Helena Nimbratt

My triathlon stories

Ironman Kalmar 2016 – Race report del 3

Del 3 LÖPNINGEN & MÅLGÅNGEN

Jag kunde knappt tro att det var sant att det var redan dags för löpningen. Vad dagen går fort! Jag hoppade av cykeln försiktigt, hängde upp den på sin plats i växlingsområdet och joggade iväg i strumplästen. Nu unnade jag mig ett toalettbesök, för nu var det kris. En funktionär påminde mig om att det var den röda påsen, röd som i ”run”, som det var dags att plocka och pekade i vilken riktning jag skulle springa. Jag bytte strumpor, tog på mig skärm och stoppade två liquids i ryggfickorna och tassade i väg med min lilla pet-flaska med resorb, eftersom jag är usel på att dricka i farten på cykel. Den skulle göra gott.

Efter hundra meters haltande så föll jag in i ett normalt löpsteg och bara efter någon minut kändes allt som vanligt.

 

1_m-100732650-DIGITAL_HIGHRES-1327_057426-3217849
En grym seger. Jag presterade en tid som jag aldrig trodde om mig själv.

 

Känslan var på något magiskt sätt – pigg. Kroppen var helt med på noterna att nu ska här springas. Jag föll in i ett avslappnat tempo, bekvämt och rytmiskt. Roger och Edith stod självklart utanför växlingsområdet och fyllde på mina energidepåer ytterligare med hejarop. Bara åsynen av någon välbekant är så ofantligt mycket värt en sådan här dag och det här är en av de få gånger som Roger har kunnat följa mig under ett lopp. Det kändes lyxigt. Det gav mig garanterat extra kraft.

Kalmar sjöd av liv. Vid det här laget har solen hunnit spricka fram och publiken njöt helt uppenbarligen av sommarvärmen och folkfesten. Längs kravallstaketet hängde klasar av människor. Fantastiskt men också lite, lite överväldigande. I en del ögon så ser man bara glädje och pepp, i andra ögon syns ett försiktigt frågetecken och kanske fascination ….

– Vilka är det där Ironman-människorna egentligen? Ser en del ut att undra.

– Jag heter Helena, är 42 år och trebarnsmamma. Det här gör jag för att det är så himla skoj. Jag är helt vanlig, tro det eller ej, har jag lust att förklara.

Publiken är till stor hjälp. Jag bars fram av hejaropen och och snabbt var 4 kilometer avklarade och tempot på klockan visade 05:20. Japp, för snabbt. Så himla lätt hänt. Men ändå blev jag överraskad. Jag har ju trots allt värmt upp med lite cykel innan.

Eftersom huvudet kändes helt fräsch, eftersom jag inte drabbats av en enda negativ tanke under dagen (förutom under simningen) så lät jag benen fortsätta i samma takt. Jag började fördriva tiden med att se mig om, titta på medtävlande, på stan, på publiken och höll vid min tidigare plan att springa förbi alla vätskestationer under den första halvmaran. Jag skulle enbart ta vatten i farten och fylla på med mina liquids. Den första tog jag efter 7 km.

Den gjorde susen. Jag kände tydligt hur den lätt nedåtgående kurvan började peka upp igen och det höll i sig under resten av det första varvet av tre. Jag höll fast vid mitt tempo och började sukta efter varje kall dusch som erbjöds längs banan. Klockan visade ömsom 5:30 ömsom 5:15, 5:20 och så där höll det på.

Jag trodde inte det var möjligt. Jag undrade om jag just nu höll på att begå ett mega misstag och springa mig själv rakt in i väggen. Men var det inte så att jag skulle ”ta i” lite mer den här gången? Det är en tävling jag deltar i, då SKA det vara jobbigt och det kändes ju så bra!!!

När jag för andra gången sprang ur stan och mötte Roger hade jag avverkat 15,16 eller kanske 18 km … och nu började känslan bli tyngre. Jag tog min andra liquid och försökte förklara för en helt vild supporter att nej … det här kommer inte hålla. Nu börjar det bli jobbigt. Jag tappar i tempo.

– Tryck i dig energi! Du kör så jäkla bra, fattar du? Vad är det som händer Helena!

Rogers blick brann av upphetsning. Och jag måste hålla med … jag var själv förvånad. Jag är ju inte den som har rutin på att springa maror direkt … och det här gick bra. Jag var väldigt pigg. För Rogers skull måste jag fortsätta springa lika bra.

Jag höll mitt tempo i 25 km sedan tillät jag mig att stanna till, gå några steg och dricka sportdryck och vatten vid energidepåerna. Jag ångrar nästan att jag tog detta beslut. Det var då jag kände hur trötta benen var. Vinsten var att jag fick några trevliga kompisar i depåerna som kände igen mig nästa gång jag sprang förbi, de hejade, peppade, skojade och skrattade!

Tack för att ni finns alla gulliga funktionärer!

Plötsligt började jag dessutom må lite illa. Vetebulle och vatten blev botemedlet och jag förhandlade med mig själv att jag fick stanna och äta bulle i två stationer om jag sprang förbi den tredje. Allt för att inte låta snittempot sjunka alltför mycket.

Sista milen var ren ock skärt krig. Jag började till och med tycka att Kalmars fantastiska publik var lite too much. Musiken var för hög, de ville ha vinkningar, glädjeskutt och respons men jag hade tyvärr inte det att ge just då. Jag krigade med mig själv. Huvudet var piggt men benen ville lägga av. Fötterna gjorde ont, händerna var svullna som ballonger och höger knä gnisslade rejält. Trots allt detta gick det ändå väldigt bra. Jag höll i hyfsat och jag tittade på klockan och kunde inte få ihop det. Vaddå springer jag maran på typ 4 timmar? Planen var ju att det skulle gå på 5 timmar!

Med tre band runt armen, som visade att jag klarat alla tre varv och bara hade 2 km kvar är jag så sjukt trött i benen. Jag gick lite, lite men sedan tassade jag med mycket möda vidare, jag sa hej då till funktionärer som jag nu passerade en sista gång, tackade för idag och vända upp mot målrakan.

Är det nu det händer? Redan? Det är ju ljust och kockan visar drygt 12 timmar! Fy satan vad stolt jag är!

Jag stannar till vid kanten av mattan som leder till mål för att riktigt njuta av målgången. Jag känner mig helt crazy glad, som en hulk, som en amazon! Jag är störts, bäst och vackrast för ett litet ögonblick.

12:07:14 och Roger står bakom kravallstaketet med Edith på armen med ögonen fulla av tårar! Han ger mig en lång puss.

– Fan vad bra du är! Hur gick det här till???

Jag är en Ironman!

 

IMG_5372
Första metrarna under löpningen. Bara ett marathon kvar.

IMG_5379

 

IMG_5392

15 tankar om “Ironman Kalmar 2016 – Race report del 3

    1. Tack Malin! Ja, det är ju så ofantligt coolt med den här tävlingen. Läskigt och kul. Belöningen blir ju desto större ju läskigare det hela är.

  1. F.a.n.t.a.s.t.i.s.k.t! Vilken berättelse – alla de tre delarna. Blir nästan inspirerad att delta någon gång. Jag som inte ens utövar triathlon. ? Hoppas du njuter av din prestation och jag gissar att du ganska snabbt hittar nya träningsmål? Kanske Ironman igen 2017?

    1. Åh Ida! Vad kul att du orkade tugga dig igenom all text. Tack för stöd längs vägen och ja … jag är väl inte klar riktigt än med det här harvandet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.