Helena Nimbratt

My triathlon stories

När man är hungrig som en varg

… då vet, i alla fall jag, att träningsmängden ligger på en bra nivå.

I mitt sociala medieflöde ser jag att många kämpar med motivationen så här års. Det gör inte jag. Tvärtom så hittar jag en ny glädje i träningen när pressen efter tävlingarna har försvunnit och det fortfarande är långt kvar till nästa säsong.

Jag är lite extra glad och inspirerad tack vare det kalla swimrunpasset med Enebybergsvännerna som jag skrev om i mitt förra inlägg. De har fortsatt sprida glädje och ett trailpass med efterföljande fika finns inbokat i mitten av nov. Något att se framemot.

Bäst just nu är de träningsdater jag och Roger har fått till under två helger. Så uppskattat och fantastiskt kul att få träna med sin bästa, bästa kompis. I söndags simmade vi. Jag har längtat efter att visa min utveckling och jag tror att Roger blev riktigt imponerad.

Jag har en bra känsla i simningen. De nya kunskaper jag förvärvade under vårens kurser med Simcoahen har landat och etablerat sig. Att jag har en catch numera gör stor skillnad i fart och sommarens open water-simningar har gjort mig betydligt mer uthållig. Jag är mer avslappnad i vattnet. Jag tror mer på mig själv. Det känns fantastiskt.

I morse lyckades jag för första gången verkligen genomföra en serie med pace-klockan och starttider på ett kontrollerat och jobbigt sätt. 10×50 med starttid 10:15. Det var väldigt hanterbart men för mig är inte flåset det stora problemet när jag försöker simma fort utan det är demonerna!

– Demoner finns inte, tänker du nu.

Nej, det är jag smärtsamt medveten om. Ändock ställer just vattendemonerna till det för mig när jag blir flåsig. Den där känslan av syrehunger påminner så förbaskat mycket om drunkningsscenariot, som det ser ut i mitt huvud.

Men jag ger inte upp, nej, nej, nej. Mitt mindset är inställt på att fortsätta kämpa. Så har det alltid varit.

 

 

Iskallt swimrun med galnaste gänget

Jag flyger fram över den obanade terrängen, genom blåbärsris, över nedfallna träd, stenar och stubbar. Fötterna sjunker ned i den höstblöta gröna mossan. Träden rivs en smula och jag skrattar för mig själv åt  konversationen som pågår bakom mig medan jag fokuserar på varje steg för att inte falla.

– Så där, nu är första simningen gjord, nu är man lite avdomnad så då känns det inte så mycket nästa gång man hoppar i.

– Hör ni hur knäppt det låter, hojtar jag till Elin och Sara och passar på att fråga om det brukar vara så här kallt i vattnet under Utö swimrun i maj.

I går, en helt vanlig onsdag i slutet av oktober, hade jag förmånen att få haka på ett swimrungäng i Enebyberg under deras säsongsavslutning. Jag måste säga att jag tvekade, länge. Men efter första simningen så var allt tvivel och eventuell köldskräck som bortblåst. Det var 11 grader typish i den spegelblanka Rösjön. Luften höll 8 grader.

Det är så löjligt roligt och underbart att springa och simma utomhus i en skog som sprakar i gula och röda färger att man bara vill skratta högt och krama någon hårt. (Eller varför inte love-bomba alla deltagare dagen efter med hjärtan på Facebook. Så här dagen efter verkar ingen i gruppen vilja släppa taget om glädjen och magin som uppstod igår. Samtalet har fortsatt via messengers gruppchat hela dagen)

Vi var nio helt awesome personer klädda i neopren, vissa snyggare än andra (jag var den enda med neoprenluva … hehe …) och vi hade så trevligt. Jag tror helt ärligt att det här är de galnaste gänget norr om Stockholm. De skrattade konstant, skämten haglade, de peppade varandra, lyfte varandra och bjöd på champagne! Jag är så glad att jag fick vara med.

