Helena Nimbratt

My triathlon stories

Glädjeruset

Tänk dig idén att låta barn med funktionsnedsättning få uppleva glädjen i en löptävling och känna farten – fast i rullande form. Det är hela tanken med loppet Glädjeruset som för andra gången arrangerades i Täby till förmån för  RBU – Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar..

Vi var där. Jag, Roger och Edith. Vi sprang 10 km ihop alla tre.
Det är Rogers förtjänst att vi deltog. Han brinner för att stötta de som inte har samma möjligheter som vi, fysiskt, ekonomiskt, socialt. Det är fint. Jag tycker också att det är en strålande idé men jag är inte lika bra på att komma till skott som han.

 

IMG_6448
Före detta skidåkaren Thomas Fogdö var där.

 

Fast idag deltog jag och Edith, min 1-åring, i ett projekt som Friluftsfrämjandet har här där vi bor som både ger små barn en introduktion till skogen och vårt svenska djurliv men också som fungerar som ett integrationsprojekt. De nyanlända är extra välkomna och det är verkligen ett utmärkt sätt att visa hur tillgänglig och ofarliga svenska skogar är och samtidigt mötas på ett naturligt sätt.

 

IMG_6479
Edith kikade lite avvaktande när björnen kröp fram från stenen …

 

Under loppet Glädjeruset så såg vi även där en hel del nyanlända familjer. Perfekt och trevligt tillfälle att mötas på, tycket jag och Roger. Tävlingar är oftast väldigt festliga och glädjefulla tillställningar och det är lätt att byta några ord när man flåsigt passerar mållinjen eller njuter av bananen med medaljen runt halsen.

Jag var dock inte glad hela tiden. Tvärtom så fick jag bita ihop då det egentligen kändes lite tidigt att springa, en vecka efter Ironman. Ingen katastrof men jag har dessutom, på klassiskt vis, varit sjuk och tänkte mig ett lugnt tempo. Roger som saknade klocka på armen drog iväg under 5:00 direkt och jag såg honom försvinna i horisonten … Lämnad i sticket liksom, men nej … det gick jag inte med på så jag spettade på för att komma ikapp så gott det gick och tyckte väl att det var lika bra att gå imål så snabbt som möjligt eftersom allt bara var obekvämt. Vi gick i mål på 51 min med vagn och allt och bara jag fått i mig lite vatten så kändes allt bra.

Loppet var ialla fall trevligt. Solen sken. Vi träffade lite bekanta. Sämre lördag kan man ha.

 

IMG_6453

 

IMG_6451

 

IMG_6454
Ediths andra lopp. I våras rullade hon med under Wings for Life i Kalmar.

Tidskapsel med tävlingstips

Hallå där Helena! Nu har du tävlat och genomfört den här Ironman-tävlingen långt bättre än vad du trodde att du skulle själv. Vad har vi lärt oss längs vägen?

Här är mina egna kom-i-håg tips till mig själv, nedplitande medan de är rykande färska, att läsa inför nästa långdistansstart. Ett meddelande till mig själv i framtiden.

  1. Nervös det är man alltid men hallå, du kan simma långt bättre än du tror själv. Och varför ska du brottas med folk när det faktiskt finns fritt vatten att tillgå. Tro på dig själv, simma på och se till att hålla flytet redan från början så kommer du in i det snabbt. Nästa år ska du satsa på en startgrupp så du inte fastnar bakom folk, sedan kommer allt gå galant.
  2. Kolhydratladda absolut men drick dina kolhydrater, blanda en stark sportdryck, och ät inte så mycket. Att trycka i sig vitt mjöl, godis och annat gör kroppen mer svullen och tung än nödvändigt.
  3. Tryck på på cykeln och låt känslan avgöra hur fort eller långsamt du cyklar. Glöm farten.
  4. Lär dig dricka på cykeln. Sportdryck istället för bars och annat är bättre på cykeln. Nu måste du bara lära dig att dricka utan att sänka farten.
  5. Våga ta plats och sluta var artig. Simma och brösta upp dig, ha en tydlig riktning i vattnet och kör om på cykeln om det behövs och du klarar det. Det är tävling.
  6. Ta med mer energi ut på löpningen. Energistationerna är bra men det är väldigt liten mängd i varje mugg. Nu har du visat att du kan springa och att det kanske är en bättre taktik för just dig att hålla sig springandes istället för att blanda in gång.
  7. Sist men inte minst! Kom ihåg att har du gjort din träning så kommer dagen gå jättebra, oavsett vad tiden blir. Man kan ju alltid försöka ta kontroll över den där gorillan Ironman och försöka brotta ned den i mindre bitar. Den stora utmaningen blir mycket mer lättsmält då. Men det gäller att komma ihåg att man kan ha en dålig dag, saker kan hända och förhållandena kan variera stort.

 

IMG_6414
En stilla selfie precis efter dusch i athletes garden. Mössan neddragen långt över öronen, Den skickade jag till mina två barn där hemma utfall de undrade om jag klarat det.

Ironman Kalmar 2016 – Race report del 3

Del 3 LÖPNINGEN & MÅLGÅNGEN

Jag kunde knappt tro att det var sant att det var redan dags för löpningen. Vad dagen går fort! Jag hoppade av cykeln försiktigt, hängde upp den på sin plats i växlingsområdet och joggade iväg i strumplästen. Nu unnade jag mig ett toalettbesök, för nu var det kris. En funktionär påminde mig om att det var den röda påsen, röd som i ”run”, som det var dags att plocka och pekade i vilken riktning jag skulle springa. Jag bytte strumpor, tog på mig skärm och stoppade två liquids i ryggfickorna och tassade i väg med min lilla pet-flaska med resorb, eftersom jag är usel på att dricka i farten på cykel. Den skulle göra gott.

