Helena Nimbratt

My triathlon stories

Långpasss mellan Lidingö och Täby

Springa från punkt A till B är ju långt mycket mer äventyrligt än att springa i en rundbana. Sedan länge hade jag ett långpass inplanerat med swimrungänget jag höstsimmade med i slutet av oktober. Jag såg framemot passet med förhoppning att det skulle bli cirka 20 km.

Jag vaknade upp till en morgon med +4 grader och solchanser, istället för fredagens spöregn tack och lov. Jag klädde mig för vinterlöpning, dvs att jag valde ull på fötter och överkroppen + en tjockare vindtät cykeltröja som har en ryggficka som är praktiskt även under löpning. Det hela toppade jag med väntar och pannband. Frukosten blev ett ägg och ostsmörgåsar bredda på vitt formbröd, vatten och kaffe.

 

15128606_10207560865402286_1538319081_n

 

Planen gick ut på att samlas vid slutstationen för vår löprunda, Viggbyholmsstationscafé 08:00, lämna en bil vid kafét och sedan åka gemensamt i en annan bil hem till Bertil på Lindingö där vi skulle starta.

Obekymrat hoppade jag in i vår transportbil, nöjd med att jag klätt mig väl och ganska nöjd med att jag inte hade varken vätska eller någon energi med mig. Två mil går alltid att springa utan, resonerar jag men insåg snart att ingen av oss var särskilt säkra på exakt hur vi skulle springa eller hur långt det verkligen skulle bli. Jag började ångra mitt beslut.

Men det visade sig att herrarna i vår lilla löpargrupp var riktiga gentlemen, jag fick bo i en av deras ryggsäckar med en vattenflaska som jag fick låna av Bertil. Dessutom offrade Jacob hälften av sitt bananförråd till den där tjejen utan eget huvud.

När all packning var avklarad så var det inte mycket mer att snacka om. Vi rullade igång. Elin och jag tyckte nog att 6:00-tempo var lagom. De rutinerade marathonlöparna hade en helt annan långpassfart i kroppen. Det var uppenbart. Första delen gick kanske i 5:40 och de sista gick lite långsammare än 6:00 så totalen blev perfekt.

Det blev en tur i sol, blåst, längs vägar, i skog, förbi vackra bostadsområden och längs havet. 26 km med ett stadigt fika hägrandes vid slutstationen. I bland stannade vi till för att dricka eller ta en bild och det höll benen fräscha. Humöret steg ju mer kilometrarna tickade förbi. Jag kände mig kanske inte i toppform men jag var grymt nöjd med uthålligheten. Energinivån höll sig fint, liksom humöret.

Fikat efteråt var ljuvligt. Kaffet svepte jag i några få stora klunkar, mackan smälte på tungan och fick kroppen att jubla. Härligt pass att bokföra på kontot.

 

15126144_10153905942611402_1402430224_o
Mitt trevliga sällskap under lördagen. Elin, Jacob och Bertil.

 

Living slow men jag tränar hårt

Jag njuter av eftertänksamma dagar just nu. Jag njuter av att göra en sak i taget och grundligt. Jag viker tvätt tills det är klart, plockar i skåp, lagar mat och sitter på golvet och bygger lego med min dotter som alldeles strax fyller 17 månader. Jag ser slutet på en oväntat lång föräldraledighet och en oförglömlig tid i mitt liv och därför tar jag mig tid att låta min lilla gå själv till bilen, i affären eller när vi ska till lekparken. För Ediths skull och för min skull för att jag vet av erfarenhet att det kommer andra tider med tider som ska passas, bussar som inte får missas väckarklockor som ringer.

Men inte än. Jag och Edith are living slow. Och jag tränar hårt. En skön kombo som kommer att vara fram till nyår. Jag tar tillvara på timmarna och minuterna istället för att räkna dem. Bloggen kommer lite vid sidan av just nu men det betyder inte att jag kommer vara så här gles i mina inlägg framöver. jag gillar att blogga. Det är berikande. Det vill jag fortsätta med.

Och den här träningen då?

Den blir gjord. Jag får till bra pass, det ena efter det andra och har inte alls drabbats av den här antimotivationen som jag sett att många andra tampas med på grund av att det är off season, höst och mörkt. Jag känner mig extra taggad och får istället dra i bromsen för att inte riskera att bränna ut motivationen för tidigt.

Vi pratar fortfarande om nästa års lopp men har knappt bestämt något alls. Det är det här med barnvakt, kostnaderna för dem och vilka tävlingar som ger rätt kittel i magen.

Jag cyklar med glädje på trainern och pressar ur mig allt fler watt. Det är gott. Jag har sprungit intervaller på bandet i fem veckor nu men märker ingen större skillnad. Det är fortfarande apjobbigt att hålla 4:30-tempo i 4 min. Men jag gör det. Varje måndag. Jag har styrketränat med lite mer fokus på bålen som är mitt stora tråååk. Jag är ju fortfarande svagare än före graviditeten så här finns jobb att göra. Jag styrketränar också med fokus på löpningen. Höfter, baksida lår, ben, vader. Jag kan känna att det har hänt något. Musklerna är hårdare än tidigare. Jag hoppas det betyder att jag också är mer hållbar, det vill säga starkare.

Under helgen som passerade så sprang jag i lång och brant backe i 60 min på lördagen.

 

img_7396
On top of Ullna tippen. Bara 500 m från vårt hem finns en ordentlig backutmaning. Fin utsikt också.

 

Söndagen ägnade jag åt 60 min sim. Distansträning. Jag känner mig cool just nu när jag simmar. Jag vet precis vad jag ska göra, Jag har min plan och håller bra fart. Det gör mig stolt.

Nu väntar några dagar utan träning. Vi, hela familjen ska på resa till Beijing och Kina. Alla sex. Jag, Roger, Edith 17 mån, Simon 21, Olivia 17 och Tim 10. The big family! Det är ett äventyr av rang. Det finns gym och pool på ett av hotellen vi ska bo på så kanske blir det någon minut där. Men fokus är familjemys med äventyr.

Och nu blir det cykling. Edith sover i vagnen ute i snöplasket. Jag har förmodligen 90 min att disponera på träning och dusch. Det ska bli skönt.

 

img_7389
Det går flera vägar upp till toppen, eller så kan man forsa fram över stenar och snår om man vågar. Ullnasjön är ännu osimmad.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.