 

14795651_10207313198570770_992367658_o

 

Själva swimrunpasset var lika grymt. Med ullunderställströja och långbent våtdräkt och ullstrumpor så funkade det fint att simma i 11 grader. Värst är det alltid för ansiktet men tar man några polo-armtag så får huden vila från kylan ett ögonblick och sedan går det fint att fortsätta. Jag märkte att efter ca 100 m, när vattnet hunnit in under dräkten så dök det upp en känsla av olust. Men så fort jag brottade ned den och talade om för mig själv att det är bara att gilla läget så lättade obehaget.

Att stiga upp ur kylan och känna hur blodet rusade runt i kroppen för att få upp värmen var världens kick.

Sista simningen gjorde vi i nästan fullt kvällsmörker. Vi höll oss till strandkanten och siktade mot en badplats. Det kändes extra äventyrligt. Lite förbjudet. Löpningen hem till fantastiska Elin gick fjäderlätt. Där hemma väntade bastu, öl, snacks, champagne och en brakmiddag som avslutades med en lakritschokladkaka med vispgrädde. 22:00 tassade jag hem till de mina medan många av de andra fortsatte prata, skratta och boka in lopp inför nästa år till långt efter midnatt.

I’m in love!!!

 

14799871_10154587136963186_2117291704_o

 

14801098_10154587137313186_1423122010_n

 

img_7212
Elin var kvällens grymma värdinna!

Har triathleter sämre tänder?

Tre hål! Tre satans hål i tänderna. 

Jag gick till tandläkaren i morse med en halvdålig känsla i magen. Jag har sedan en tid känt att det inte är odelat positivt att träna långt och mycket och trycka i sig socker, i synnerhet inte för tänderna och därför var TANDBORSTE det viktigaste jag packade ned i min post race-påse med ombyteskläder efter Ironman i Kalmar. Och jag hade rätt. Jag som är van vid att enbart få beröm och bekräftat att ”nej, inga hål den här gången heller” fick höra hur tandläkaren uttalade ordet ”karies” tre gånger med eftertänksam röst när hon räknade mina tänder.

What!!! Panik!!! Har jag hål och dessutom tre stycken.

– Småäter du mycket, sa Lina tandläkare och tittade granskande på mig genom skyddsglasögonen.

– Jag måste äta typ hela tiden. Jag tränar en hel del och nu när jag ammat så har jag varit konstant låg på energi, svarade jag. Och för att inte tala om allt ätande under träning …

Okej. Det är inte så underligt. Tänk dig det här scenariot:

Det är sommar och stekhett, du är ute på cykeln minst fyra timmar. Du är trött flåsig och andas genom munnen. Då och då tar du en sipp på sportdrycken och emellanåt tuggar i dig en sega klippig, sockrig bar som fastnar i tänderna, som sitter kvar ett bra tag efter du har svalt och sedan … en ny sipp på sportdrycken, flås, flås med munnen. Ökenkänsla …

Saliven har inte en chans att ta hand om bakterierna. Klimatet i munnen blir katastrofalt.

Jag har tänkt massor på detta och undrat när, när kommer artiklarna om träningshetsen som förstör tänderna. Eller ”Långdistansträning ger hål i dina tänder”. Det måste vara fler än jag som har märkt en försämring, eller har ni några särskilda trick för att mildra tändernas utsatthet? Berätta!

När jag googlar hittar jag en del som styrker min tes. Någon tysk undersökning och något enstaka proffs som skriver om problematiken på sin blogg. Jag är förvånad över att inte fler tycker det här är viktigt.

12 timmar med konstant småätande av socker, det är vad en Ironman handlar om. Och den som har gjort sin träning by the bock har ÖVAT på att ta energi, dvs småäta, kanske under flera veckor innan loppet.

Jag avskyr känslan av luddiga tänder och får en inre panik när jag är så söt och sliskig i munnen att tunga krullar sig. Men hur kommer jag åt det här problemet förutom att vara noga med att gå till tandläkaren? Ingen aning men jag tänker göra vad jag kan för att begränsa ätandet. Jag kommer att börja skölja med flour en gång per dag mellan tandborstningarna och kanske fokusera på att andas mer genom näsan.

Ett lopp kan förändra ditt liv

Vill du springa, så spring till bussen. Vill du förändra ditt liv – anmäl dig till ett lopp.

Det spelar ingen roll hur fort det går. Samma dag som du börjar så är du en löpare. Alla kan springa och ett medlemskap i löpargemenskapen är helt gratis.