Efter hundra meters haltande så föll jag in i ett normalt löpsteg och bara efter någon minut kändes allt som vanligt.

 

1_m-100732650-DIGITAL_HIGHRES-1327_057426-3217849
En grym seger. Jag presterade en tid som jag aldrig trodde om mig själv.

 

Känslan var på något magiskt sätt – pigg. Kroppen var helt med på noterna att nu ska här springas. Jag föll in i ett avslappnat tempo, bekvämt och rytmiskt. Roger och Edith stod självklart utanför växlingsområdet och fyllde på mina energidepåer ytterligare med hejarop. Bara åsynen av någon välbekant är så ofantligt mycket värt en sådan här dag och det här är en av de få gånger som Roger har kunnat följa mig under ett lopp. Det kändes lyxigt. Det gav mig garanterat extra kraft.

Kalmar sjöd av liv. Vid det här laget har solen hunnit spricka fram och publiken njöt helt uppenbarligen av sommarvärmen och folkfesten. Längs kravallstaketet hängde klasar av människor. Fantastiskt men också lite, lite överväldigande. I en del ögon så ser man bara glädje och pepp, i andra ögon syns ett försiktigt frågetecken och kanske fascination ….

– Vilka är det där Ironman-människorna egentligen? Ser en del ut att undra.

– Jag heter Helena, är 42 år och trebarnsmamma. Det här gör jag för att det är så himla skoj. Jag är helt vanlig, tro det eller ej, har jag lust att förklara.

Publiken är till stor hjälp. Jag bars fram av hejaropen och och snabbt var 4 kilometer avklarade och tempot på klockan visade 05:20. Japp, för snabbt. Så himla lätt hänt. Men ändå blev jag överraskad. Jag har ju trots allt värmt upp med lite cykel innan.

Eftersom huvudet kändes helt fräsch, eftersom jag inte drabbats av en enda negativ tanke under dagen (förutom under simningen) så lät jag benen fortsätta i samma takt. Jag började fördriva tiden med att se mig om, titta på medtävlande, på stan, på publiken och höll vid min tidigare plan att springa förbi alla vätskestationer under den första halvmaran. Jag skulle enbart ta vatten i farten och fylla på med mina liquids. Den första tog jag efter 7 km.

Den gjorde susen. Jag kände tydligt hur den lätt nedåtgående kurvan började peka upp igen och det höll i sig under resten av det första varvet av tre. Jag höll fast vid mitt tempo och började sukta efter varje kall dusch som erbjöds längs banan. Klockan visade ömsom 5:30 ömsom 5:15, 5:20 och så där höll det på.

Jag trodde inte det var möjligt. Jag undrade om jag just nu höll på att begå ett mega misstag och springa mig själv rakt in i väggen. Men var det inte så att jag skulle ”ta i” lite mer den här gången? Det är en tävling jag deltar i, då SKA det vara jobbigt och det kändes ju så bra!!!

När jag för andra gången sprang ur stan och mötte Roger hade jag avverkat 15,16 eller kanske 18 km … och nu började känslan bli tyngre. Jag tog min andra liquid och försökte förklara för en helt vild supporter att nej … det här kommer inte hålla. Nu börjar det bli jobbigt. Jag tappar i tempo.

– Tryck i dig energi! Du kör så jäkla bra, fattar du? Vad är det som händer Helena!

Rogers blick brann av upphetsning. Och jag måste hålla med … jag var själv förvånad. Jag är ju inte den som har rutin på att springa maror direkt … och det här gick bra. Jag var väldigt pigg. För Rogers skull måste jag fortsätta springa lika bra.

Jag höll mitt tempo i 25 km sedan tillät jag mig att stanna till, gå några steg och dricka sportdryck och vatten vid energidepåerna. Jag ångrar nästan att jag tog detta beslut. Det var då jag kände hur trötta benen var. Vinsten var att jag fick några trevliga kompisar i depåerna som kände igen mig nästa gång jag sprang förbi, de hejade, peppade, skojade och skrattade!

Tack för att ni finns alla gulliga funktionärer!

Plötsligt började jag dessutom må lite illa. Vetebulle och vatten blev botemedlet och jag förhandlade med mig själv att jag fick stanna och äta bulle i två stationer om jag sprang förbi den tredje. Allt för att inte låta snittempot sjunka alltför mycket.

Sista milen var ren ock skärt krig. Jag började till och med tycka att Kalmars fantastiska publik var lite too much. Musiken var för hög, de ville ha vinkningar, glädjeskutt och respons men jag hade tyvärr inte det att ge just då. Jag krigade med mig själv. Huvudet var piggt men benen ville lägga av. Fötterna gjorde ont, händerna var svullna som ballonger och höger knä gnisslade rejält. Trots allt detta gick det ändå väldigt bra. Jag höll i hyfsat och jag tittade på klockan och kunde inte få ihop det. Vaddå springer jag maran på typ 4 timmar? Planen var ju att det skulle gå på 5 timmar!

Med tre band runt armen, som visade att jag klarat alla tre varv och bara hade 2 km kvar är jag så sjukt trött i benen. Jag gick lite, lite men sedan tassade jag med mycket möda vidare, jag sa hej då till funktionärer som jag nu passerade en sista gång, tackade för idag och vända upp mot målrakan.

Är det nu det händer? Redan? Det är ju ljust och kockan visar drygt 12 timmar! Fy satan vad stolt jag är!

Jag stannar till vid kanten av mattan som leder till mål för att riktigt njuta av målgången. Jag känner mig helt crazy glad, som en hulk, som en amazon! Jag är störts, bäst och vackrast för ett litet ögonblick.

