte ens kan springa snabbt under 4 minuter?

Den här veckan var jag bestämd. Intervallerna ska göras och jag ska se till att vara lagom drucken, äten och vilat tillräckligt för att ha en rimlig chans att orka.

Jag klev tvivlande på löpbandet. Började med 10 min uppvärmning och sedan drog jag igång den första intervallen. Fyra minuter, bara fyra minuter. Stolt, stark, jag kan springa. Låtsas att du kan springa fort. Hitta ett så bekvämt läge som möjligt. Tre minuter kvar, snart slut, sista minuten och sedan två minuter gåvila.

Phu.

Det gick. Nu är jag på väg. Tre kvar. Tänk en intervall i taget.

Andra intervallen kändes betydligt lättare än den första. Pulsen jobbade sig sakta uppåt utan att rusa. De två första minutrarna var helt odramatiska. Den tredje helt okej och den fjärde minuten kändes lite mer. Den tredje intervallen flöt på lika smärtfritt. Först under fjärde och sista minuten blev det riktigt tufft.

Jag beslöt mig för att lägga in 3×1 min som avslutning i ytterligare lite högre fart. Låta kroppen känna att det går. Första ökade jag försiktigt till 4:24 men  det var helt odramatiskt så jag ökade ytterligare till 4:10. Pulsen steg men det kändes fantastiskt att utmana mig ännu lite mer, även om det bara var under 1 minut. Nu vet jag att jag kan.

Glad gick jag hem med en skön känsla av genomarbetad kropp. Men sedan då? Det är väl här jag skulle behöva en coach som säger hur jag ska jobba vidare. Men jag låter väl glädje, kämparglöd och en smula tävlingslust styra mig vidare. Målet är ju att kunna springa i högre fart under längre tid. Nästa vecka kanske det blir några längre intervaller för att få in variation, fast inte fullt så fort för att det ska bli genomförbart. Funderar på att lägga upp en stege som börjar på 1800 m och plocka bort 200 meter per intervall.

Någon som har tips?

Dyr nota för simuppehåll

November blev en dålig simmånad. November bjöd på noll simpass. Det fick jag bittert betala i lördags när jag brinnande av längtan packade min Ironmanväska från 2015 med simdräkt, fin ljusblå Ironmanmössa och glasögon.

Jag har verkligen avstått medvetet från att simma tidigt på morgonen. Dels med hänsyn till min andra hälft, som tar hand om vår lilla tjej och blir en smula sen till jobbet, när jag plaskar runt i bassängen. Dels med hänsyn till min nattsömn och återhämtning. Och dels men allmän hänsyn till återhämtning och faktiskt även en del övning i att bara ta i det lugnt med att inte träna ”alla” pass vecka ut och vecka in.

Man kan faktiskt göra andra saker utan att det är en big deal!!

Det är faktiskt inte så dumt för den allmänna välbefinnandet att prioritera en del hemmafix istället för träning och en timme i soffan med läsning eller vila är också stärkande för triathletkroppen. Eller hur!?

Vad just Du nu än tycker om detta argument så har vi även varit en del sjuka i huset. Energin har inte varit på topp och förkylningarna har lurat i hörnen men tack och lov har jag klarat mig från de värsta. Kanske för att jag trots allt vilat när de varit på känn.

Men nu känner jag mig stark och taggad att få in mer mängd i träningen igen. Men ack så deppigt det var att glida ned i vattnet och ta i … och ta i … och … nä hej … vilken tung känsla. En månads simuppehåll har kostat mig vattenläget, rytmen och uthålligheten. Så kändes det i lördags. Det ledde till att jag satsade på sim även idag söndag och då kändes det en smula bättre.

Simning är en färskvara. Jag är nöjd med hur tekniken sitter men mycket annat har baske mig fått sig en törn.

Så nu blir det simboost. Jag står inte ut med att backa i simningen igen. Jag måste ju få njuta av att ha lite kräm i vattnet åtminstone en säsong.

Jag hann precis simma en timme idag, ta en vända i bastun innan vi dök ned vid ett dignande julbord. Efter julbordet blev det 10 km löpning i blöt nysnö. Härligt mjukt, dämpat och slirigt!

 

Godmorgon! Simpass 2 under helgen.
Godmorgon! Simpass 2 under helgen.

 

Mycket prylar på bassängkanten numera. Triathleterna invaderar simhallen.
Mycket prylar på bassängkanten numera. Triathleterna invaderar simhallen.

Laddar för att ställa om till heltidsarbete

Den senaste tiden har gått ut på att börja rikta om kompassen från föräldraledighet till arbete, nya rutiner och en ny fas i livet. Jag har varit hemma i 1,5 år nu. Det börjar kännas riktigt länge och känslan över att börja jobba igen är övervägande positiv men framförallt nyfiket förväntansfullt. Medan tiden stått stilla i min värld så har det hunnit hända massor i verkligheten och framförallt på mitt jobb. Jag har en helt ny tjänst som väntar och jag har stora förhoppningar på att hitta en nytändning och att se framemot ytterligare år med arbetsglädje och inspiration.

Självklart kommer omställningen ta energi och kraft från den del av kakan som jag tilldelat träningen. Men jag hoppas att så snabbt som möjligt hitta nya rutiner och komma in i vanor som går att kombinera med jobb och familjeliv. Det har jag gjort förr. Det ska gå den här gången också. Men jag vet också hur det känns att vara borta från sin lilla hela dagen, komma hem och vara trött och inse att man faktiskt kanske bara har två timmar tillsammans innan läggdags.

Två värdefulla timmar. Det är en tuff insikt.

Men så vad har jag haft för mig under den senaste tiden?

Jag har tränat men inte fullt lika intensivt som perioden före höstlovet (tänk vad knasigt, när jag säger tränat lite så menar jag ändå kring 4 timmar/vecka). Lite sjukdom, lite omprioriteringar där hus, hem och fix har dragit vinstlotten har gjort att jag landat på minsta möjliga mängd och simningen har fått stå tillbaka helt. Sömn har varit viktigt de senaste veckorna också. Vissa dagar har jag valt eftermiddagsluren istället för cykelpasset när Edith sovit, helt enkelt för att jag vill gå tillbaka till jobbet och vakna pigg på morgonen och inte halvdöd. Jag har också haft fokus på att ta umgås med Edith så mycket som möjligt. Jag har lagt undan telefonen och inte plockat fram datorn när hon har varit med. Fokus, här och nu är det bästa man kan ge sina barn tror jag.

I går röjde vi och städade hemma, lagade en god middag och avslutade med efterrätt i soffan. Då blev det ingen träning men nu laddar jag för lite lugn söndagslöpning. I bland är lite och lugnt precis det som gör mest nytta.

Trevlig andra advent!

img_9714
Här är tjejen som får nästan all fokus just nu. Det mår även mamma bäst av.

 

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.