I dag dök det upp ett minne på Facebook, ett minne som jag först nu inser faktiskt var ett avgörande steg till en helt ny fas i mitt liv och en förändrad självbild. Hässelbyloppet 2012. Jag anmälde mig motvilligt och självklart var det Rogers idé. Vi hade bara känt varandra några månader och jag ville inte verka alltför trulig och negativ så jag bestämde mig för att göra ett försök. Jag sprang utan klocka och både jag och Roger räknade med en tid på ca 60 min. Jag gick i mål på 51 min. 51 minuter!!!! Jag var vild, helt galen av lycka och förvåning. I ett större sammanhang är just den tiden inget revolutionerande men ENORMT bra för mig personligen. Jag imponerade på mig själv och det smög in sig en ny okänd känsla av styrka.

Därmed förändrades mitt liv och de följande åren har varit fyllt av mängder av nya upplevelser, glädje och framförallt en stor portion personlig utveckling.

Tänk att det kan vara så enkelt att göra något riktigt bra för sig själv.

Spring 10 km och gärna tillsammans med en bunt eller kanske 1000 andra löpare.

 

55324_10151075511181402_1680307001_o

Så kul att man vill ta tjänstledigt

Simma, cykla och springa är så satans kul att man bara vill glömma allt vad jobb heter och hänge sig åt de här grejerna på heltid.

Jag är simhög och lyckligare än på länge.

Och hör på detta: Jag ÄLSKAR morgonsim. Jag vet inte vad det är men det är så otroligt tillfredställande och det känns som så förbaskat välutnyttjad tid att kliva ur sängen när resten av huset, jag i stort sett hela gatan med för den delen, sover.

Man behöver inte borsta håret. Man behöver inte välja någon out fit. Bara famla efter gårdagens klädhög på golvet, åla på sig jeansen och dra en mössa djupt över öronen ochnsedan iväg i kylan och mörkret.

Morgonsim är ett slags undantagstillstånd och en hård kamp med kroppen som först sover hårt, gnisslar i det kalla vattnet och sedan sakta värms upp och börjar samarbeta.

Jag kommer inte att morgonsimma så värst mycket under den här vintern. Jag måste värna om sömnen än mer. Efter drygt ett år med en liten så ligger jag på minus och kommer efter med sömnkontot bara efter en natt med färre antal timmar än vanligt.

I morse tog jag ett kalkylerat beslut att kliva upp 05:40, trots att jag varit halv-vaken sedan 04:30 och inte somnat förrän strax före 24:00. Jag har längtat efter att simma mer. Det är svårt att hitta tiden. Och det var sååå värt det.

Jag kände mig stark som en oxe i vattnet. Tekniken känns riktigt bra förutom att jag fortfarande har problem med att vänsterarm landar platt istället för att handen går i först. Ska öva drillen ”broken arrow” nästa pass.

Jag har aldrig någonsin simmat så här bra. Det går inte jättelångsamt längre. Och det roligaste var att jag faktiskt träffade två bekanta i simhallen som bjöd in mig att träna swimrun med dem på onsdag. Om jag vågar. Kylan känns väldigt skrämmande.

 

_mg_0875
Vågar kan köra swimrun nu?

Därför älskar vi trainerpass

  1. Det är sjukt jobbigt = endorfinpåslaget blir extra stort = du mår som en prins efter passet. När man cyklar inomhus så ges det inga tillfällen till smygpauser på grund av/tack vare trafikljus, korsningar eller bara för att utsikten är så förbaskat snygg att man bara måste ta en selfie.
  2. Cyklister har snygga och stenhårda ben. Allt trampande skulpterar fram en fin fina lår och en snygg rumpa. Ju fler trainerpass destå starkare ben.
  3. Du slipper kyla, regn och framförallt de där motvinden som har härjat under hela sommaren. Visst har det blåst lite extra mycket just under 2016?
  4. Du kan kolla film, en serie, lyssna på musik eller en podd samtidigt som du tränar.
  5. Du kan kötta på så att det svartnar för ögonen utan att du riskerar att bli påkörd i trafiken.
  6. Perfekt möjlighet att både få träningen gjord och ändå vara hyfsat tillgänglig för familjen.