12:07:14 och Roger står bakom kravallstaketet med Edith på armen med ögonen fulla av tårar! Han ger mig en lång puss.

– Fan vad bra du är! Hur gick det här till???

Jag är en Ironman!

 

IMG_5372
Första metrarna under löpningen. Bara ett marathon kvar.

IMG_5379

 

IMG_5392

Ironman Kalmar 2016 – Race report del 2

Del 2 CYKLINGEN

I det vita växlingstältet var det proppfullt med glädjerusiga tjejer som slet och drog i sina kläder för att få dem på plats på den fuktiga huden. Det här är ett av de härligaste ögonblicken under varje triathlon tycker jag. Simningen är gjord, man är igång, det går bra och tävlingsglädjen osar i luften. Dock var jag inte beredd på den småpratiga stämningen. Jag försökte fokusera på mitt men alla var så trevliga och ville prata så jag tappade en minut eller två på att vara social.

Jag upptäckte att jag har tränat massor under hela året men helt försummat själva växlingsmomentet. Jag hade ingen ordentlig plan för vad som skulle göras. Jag drog länge i våtdräkten innan den åkte av. Strumporna blev korviga, grus hamnade mellan tårna. Dessutom överraskades jag av att jag frös. Skakade. Helt uppriktigt hade jag inte ens reflekterat över om det var varmt eller kallt under simningen. Det hade varit kallt insåg jag plötsligt och det slog mig att jag inte hade en aning om vad som skulle bli bäst klädsel på cykeln.

I sista stund drog jag på mig armvärmare inspirerad av tjejen bredvid och hoppade ut ur tältet. Blå påse med våtdräkt och blöta grejer till en funktionär, iväg till cykeln och ut ur växlingsområdet. Upp på cykeln och trampa, trampa under publikens jubel!

Here we go! 18 mil cykling väntar, minst 6 timmar på sadeln … jag kommer ha gott om tid att hinna reflektera över simningen och göra mig hemmastadd i cykelsituationen.

 

IMG_5363
Härligt att komma tillbaka till Kalmar och få ny energi av publiken.

 

Gå inte ut för hårt på cykeln är ett vanligt tips. Jag funderade på det där medan jag långsamt trampade över Ölandsbron … alltså hur försiktigt är egentligen bäst? Nu tappar jag ju tid … Jag cyklade om en handfull cyklister, passade på att höja blicken på toppen av Ölandsbron och andades djupt. Wow! Det här är värt att kämpa för. Vilken lyx att få cykla där på avspärrade vägar i den vackraste miljön och allt tyder på att den berömda ölandsvinden kommer vara väldigt snäll just i år. Men jag fryser. Oj! det hade jag inte räknat med. Jag skakar så att styret vibrerar och ber tyst att det ska gå över snart.

I Färjestaden strax efter bron, var det fest som vanligt. Mycket folk, en välfylld energistation, musik och skönt pepp. När lugnet sänkte sig på banan igen så var det dags att samla sig och hitta in i rätt tempo och fokusera. Mörbylånga dök upp på ett kick och 3 mil var redan avklarade. En sväng ned i byn och sedan upp på vägarna igen för att fortsätta söderut. Det är fjärde gången jag cyklar just den här sträckan i år så jag var väl förberedd på hur banan skulle se ut. Det gav mig ett mentalt försprång. Och nu är jag tack och lov varm igen.

Jag höll strax under 30 km/h i snitt. Det gick lätt. Och det var här jag gjorde ett misstag. Jag stirrade mig blind på snittfarten istället för känslan. Hela våren, hela sommaren har jag slitit i vind. Just den här dagen var det nästan vindstilla. Jag hade kunnat ge mer men jag vågade inte vika från planen att cykla max 30 km/h för att inte krokna på löpningen.

Milen bara försvann. Jag hade inte tråkigt en enda gång, inte ens på fastlandet, förutom under de 2 sista milen. Jag som har cyklat så mycket själv, gnetat i dåligt väder, tampats med negativa tankar … det här vara bara så enkelt.

Och jag får till och med cykla i rondellen i Kalmar under musik och pepp. 2014 hade alla gått, det var tomt och så deppigt efter den tuffa punktpärsen. I  år var mitt största bekymmer att jag var kissnödig. Jag gjorde allt vad jag kunde för att försöka proffskissa lite på cykeln men hallå …. det är ju svårt. Trots det jag stannade inte.

Min utmaning till mig själv inför Ironman Kalmar 2016 var att försöka frammana lite tävlingsspirit. Myspassen är över. Nu är det tävling. Här ska inte vilas i onödan, stanna eller gå på toa för att det är bekvämt. Jag höll planen. I Hulterstad var det kö vid toaletterna så jag trampade förbi efter att ha fyllt på med en ny flaska sportdryck. Över Alvaret där det alltid är motvind blåste det medvind och jag jublade när jag passerade platsen där jag 2014 krigade med punktering.

Vid nästa depå var det också kö … så nej, jag stannar inte trots att det vid det här laget värker i magen. Istället skäller jag ut mig själv och lyckas lätta lite, lite på det värsta trycket … Skum känsla … men är det tävling så är det …

Jag åt, drack och gjorde mitt bästa för att få i mig 100 g kolhydrater/h. Jag mådde som en prinsessa hela vägen. Med bara två mil kvar kände jag trots allt att nu fick det vara nog. Jag var trött och slappnade av, tankarna flög iväg, jag tappade fokus och …. plötsligt … jag hör det välbekanta mullret från domarens motorcykel som försiktigt glider upp bredvid mig.

