Helena Nimbratt

My triathlon stories

Backutmaning på Österlen

När övriga livet tränger på och träningen måste maka på sig i schemat så blir varje pass som blir av en riktig njutning.

Österlen och de vackraste omgivningarna.

Ett plötsligt återbesök av sommarvärmen, med sol och +20 grader. Skördetid med högluft.

I två dagar längtar jag efter mitt inplanerade löppass under min minisemester i Skåne tillsammans med min mamma och två döttrar. Vi har fullt upp de första dagarna. Vi lunchar med släkt, frossar i långa samtal och kära återseenden.’Vi går på äppelmarknad, njuter av att gå barfota i längs den vita sandstranden trots att det nästan är oktober och provsmakar äpplen och gissar äppelsorter. Det är gott så. Kroppen får röra på sig genom barnvagnspromenader men när det väl är dags så ser jag till att inget kommer vägen för mitt löppass. Mormor ska passa Edith under sin lunchsömn. Jag har preppat båda väl, Edith är rejält trött och mormor förberedd med instruktioner.

Jag vet precis hur jag ska springa. Först nedför en bit, genom en vacker herrgårdsallé, längs äppelodlingar och förbi Björn Ranelids hem och till Kiviks Musteri. Här är det alltid mycket trafik. Musteriet lockar ständigt många besökare och vägen är smal. Man kan skymta havet. Jag minns den tiden när det var en utmaning för mig att ha musteriet som mål och vändpunkt för min löptur och hur glad jag var när jag klarat drygt 6 km löpning. Nu springer jag förbi och in i Stenshuvud nationalparks norra entré.

Skogen här består av exotiska träd från Asien. Jag kan inte historien men tror att det var någon tjomme på 1700-talet som plockade med sig en massa växter och planterade längs norra sidan av huvudet. Uppifrån ser skogen verkligen ut som en djungel.

Vägen upp är inte lång men brant. Pulsen rusar och jag undrar hur jag tänkt när jag pratar om fjällmaraton. Haha … jösses vad jobbigt det är ett springa vertikalt. Väl uppe pausar jag för att få en bild och låta hjärtat återhämta sig, sedan flyger jag nedför så modigt jag bara kan. Därefter går det upp igen men den här gången längs en asfaltväg.

 

fullsizerender-2

 

Blodsmaken i munnen sitter kvar en bra bit in på kvällen liksom leendet! Japp, jag fick jordens endorfinskjuts under tassandes uppför.

 

img_6843

 

img_6915

Första styrkepasset på länge

”VAD-GÖR-DU-SLUTA-GENAST”

Jag står på gymmet. Älskade gym! Men min kropp protesterar vilt av de ovana övningarna. Jag känner mig stel och höger baksida lår drar ihop sig krampaktigt. Samtidigt strömmar peppande musik ut ur högtalarna och blandar sig med det förförande metalliska klirret från vikterna. Lokalen är fylld av energi, målmedvetenhet, vilja och ny-starts-löften om en starkare kropp. Det är fullt vid varje maskin.

Som jag har längtat hit. Det är många månader sedan jag styrketränade sist. Någon gång i maj-juni växlade jag upp triathlonträningen och la fullt fokus på cyklingen och löpningen. Därefter öppet vatten-simmet. Att trasa sönder benen med squats fanns inte på kartan. Jag tränade för att orka träna varje dag. Kontinuitet istället för maxa. Lagom hårt för att hinna återhämta. Priorotera den viktigaste träningen för att hinna med ett hem med fyra barn, matlagning, städ, tvätt ja ni vet ju själva.

Jag känner mig stark och samtidigt svag. Oj vad ett rejält block styrketräning kommer att göra gott.

I går när jag kickade igång vinterträningen med ett första pass styrka så valde jag att ta det försiktigt. Ett enkelt helkroppsprogram med fokus på sådant som är bra för löpningen och simningen. Det blev stela squats med enbart stången (20 kg), marklyft, både raka och vanliga. Några frivändningar och axelövningar. Rygg och bål och utfall.

Det var länge sedan jag njöt så av träningen. jag hade sällskap av min son som gav min stela ländrygg underkänt. Man kanske ska ta och öva det här huksittandet …

Jag lyssnade noga på kroppen som inte förstod vad vi höll på med …

– Brukar vi inte cykla, springa och simma? Det här har vi nästan glömt.

Men halvvägs in i passet var tillfredsställelsen total. Så. Jäkla. Skönt!

Jag känner mig fylld av förväntan inför det kommande året. Jag är redo att bygga vidare och nyfiken på vad jag kan åstadkomma. Jag har en idé om att bli starkare över tid genom mer vardagsmotion eftersom jag med lilla Edith är begränsad i hur mycket tid jag kan spendera på träning. I dag cyklade vi båda till öppna förskolan och vi har varit ute och gott i skogen med bärstol. Tungt men kul jobb det här modersyrket.

 

Septembersim och traildrömmar

Det har varit lugna veckor träningsmässigt sedan Ironman Kalmar. Kroppen har varit trött, en smula förkyld och allmänt urladdad och samtidigt väldig GLAD och nöjd. Vi har passat på att göra sådant som har nedprioriterat under framförallt sommaren när all ledig tid har gått åt träning. Först jag, sedan Roger. Eller först Roger och sedan jag.

Cykla, springa, simma, cykla, cykla, cykla och springa. Simma.

Repeat!

Hela juni, juli och de första veckorna i augusti. Intensivt. Fokuserat. Insnöat eller målmedvetet. Välj själv.

Nu har vi fixat hemma, träffat vänner, pratat med varandra, druckit champagne. Grillat. Städat. Och bara suttit rakt upp och ned och undrat vad man gör av tiden när man inte tränar.

Lite träning har det blivit. Jag har cyklat och spunnit och jag har löpt höstens första trailpass. Jag har fått skogslöpning på hjärnan. Jag googlar och tänker på fjäll och marathon i någon slags skrämmande kombination. Jag vill springa på ojämn mark och stärka kroppen. Jag vill springa/gå vertikalt.

Den här veckan har sommarvärmen återvänt till stockholmsområdet. Trots det fina vädret har jag ändå inte tränat utan istället haft fokus på att sluta nattamma min guldklimp. Under hela sommaren har jag tänk: ”Efter ironman”. Jag har inte vågat göra den satsningen före med rädsla för att ställa nattsömnen ännu mer på ända. Men nu var det dags. Och operation ”Sluta amma på natten” går över förväntan men lite extra nattvak och tröstande har det blivit så idag när jag fick ett tillfälle att smita iväg till sjön här intill så njöt jag till fullo.

 

img_6560

 

Hallå! Det är september! Solen gassar och sjön har nått badvänligt temperaturer för andra gången i år. Jag hoppade i vattnet och glömde först glasögonen … lite knackigt kändes det men hela passet slutade i total magi! Jag fick in ett sådant skönt flow. Jag simmade med hela kroppen. Jag tröck på.

Solen glittrade i vattnet, Jag borrade ned mig djupt och kikade med bara ena ögat ovan vattenytan, sippade efter luft i mungipan. Fokuserade ett tag på kicken. Jag har en tendensen att kicka passgång, när det blev rätt så blev det jackpott. Vilken fart!

Underbart! På bryggan satt ett äldre par och log.

– Vi undrade om det var en tjej eller en kille som var där ute. Skorna som står här är så små och smala men simningen var så kraftfull att vi ändå trodde att det var en man där ute, sa de.

Det tar jag som en grym komplimang!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.