Några tillägg till min lista?

 

img_7135

 

Vilka är dina drivkrafter?

Veckans roligaste, Elin Liljas citat efter att ha gått i mål i Kona, Ironman world championship: ”Ironman Kalmar det är Tjejmilen jämfört med detta”. (Följ henne på Instagram: myraochmolly)

Det kan låta provocerande i synnerhet om man drivs av att prestera då är det inte kul att få sitt livs utmaning reviderad och förringad ned till något som inte alls betraktas som lika tufft. En ironman är en ironman eller?? Den typen av tveksamhet kan ju sätta myror i huvudet på vem som helst som gillar tuffa utmaningar och skapa rastlöshet i äventyrare som vill klara lopp långt utöver det vanliga.

Ett grovt i-landsproblem.

Precis det hände mig i somras när min kära livskamrat Roger gjorde extremloppet Norseman. Den ”nöjdhet” som etablerat sig i min kropp sedan min första Ironman 2014, skrumpnade ihop till något mindre. Efter att ha följt Norseman på nära håll som support insåg jag plötsligt att det finns mängder av andra utmaningar att fascineras av och sträva efter som är långt tuffare än Ironman Kalmar och jag sa till Roger när vi satt där under filten på Gaustatoppen och firade målgången genom att dela på en mugg buljong:

– Ironman Kalmar är som ett litet gupp jämfört med den här banan. Ironman Kalmar är ju nada jämfört med detta!

”Det där lilla guppet” har blivit ett internskämt här hemma sedan dess och vi har börjat fundera över vilka våra drivkrafter är egentligen. Handen på hjärtat.

Men min stolthet över att gå i mål i Kalmar, den finns där, jag lovar. Och min tid 12.09 är jag fortfarande riktigt, riktigt nöjd med. Och helt ärligt så visst sjutton tycker de flesta av oss att det är roligt att prestera en bra tid, oavsett vem man jämför sig med. Sig själv eller någon annan. Och vad som är en bra tid är olika för oss alla. Men det betyder ju inte att man även är stolt, glad och lycklig över själva genomförandet och att vägen dit, den aktiva livsstilen, trots allt är det som är viktigast.

Vad drivs du av? Kommentera gärna det här inlägget!

PS. Stort och varmt grattis till grymma Elin Lilja!

 

img_6166
På toppen och i mål under Norseman.

 

Hösten inspirerar

Hösten är magisk i år! Jag vill bara vara ute, längtar till fjällen och önskar att semesterveckorna dubblades så att jag kan dra med Roger och Edith ut på vandringsäventyr. När det finns så mycket roligt att göra och välja mellan så gäller det att välja smart.

Vi har fortfarande inte gjort upp någon plan för 2017. Vilka lopp vill vi satsa på? Vilka äventyr ska vi dra med familjen på?

Sociala medier är kul det skapar en massa härlig inspirationen men ibland också …. onödig avund. Folk är inte bara jäkligt snygga och vältränade de har ju varit på Koster och kört swimrun i helgen!! Kicki, Göril, Elin, Linda osv, osv. ALLA utom jag och Roger.

Åh vad jag också vill köra swimrun! Jag blir också avundsjuk på alla grymma kurser allt folk går på. Simcoachen är i full gång och drillar folk till nya höjder och jag längtar också efter Simcoach Anna men det får kanske bli längre fram i vår. Den här vintern kommer jag göra vad jag kan med min simning på egen hand.

Cykla mountainbike ser ju också grymt härligt ut, men en sådan äger vi inte i den här familjen!

Tur att livet är långt! Man kan inte göra allt på en gång. Det finns massor av tid att testa nytt och annat längre fram.

Det som rullar på bäst just nu för min del är löpningen. Jag hoppas att jag under det kommande året verkligen ska få till intervaller varje vecka, få in rutinen en gång för alla och bygga en starkare motor. I måndags blev det av i alla fall. 4×4 min i 4:30-tempo, på löpband + uppvärmning och nedvarvning. I onsdags tuffade Edith och jag runt med löpvagnen i det magiska höstvädret men mina ben var så tunga. Hela kroppen var hängig och jag hade en ovanlig och rent av sällsynt ”ge-upp-känsla” i omlopp.