– Tyvärr, jag är ledsen, nu har du legat för länge bakom den där killen, säger han och jag inser att mitt beslut att ångra den påbörjade omkörningen skulle stå mig dyrt.

Jag får ett blått kort och skäms som en hund. 5 minuter strafftid i nästa penelty box.

– Men var är den? Undrar jag men domaren skakar på huvudet.

– Sorry, säger han och gasar iväg.

Fan, fan, fan … Jag ökar. Cyklar det snabbaste jag orkar. Kanske sparar jag en minut om jag spettar på den sista milen. Precis innan växlingsområdet tvingas jag stanna och står feeeeem långa jäkla minuter och ser 10,20, 30 kanske 40 pers susa förbi. Men det är trevligt folk där i boxen. De klockar mina minutrar med ett tidtagarur  och säger att de har haft fullt upp under dagen.

Sedan är det dags för växling. Nu är det bara lite löpning kvar! Tänk vad skevt perspektiv det blir under Ironman. Ett marathon blir ”bara lite löpning” …

Del 3 kommer snart …

 

 

Ironman Kalmar 2016 – Race report del 1

Prolog: Jag stirrar på klockan. Jag räknar och får inte ihop det. Jag tror att det är kring 10 km kvar av den långa ironmandagen och det går upp för mig att snart kommer jag att gå i mål. Men det är något som inte stämmer, tiden … det är fortfarande ljust ute och det finns en chans att jag kommer att gå under 12 timmar. Något måste vara fel! Sån är inte jag. Jag går i mål efter mörkrets inbrott. Jag går i mål när publiken har börjat lämna banan … men så får jag syn på Roger. Han är helt vild! Galen. Han skriker att jag är grym och jag förstår att klockan inte ljuger.

– Fy fan vad du kör. Snart går du i mål, ropar han och ser förbannat mycket gladare ut än vad jag känner mig just då.

Jag är yr. Mår illa. Mina händer är svullna som ballonger. Det gör så satans ont i benen men nu är det bara 10 km kvar. Det kan jag springa när som helst!

Det här är mitt livs andra Ironman. Och det här är min race report. Bered er på en lång läsning. Ironman är ett långt lopp, man tränar sjukt mycket och det hinner hända så mycket fantastiska och knasiga saker och därför blir man också ofantligt lycklig av att nå finish line. Att gå i mål och höra orden ”You are an Ironman” är en utomjordisk upplevelse, det är ingen annan som kan göra jobbet åt dig och ingen kan ta ta titeln ifrån dig.

Så mycket känslor på en och samma dag, ja – då blir det en lång text. Så är det bara.

Enjoy!

 

IMG_5333
Hyfsat spak. Nu är det bara minutrar kvar tills jag når vattnet under rullstarten.

 

 

Del 1 SIMNINGEN

Allt började lite lätt haltande. Med två påvra sömnnätter i ryggen går jag, Roger och Edith och lägger oss 21:00, kvällen innan start. Vi har haft en bra dag, Vi har sugit i oss ironmanstämningen, strosat i expot, jag har varit på pre-race möte och konstaterat: Nu är det dags! Nu är jag här! Så himla härligt. Äntligen dags att rocka den här satans banan som har spökat i mina mardrömmar under ett helt år.

Väckarklockan ställer vi på 04:00. Jag hör hur Roger somnar nästan genast men Edith, vår ettåring, är pigg. Hon bökar, klättrar och stökar minst en timme och somnar sedan oroligt. Det går bara en timme innan hon väcker mig första gången. Det blir en lång natt trots de få antalet timmarna verklig sömn. Jag tror att jag hinner lyssna på 3 poddavsnitt och rycks sedan ur sömnen 03:00 när Edith har krupit över madrasskanten och slagit sig lätt i golvet. (Vi sov inte i en säng tack och lov.) Där tar min natt slut. Jag somnar inte om utan känner hur adrenalinet stiger i kroppen och jag vill bara upp och i vattnet.

– Nu kör vi! Race day!

Den dåliga sömnen glömmer jag. Så här har mitt träningsår sett ut. Inga konstigheter. Bara att gå vidare.

Jag gör iordning mig oväntat snabbt. Allt är förberett. Jag äter frukost som är extra kolhydratstinn och får sedan stå och vänta en stund på att Roger ska bli klar. Jag är otålig och gör allt för att hålla nervositeten låg. Men jag mår lite illa. Men jag behöver inte vara orolig. Hela morgonen flyter på bra. Vi hittar parkering utan problem. Jag har alla prylar med mig. Jag gör det jag ska och njuter av stämningen inne i växlingsområdet. Folk är glada, nervösa, lite lätt stirriga och en del vill småprata och bli lugnade.

– Visst kommer det gå bra? Visst är vi här för att ha kul? Huvudsaken är att genomföra? Eller hur?

Och just så är det såklart. Det är en fantastisk morgon. Ljummet, vindstilla och vattnet ligger platt och blankt. Himlen är rosa. Vilken tur vi har! Vilken magi! Vilken Ironmandag det är redan nu!

Var och en som är här har satt sina mål och det är dem som räknas. Det är 2700 (typ) som startar av exakt lika många anledningar och det finns lika många drömmar och målsättningar. Mitt mål är just nu enbart att klara simningen. Jag andas djupt för att hålla mig lugn men vill helst bara gråta.

Det är så sjukt läskigt just nu! Eftersom jag inte vill ge upp så vill jag i vattnet – nu, jag vill bara börja, få det gjort. Jag tittar på Roger men vill inte visa hur svag jag är … hans ironwoman … förmodligen fattar han … Det är skönt att plugga in öronpropparna, stänga ute ljudet och fokusera inåt. Nationalsången hörs faktiskt ända bak där jag har seedat mig för simtiden 1:30. Nu börjar jag gråta på riktigt, men jag hinner inte. Plötsligt är det bara några steg kvar till vattnet. Det är sjukt mycket publik. De ser snälla ut i ögonen och jag blir lugn, sedan är det ingen återvändo. Jag glider ut i vattnet som är iskallt och börjar simma.

