Helena Nimbratt

My triathlon stories

Ironman 1 år efter graviditet – hur har träningen gått?

Race week. Nu är det dags. Dagen som jag har tänkt på och tränat så dedikerat för, i över ett, är snart här och jag är redo.

Jag läser på många bloggar och instakonton om stark nervositet inför Ironman Kalmar. Så ska det vara. I morse drabbades jag av litet lätt illamående. Det fick mig att le och minnas 2014 och den nattskräck jag upplevde näst sista natten innan start. Än så länge är det inte så illa. Jag tänker att det ska bli en fantastisk kul vistelse i Kalmar och jag ska försöka hålla huvudet så klart att jag lyckas uppskatta det fantastiskt fina arrangemanget som Ironman är.

De sista veckornas träning har varit både bra och dålig. Det allra viktigaste för mig har varit att se till att självförtroendet och motivationen fått sig en boost. Det har jag lyckats med. Jag har tränat färre pass än planerat men de pass jag genomfört har varit tuffare och utfallet har varit långt mycket bättre än väntat . Jag tror att för min del så är extra vila bättre under de tre sista veckorna, än extra pass och faktum är att jag simmat, cyklat, sprungit snabbare än under hela säsongen precis just nu och jag har pressat mig mer än någonsin under träning och dessutom återhämtat mig snabbare.

Till exempel har knipit PB på milen, jag har cyklat mitt snabbaste pass och i går när jag simmade min standardsträck så kunde jag konstatera att skillnaden mellan första ow-passet och det igår var 5 min i tid.

Vis av erfarenhet från 2014 då jag fick punktering, så tar jag inte en målgång förgivet. Så mycket kan hända, så mycket kan gå fel och dessutom fruktar jag de där beryktade vågorna från 2015 som beskrevs som stora som volvobilar. Kommer jag klara det?

Oavsett vilket så känner jag mig på många sätt redan som en Ironman. Jag är sjukt stolt över den träning jag har lagt ned under året som vi dessutom har haft en bebis i familjen. Att börja träna från ruta ett igen var oerhört nedslående och tufft mentalt. Att tålmodigt hålla igen och sakta bygga upp bålstyrkan, att tassa lät och försiktigt på mjukt underlag i långsamt tempo och kämpa, kämpa, kämpa med fokus och samtidigt hålla koll på en sovande gullunge i vagnen, det har inte bara varit lätt. Och jag är trots allt 42 år …

Så här i backspegeln så kan jag säga att det gått bra. Trots att jag hade svårt att vänta med löpningen den rekommenderade tiden så har jag inte råkat ut för några bakslag. Kroppen fungerar som den ska och är på vissa plan starkare än tidigare. Ge mig bara en vinter till med tid i gymmet så har jag fått tillbaka min fulla styrka i rygg och core. Än har jag en bit kvar och det är kanske just i coren som jag kan få det en smula tufft under den långa Ironmandagen. Eller så är det huvudet som blir trött först. Vi får se.

På schemat står det just nu:

  1. Packa tävlingsprylar.
  2. Träna slangbyte.
  3. 3×1000 m löpning.
  4. Starta kolhydratladdning.

 

2 tankar om “Ironman 1 år efter graviditet – hur har träningen gått?

  1. Åhh vad jag kommer att heja på dig via cyberrymden, det vet du!
    Jag har redan laddat ner tracker appen och lagt till dig som favorit 🙂

    Du är så rackarns stark, både i kropp och knopp, så detta kommer att gå superbra!

    Sköna Helena! Du är redan en Ironman i mina ögon! <3

    Lycka till på lördag!!!

    1. Så härligt att veta! Tack Mell! Tänk att förra gången, 2014, tänkte jag på att du satt och följde mig vare gång jag passerade chipläsaren under löpningen … och så funkade inte tidtagningen live på just mig och alla undrade om något hänt … jag som inte ens visste om det kämpade och bar med mig tanken på att du följde mig under loppet! Det ger extra kraft där ute på banan ska du veta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.