 

fullsizerender-3

 

Och nej, jag är inte sjuk men jag har satt stopp för 99 procent av allt sockerintag och reducerat kolhydraterna drastiskt. Jag försöker sockeravgifta mig själv efter graviditet, amning och Ironman-träning. Det går bra. Jag har inte fikat eller bakat på kanske två veckor. Jag har bara ätit en, eller kanske två … möjligen tre … chokladbollar som min dotter bakade i veckan och som stod mitt framför nosen i kylen. Det var SÅ gott kan jag meddela! Kroppen har inte glömt sockergrejen. Kroppen JUBLADE!

Under löpningen i onsdags hade en liten bar från Umara med mig i fickan och den åt jag efter en timme och kände hur gelékroppen fick styrfart. Det höll ett tag sedan sprang jag i sirap. 18 tunga men härliga kilometrar, jag blandade med gång i backarna. Hade nada umf för att få upp vagnen i motlut.

I går kväll fick jag till höstens första bassängpass.

2×100 insim fokus bygga upp tekniken

2×400 (försök till) tröskelfart

3×100 med ökad frekvens

4×50 hårt

Ganska tufft men det kändes superbra! Catchen fanns där, vattenläget kändes bra, jag övade en del på att ligga djupt och då kom magin! Det är ju där jag ska vara! Ner, ner, ner i vattnet. Ned med huvudet!

Nu ska jag se till att inte tappa uthålligheten under vintern och tvinga mig att simma längre serier.

Det här kommer bli bra!

 

img_7055

 

Aktiv helg med ridning, sim och bubbel!

Phu! Det har varit en tuff helg. Inte träningsmässigt men av flera andra skäl.

Det är skönt att det har blivit måndag och man får falla in i sina vardagsrutiner. Hela september har vi haft en post-ironman-situation som ömsom präglats av att frossa i social samvaro och ömsom varit vilsen. Vad gör man med tiden när man inte tränar?

Den här helgen har jag maxat den sociala delen av Helena Nimbratt. Jag har inte tränat men väl ridit western och snabbsimmat i oktoberfriska Rönningesjön med efterföljande bastu. Båda aktiviteterna syftade till att fylla på det själsliga rummet och stärka det inre och det mentala, snarare än att förbättra formen.

Jag är ingen hästtjej. Jag är ungefär lika lite hästmänniska som jag var simmare före ett antal år sedan så när det seglade upp som förslag att ett gäng skulle fira vår goda nygifta vän Irmi genom att arrangera en fruhippa (istället för möhippa) med ridning på schemat så var det bara att börja samla mental kraft … Jag brukar ju säga att det är nyttigt att göra något läskigt då och då. Nu var det dags!

Dessa stora djur gör mig kraftigt nervös. De gör sällan som jag vill och det är hissnande högt att sitta på deras ryggar. Samtidigt är det en fantastisk upplevelse att rida när det går bra och varje gång hästen faktiskt gör det jag har tänkt så firar jag för mig själv inombords.

 

img_6984

 

Ridturen i lördags skedde på western-vis, med enhandsfattning och på hästar av rasen American Quarter på Oak Wood Ranch utanför Vallentuna, längs min vanliga cykelrunda faktiskt. Det var en fantastisk höstdag och det visade sig att jag har utvecklats mentalt som ryttare flera hästlängder sedan jag sist provade att sitta upp och jag lyckades överraska mig själv att enbart ha kul, visa hästen vem som bestämde, trava och hantera de flesta situationer under den 1,5 timme långa skogsritten.

En succé och leendet satt som limmat hela eftermiddagen.

Efter ridturen så var det dags för tvagning + open water-sim i det höstiga landskapet i okänd vattentemperatur.

Bara att kasta sig i och veva på! Kylan bet i ansiktet men i övrigt kändes det helt ok. Men av respekt för vattnet så valde vi att inte korsa sjön som planerat utan vi höll oss längs stranden och simmade enbart några hundra meter innan vi sprang in i bastun.

Det var så jäkla häftigt. Vackraste rödaste solen. Gnistrande vatten. Glada tjejer, en lycklig nybliven fru och så himla …. friskt!!

img_6986

 

img_6987

 

img_6973

 

img_6978

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.