Jag håller till vänster och siktar rakt mot den gula bojen långt där borta i dimman. De första 100, 200 eller kanske är det 300 metrarna går bra men sedan kommer jag ikapp en klunga, flödet stoppas upp och simmare kommer ikapp mig bakifrån. Jag är fast i trängseln och hittar ingen utväg. Jag ångrar att jag inte vågade ställa mig i gruppen 1.20. Men det är försent nu.

Den första halvan av simningen funkar inte alls. Jag måste stanna till säkert 100 gånger för att jag fastnar mellan folk. Jag råkar till och med simma upp på någons rygg (ledsen för det). Jag blir rädd och klarar inte hävda min plats. Jag väljer trots allt att simma nära bojarna för att inte simma onödigt långt. Det är båtar överallt och stämningen känns som domedagen på grund av all dimma. Mitt i allt reflekterar jag över den mäktiga synen av det kokande vattnet. Jag borde inte titta. Jag borde simma. Som vanlig så har jag blivit varm i kläderna efter ca 1000 m. Äntligen hittar jag in i ett flow. Jag får lite fritt vatten och simmar på. Maneterna som alla pratat om bryr jag mig inte om.

Min känsla är att jag simmar hyfsat bra resten av distansen. När jag får vända in mot hamnen så känner jag att jag har kontroll men bävar för vad klockan kommer säga. 2014 simmade jag på 1.34, det känns som det här kan gå långsammare … men än finns det möjlighet att göra något. Jag gör vad jag kan. Försöker att inte tänka, bara simma på. Jag har nått 100 procent acceptans, jag simmar här och nu.

Jag tycker det går bra. Jag känner mig stark. Men jag har ingen aning. Vid uppstigningsrampen är det trångt. Alla vill upp. Det blir lite knuffigt. Jag halkar till men trippar snart iväg på den blå mattan. Klockan visar på 1:29 och jag blir glad! Det är visserligen ingen stjärntid med det är en förbättring för mig personligen och inte alls så dåligt som jag först trodde.

Wohoo! Nu ska här cyklas, jublar jag inombords och blir så glad av att kliva in i det knökfulla, ångande  tältet för växling. Men det är lättare sagt än gjort att få av sig våtdräkten.

Del 2 kommer strax …

 

IMG_6412
Så här välkomnade Kalmar alla atleter på ironmandagsmorgonen. 6:00.

 

IMG_6413
Sista kollen i påsarna. Jag löste upp knuten som hindrade nattens regn från att blöta ned strumpor och skor. Sjukt nöjd över att jag kom på det.
IMG_5344
Publikens väntan. Rampen i slutet av simbanan syns i dimman.

 

Energiplan

Jag har en tydlig energiplan inför Ironman. Den baserar sig på sådant jag läst, sådant jag testat samt erfarenheter från tidigare lopp. En stor fördel med mina nattliga uppvaknanden med Edith har varit allt poddlyssnande. Under det här året har jag lyssnat på mängder av poddar och somnat till de samma. Jag har lärt mig massor!

Prestera Mera är en av dem och killarna Simon och Tommy, akademiker inom biomedicin, har haft stort inflytande på min sambo Rogers energiplan under Norseman. Roger körde enbart på produkter från Umara, produkter som är utvecklade av dessa två killar och har aldrig varit så nöjd med energinivån under ett race tidigare. Det är Rogers erfarenhet.

 

FullSizeRender
Det här är sådant som jag har ätit under tävling och träning. PowerBars Powergel är ett bra alternativ till gelen som man trycker ut i munnen. Den har jag tyvärr aldrig fixat.

 

Min erfarenhet är att deras bars är sjukt goda, mint och choklad, och lätttuggade. Sportdrycken har också fungerat bra på mig, jag som alltid annars får magknip och blir illamående av sportdryck. Jag har övat med den sedan några veckor och tänker satsa på den i mina flaskor på cykeln.

Jag tänker nämligen lyssna på dessa herrar som menar att alla, oavsett kön och storlek har samma möjlighet att ta upp omkring 100 g kolhydrater/h. Det är därmed mer gynnsamt för en hyfsat liten kvinna som jag. Jag väger i dagsläget kring 55 kg och ursprungsplanen var att  få i mig 55 g kolhydrater/h under cyklingen. Problemet är bara att 100 g kräver en hel del tuggande … och en stor mängd produkter som ska med på cykeln, eftersom jag beräknar att vara ute ca 6,5 timmar. Jag ska göra ett försök, och sedan får vi se hur långt jag når.

2014 hade jag beräknat ca 58 g kolhydrater per timme men jag lyckades inte få i mig allt som jag hade med ut på cykeln, men ganska nära. Då var jag hyfsat nöjd med energinivån. I år tänker jag att jag ska gå lite hårdare och därmed förbränna mer.

Mina tankar kring energi ser ut så här i punktform:

  1. Kolhydratladda under tre sista dagarna. Det innebär att jag adderar till exempel juice till frukost, väljer vitt bröd, äter pasta, fikar och mumsar på lite godis och glass.
  2. Äter frukost på tävlingsdagen samt tar energi en stund innan start.
  3. Beräknar 100 g kolhydrater/h inför cyklingen, tar vatten från stationerna.
  4. Laddar fickorna med 4 liquids inför löpningen som jag tar varje timme, äter och dricker i övrigt från stationerna.

 

Ironman 1 år efter graviditet – hur har träningen gått?

Race week. Nu är det dags. Dagen som jag har tänkt på och tränat så dedikerat för, i över ett, är snart här och jag är redo.

Jag läser på många bloggar och instakonton om stark nervositet inför Ironman Kalmar. Så ska det vara. I morse drabbades jag av litet lätt illamående. Det fick mig att le och minnas 2014 och den nattskräck jag upplevde näst sista natten innan start. Än så länge är det inte så illa. Jag tänker att det ska bli en fantastisk kul vistelse i Kalmar och jag ska försöka hålla huvudet så klart att jag lyckas uppskatta det fantastiskt fina arrangemanget som Ironman är.

De sista veckornas träning har varit både bra och dålig. Det allra viktigaste för mig har varit att se till att självförtroendet och motivationen fått sig en boost. Det har jag lyckats med. Jag har tränat färre pass än planerat men de pass jag genomfört har varit tuffare och utfallet har varit långt mycket bättre än väntat . Jag tror att för min del så är extra vila bättre under de tre sista veckorna, än extra pass och faktum är att jag simmat, cyklat, sprungit snabbare än under hela säsongen precis just nu och jag har pressat mig mer än någonsin under träning och dessutom återhämtat mig snabbare.

Till exempel har knipit PB på milen, jag har cyklat mitt snabbaste pass och i går när jag simmade min standardsträck så kunde jag konstatera att skillnaden mellan första ow-passet och det igår var 5 min i tid.

Vis av erfarenhet från 2014 då jag fick punktering, så tar jag inte en målgång förgivet. Så mycket kan hända, så mycket kan gå fel och dessutom fruktar jag de där beryktade vågorna från 2015 som beskrevs som stora som volvobilar. Kommer jag klara det?

Oavsett vilket så känner jag mig på många sätt redan som en Ironman. Jag är sjukt stolt över den träning jag har lagt ned under året som vi dessutom har haft en bebis i familjen. Att börja träna från ruta ett igen var oerhört nedslående och tufft mentalt. Att tålmodigt hålla igen och sakta bygga upp bålstyrkan, att tassa lät och försiktigt på mjukt underlag i långsamt tempo och kämpa, kämpa, kämpa med fokus och samtidigt hålla koll på en sovande gullunge i vagnen, det har inte bara varit lätt. Och jag är trots allt 42 år …

Så här i backspegeln så kan jag säga att det gått bra. Trots att jag hade svårt att vänta med löpningen den rekommenderade tiden så har jag inte råkat ut för några bakslag. Kroppen fungerar som den ska och är på vissa plan starkare än tidigare. Ge mig bara en vinter till med tid i gymmet så har jag fått tillbaka min fulla styrka i rygg och core. Än har jag en bit kvar och det är kanske just i coren som jag kan få det en smula tufft under den långa Ironmandagen. Eller så är det huvudet som blir trött först. Vi får se.

På schemat står det just nu:

  1. Packa tävlingsprylar.
  2. Träna slangbyte.
  3. 3×1000 m löpning.
  4. Starta kolhydratladdning.

 

Inhoppare under Ångaloppet

Ladda inför Ironman Kalmar med Ångaloppet, är det en bra idé? Japp, absolut om tempot är lugnt och huvudet får en chans att minnas hur det känns med äkta rörelseglädje och race-yra.

I torsdags såg jag ett nödrop från en tjej jag mött under ett par simkurser under våren, hennes swimrunpartner är sjuk och hon måste snabbt få tag på en ersättare inför Ångaloppet under söndagen, men hon hade inte fått något napp. Va?!

– Ska Anna inte få köra, tänkte jag, det är ju synd … jag kanske skulle kunna ställa upp.

 

IMG_5264
Första varvet avklarat. Vi tuffar på.

 

Sagt och gjort. Anna hojtade först och sa att hon är för långsam för att vi skulle matcha, men sånt strunt vill jag inte lyssna på. Det är ju bara perfekt! Det är dumt att köra hårt sex dagar innan Kalmar och jag som har grävt och grävt och grävt mentalt efter glädjen i träningen under sommaren behöver få ha kul. Skratta. Babbla. Springa lite. Simma lite. Babbla. Hoppa. Klättra. Klafsa.

Precis så blev det. Anna stack iväg extra tidigt på söndagsmorgonen för att ändra laguppställningen i laget Roslagen rookies och jag dök längst in i garderoben och drog fram de näst intill oanvända swimrun-grejerna. Bland annat ett par helt nya och oprövade inov-8 … (de funkade kanon hela dagen) Jag struntade i dolme, eftersom jag aldrig haft problem med flytläget trots skor och satsade på avklippt våtdräkt, på grund av prat om kallt vatten. Det var ett bra val. Jag höll perfekt temperatur hela vägen, flytläget var aldrig något problem och jag njöt extra av att simma med avklippt våtdräkt och få mer kontakt med vattnet..

Förutom att ha kul och se till att Anna skulle få en bra känsla och dag så var det viktigaste för mig att få till bra känsla under simningarna för att öka självförtroendet inför Ironman på lördag. Och så blev det.

Stämningen innan starten var varm och trevlig trots regnet som strilade ned från himlen. Det är en lustig syn att se så mycket människor i den lekfulla swimrunutrustningen. Första löpningen var kring 7 km. Rätt långt för att lopp som bygger till hälften på simning. Anna fick bestämma tempot och jag fick hålla tungan rätt i mun under alla trixiga men roliga löppartier där fötterna lätt hade kunnat stukas. (hemska tanke!)

Första simmet var välkommet och snabbt överstökat. Sedan blev det lite löpning och vips var vi i vattnet igen. 2 mil löpning i snårig terräng och 2 km löpning är en bra bit och särskilt när man är ute och tuggar i mer än 4 timmar. Det var en fantastisk bra dag. Vi fick lite frågor i slutet hur vi mådde eftersom vi varit ute länge men Anna bestämde tempot, vi vilade lite ibland, gick lite, tog det försiktigt nedför branta partier och jag tror att Anna hade gott om energi kvar när vi gick i mål. Anna, som är grymt rutinerad och kört triathlon längre än många andra, sedan 2010 – hon var så grym! VI var grymma!

De kalla simningarna som sades ligga mellan 11 och 14 grader var helt odramatiska för vår del. De var enbart uppfriskande och härliga men våtdräkt var helt klart på sin plats.

Jag gillade Ångaloppet och skulle gärna köra det igen. Trevligt, glatt och väldigt härlig och vacker miljö.

Tack Anna för att jag fick äran att hänga med och dela din dag!

 

IMG_5233

IMG_5265

IMG_5278

Mina ironmantips till nybörjaren

  1. Det är en lång dag. Starta varje ny gren lugnt. Fightas inte under simningen. Kör inte för hårt på cykeln och bli inte överladdad under löpningen så du går ut i för högt tempo. Nöt istället med jämn intensitet som du kan hålla hela dagen. Det brukar vara nyckeln till att passera de som kört för hårt på slutet.
  2. Ät och drick. Även om du inte är sugen – ät. Även om du tror att du är pigg och fräsch – ät. Även om du bara en kvart tidigare tog ett par tuggor så – ät! Det är enorm skillnad att köra att långlopp med bra energinivå jämfört med om du går tom. Och glöm inte att dricka vatten och sportdryck. Drickande kommer bli en av mina utmaningar under loppet.
  3. Ta varje gren en i taget. När det är dags att simma är det ingen idé att gruva sig för hur det ska gå under maran. Fokusera på att vara här och nu och börja ladda inför kommande gren först när du ser slutet. Gå igenom vad du inte få glömma under växlingen och påminn dig om var din påse är och vart du har hängt din cykel.
  4. Prova inget nytt under race day. Det kan vara frestande att köpa något på expot för att hotta upp utrustningen under tävlingen men strunta i det. Handla gärna, men använd de prylar du har och vet fungerar.
  5. Smörj in dig. Antifriktion och solskydd. Är det soligt så blir det många timmar utan skugga. Och använd Vaseline eller liknande för att minimera skavsåren under simningen men också löpningen. Det kommer göra ont tillräckligt och det är skönt att slippa svidande sår på alla omöjliga ställen.
  6. Gå vid vätskestationerna, om det behövs. En bra taktik som många använder är att gå genom vätskestationerna under löpningen. En sipp sportdryck, en liten bit bulle och ett chips … sedan iväg igen. 2 km senare, samma visa: lite cola, en bit bar och suga på en citron …
  7. Ha kul och njut av kalmarpubliken. Det här är egentligen det viktigaste rådet. Njut, sug in publiken, var stolt över dig själv för det här är en stor dag och alla är här för att fira DIG!

 

IMG_7516
Det är är ett litet tips för dig som är orolig att inte hitta din påse bland alla andra. Jag såg det 2014 men vet inte om jag ska använda mig av det själv. Alla har sina knep och idéer för att Ironmandagen ska bli så bra som möjligt.

 

Vi ses på banan!

Norseman 2016 – mördande vacker bana med mördande kyla

– De där banan hade kunnat döda mig flera gånger om!

Det är Roger som efter 7 långa, hårda timmar till slut har rullat in i T2, under Norseman Xtreme Triathlon. Det är lördag, klockan är kring 13:00 tror jag och det har redan passerat 11 timmar sedan vi lämnade hotellet för att bege oss till starten i Eidfjord. Jag och Simon som support. Roger som en av de få lyckliga atleterna 2016.

 

IMG_6184
Sista stegen upp på Gaustatoppen.

 

Han ser härjad ut i blicken, som om att han har sett något riktigt hemskt djupt där nere i källaren när han grävde efter krafter att klara cyklingen under den kallaste och blötaste upplagan av Norseman sedan starten. Ögonen är rödsprängda. Kroppen är stel av kyla. Han huttrar kraftigt och jag ser att han är förvirrad men f-n vad bra han har cyklat. Inte stannat mer än en gång för att dra på sig regnjackan. Han har tuggat sig över alla fem toppar och rullat stabilt nedför, trots blöthalka och dålig asfalt, trots att han har skakat av köld.

Jag känner inte riktigt igen den här mannen som står framför mig.

 

IMG_6179
8 grader och regn. Fartvinden kylde farligt i de långa nedförsbackarna. Foto: Per-Eivind

 

Men han har överlevt och kommer in på plats 76 av ca 250.

De må vara mördande vackert i Norge och längs extremloppet Norseman i Norge. Men vad hjälper det om dimman ligger tjock över bergen och regnet piskar ned från himlen och man inte ser ett smack? Det beryktade triathlonet har dessutom en banprofil som får en att undra vad det är för människor som har en sådan vild fantasi att de ens kommer på att skapa ett upplägg som detta. Var det ens rimligt att drömma om att Roger skulle få bestiga Gaustatoppen och nå sitt mål att få den svarta finishertröjan? Vi, varken jag eller Roger själv, hade inte den blekaste aning om hur det skulle gå.

– Jag har aldrig fryst och lidit så mycket i hela mitt liv. Den här cyklingen var den jävligaste jag har varit med om. Det fanns inget som var trevligt någonstans, säger han efteråt, där uppe vid målet på toppen med en het kopp kaffe mellan händerna. Han låter lite arg, men han har ett nöjt leende på läpparna.

Där i T2 har jag dukat upp hans löparprylar. Jag lägger en stort badlakan på det blöta gräset och kommenderar honom att sätta sig där.

Under Norseman så går banan från punkt A till B och det finns inga energistationer. Istället har varje atlet ett eget supportteam som langar vätska, energi och som plockar med sig simprylarna ur T1 och tar med sig cykeln från T2. Loppet blir ett nära samarbete mellan atleten och sopporten, eller teambuilding för familjen, som i vårt fall. Min son Simon, som körde bilen och jag som sprang ut och langade (dessutom hade vi Edith i baksätet). Vi alla tre (Edith stannade med farmor och lilla storebror Tim) gick sedan tillsammans upp den sista biten till målet och njöt av Rogers – vår seger!

Först krånglar vi av regnskydden från skorna som var kanske det absolut klyftigaste beslutet att sätta på dem i morse på kajen i Eidfjord. Jag drar av strumporna från ett par helt döda fötter och torkar dem så gott det går. Vi pratar lite om simningen. Det var inte så kallt, men det hade varit stökigt och väldigt mörkt när de hoppade ur färjan. Men simningen i det här läget känns som en parantes i förhållande till cyklingen.

– Det hade aldrig gått utan er. Det har varit en kanonsupport, säger Roger på blodigt allvar. Det var så skönt att se dig där uppe på fjällen. Jag fick tårar i ögonen, säger han.

– Och jag trodde inte det var möjligt när jag såg dig klara topp efter topp, du var helt grym på att cykla, så stark. Jag och Simon trodde inte att det var sant, det såg helt omöjligt ut från sidan av banan, svarar jag och vi fylls av ett stark känslosam stund.

På med torra ullstrumpor, på med tröja, skor och skärm. En puss och sedan stapplandes i väg,

 

IMG_1026

IMG_1028
Landskapet är dramatiskt och får den starkaste atleten att se liten ut.

 

Men det går bra. Roger tar sig snabbt fram längs den hyfsat flacka delen av löpningen och lägger 25 km bakom sig. Vi stannar bilen ofta. I bland bara efter 1 km, springer ut, räcker fram sportdryck. Kör vidare, stannar igen. Erbjuder banan, gel, bars. Han springer bra. Jag njuter av den vackra utsikten, hejar och peppar Rogers konkurrenter. Det är de här hjältarna värda och alla tycks inte ha så mycket stöd som Roger.

 

IMG_1031
Märkt med vit supporttröja.

 

Vid 25 km lämnar jag bilen och tar på mig löparväst med vatten och energi och ger mig ut på banan för att supporta Roger till fots upp för den beryktade backen som kallas zombie hill. Vi går. Alla går i stort sett. Här förstår vi att Roger kommer att nå sitt mål och få den svarta finishertröjan och möjlighet att bestiga Gaustatoppen. Vi börjar plötsligt prata om loppet som om det var över … Roger har fightats tillräcklig på cykeln. Han har bestämt sig för att gå och i det här läget så struntar han i om 5, 10 eller 20 personer går om.

Det är en tuff promenad. Jag som har suttit i bilen och varit uppskruvad hela dagen och inte ätit ordentligt får vakna till och se till att inte krokna. 1,5  timmar tar det kanske tills vi når punkten där det avgörs om man får fortsätta upp på toppen eller inte. En läkare möter Roger och gratulerar med ett kontrollerande och starkt handslag. De byter några ord, skojar och retas och Roger får passera. Han är i helt okej form.

 

IMG_6178
Foto: Per-Eivind På väg upp för den som kallas zombie hill.

 

Simon som har parkerat bilen och bytt om till lämplig klädsel står och väntar vid grinden som leder upp till toppen. Det känns fantastiskt. Vi tittar på Roger och undrar hur det är möjligt. Han går stabilt uppför och han gläds åt att kroppen måste jobba med andra muskler än under löpningen och promenaden. De stora klippblocken och de steniga partierna ger skön variation.

 

IMG_6188
Sista biten, upp på Gaustatoppen.

 

Det är längre än väntat men då och då vänder vi oss om och njuter av utsikten, tills vi försvinner in i ett moln. Då vet vi att nu är vi nära toppen.

– Under det här loppet finns det alltid ett nytt krön när man tror att man är framme, säger Roger. Så var det under hela cyklingen. Det tog aldrig slut.

Det går bra hela vägen. Jag går lite tom på energi men det är ingen större fara. Vi möter hela tiden folk som är på väg ned. Alla hejar, gratulerar och peppar. Roger är en vinnare redan innan han är uppe. Det är mycket längre än vi trott från början. Men så plötsligt tar vi den sista stegen. Vi ser målet skymta i dimman. Roger tar min hand. Nu, snart, bara lite till. Vem går fortast? Jo, Roger såklart. Jag är trött, hänger nästan inte med. Så är vi uppe. Roger sträcker våra händer upp i skyn. Jag pussar honom så hårt på munnen att han skriker aj och skrattar.

Galet! Det gick!! Jag fattar det inte. Roger fattar det inte. Jag vet inte ens vad tiden blev. Det känns helt oviktigt. Roger får en filt om sig, en mugg soppa och lämnas sedan att fira själv. Ingen medalj, inget ståhej, ingen glamour och ingen som talar om var den där linbanan är som ska ta honom ned.

– Jag känner inget just nu, säger Roger. Glädjetårarna kom när jag såg dig under cyklingen, men inte nu. Jag är säkert glad imorgon, men nu känns jag mig bara helt tom, men jag är nöjd. Jag har levt min dröm.

 

IMG_6166

 

IMG_6150
Uppstigningen vid vattnet.

 

IMG_6153

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.