Helena Nimbratt

My triathlon stories

PB på ironmanbanan

Jag. Ska. INTE … under 30 km/h! 

Jag ligger i tempoställning och borrar ned huvudet mellan armarna och stretar i den obligatoriska sydvästliga Ölandsvinden. Havet ligger nära och vägen går genom öppna fält, ibland nästan helt spikrakt. Planen är att hålla tempot och inte tappa fram till Degerhamn där det är dags att korsa Alvaret österut och få medvind och en smula vila och en chans att trampa upp snittet en bit igen.

Vi har det bra här på Öland. Vi bor på en lantgård i Hulterstad hos Jenny och Sven som varje år riggar upp en energistation i byn under Ironman.

— Ni är alltså en av de där fantastiska hjältarna som fixar så vi får komma hit och leka varje sommar, säger Roger till Sven som kom ut på gårdsplanen för att prata när jag efter 14 hårda mil lyckligt pustade i skuggan idag.

— Jag såg dig cykla iväg två gånger från gården idag så jag måste ju höra hur det har gått, säger han och erbjuder ett fast handslag och presenterar sig som Ironmanfunkis.

Jag svarar att jag är väldigt nöjd, att jag cyklat två varv på Ölandloopen idag och aldrig cyklat så snabbt som idag i hela mitt liv. Vi pratar en stund om den obligatoriska sydvästvinden och motvinden som aldrig sviker på Alvaret.

— Det är inte jag som är hjälten här, det är ju ni. Sedan ska ni ju springa uppe på det där, ler han och skakar lite på huvudet.

Just idag har jag banne mig inte lust att springa efter min cykeltur, men jag konstaterar glatt att jag kan cykla fort, energin har funkat hela passet och jag är fasiken stolt som en tupp. Jag pressade mig ur min comfort zone och det var inte så svårt att befinna sig där. Jag har cyklat hårt uppför, jag har cyklat hårt nedför, jag har cyklat hårt alla 140 kilometrarna idag.

20 mil har jag avverkat på två dagar och jag har inte haft en enda negativ tanke. Det här var så mitt i prick och precis vad jag behövde.

På väg till Öland

Jag har solat, badat och umgåtts med familjen ute i skärgården (helt enligt plan), men gårdagens tilltänkta trianerpass blev inte av när lilltösen plötsligt blev febrig. Därmed blev det en extra vilodag på kontot. Det gör ju absolut inget. Ironman står och faller inte med ett uteblivit pass. Vilan gör att jag känner tydligare att kroppen allt är lite sliten. Benen. På ett bra sätt. Så jag hoppas att vilan gör gott. Än har jag ganska många träningspass kvar innan det är dags att slå av helt inför tävling.

 

image

 

Team Nimbratts plan inför den närmaste tiden ser ut så här:

Fyra dagar på Öland med cykling sol och bad. Jag, Roger och Edith har bokat ett enkelt boende längs Ironmanbanan på en lantgård och tänker dela dagen mellan cykling och mys med Edith vid havet.

Hem och packa om och styra kosan mot först Oslo och sedan Eidfjord och Norseman. Ett stort äventyr väntar för Roger och vi har engagerat flera delar av familjen för att få det att gå ihop. Jag reser med som support, min 20-åriga son Simon och svärmor reser med för att vara min support och ta hand om Edith. Vilken cirkus! Men kul ska det bli. det ser sååå magiskt ut på alla bilder, vackra Norge.

Därefter är det två veckor till mitt stora äventyr i Kalmar. Det blir några dagar träning innan jag trappar ned och packar grejerna och så styr vi ner till Öland igen.

 

Mys på Grinda med min Olivia som tagit ledigt från sommarjobbet.
Mys på Grinda med min Olivia som tagit ledigt från sommarjobbet.

Kvällslöpning med runner’s high

Ett träningspass löpning, dedikerat för kvalitet, utan sällskap av barn i vagn har blivit en ovanlig företeelse och lite extra njutbart. Den mesta löpträningen har jag skött under dagtid i sällskap med Edith för att prioritera cykling och simning när barnafadern är hemma. Det går oftast väldigt bra men det blir löpning i ett ganska konstant halvhårt tempo eftersom vagnen ger extra motstånd.

När Edith är med blir det självklart inte 100 procent avkoppling. Det gäller att hon inte skumpar runt för mycket, inte blir exponerad av solen, inte vaknar om hon sover eller känner sig nöjd och inte tröttnar när hon är vaken. Vagnen rullar lätt men kroppen är inte fri att röra sig på det sätt som känns bekvämast.

Söndagens kvällspass startade så sent som 20:00. Det var skönt att ge sig ut när den värsta hettan lagt sig och min första tanke om att det var för sent för långpass reviderade jag till: jag tar det som det kommer och springer hem när det blir mörkt.

 

IMG_6018
22 km löpning med god känsla. Efter fotostoppet vid 9 km kände jag mig helt fräsch, som att börja ett nytt pass.

 

För första gången sprang jag med löparväst, packad med vatten telefon och lite energi. Kände mig sjukt nördig när jag tassade ut genom dörren och vinklade ned skärmen för att slippa möta blicken på mötande kvällsflanörer. Jag slog på hög musik, bästa träningslistan och föll in i 5:30 tempo med känsla av lugn jogg. Vilken lyxig känsla att ha vatten när helst man önskar och så lättillgängligt!

Efter 5 km hade jag passerat en sjö och flera bostadsområden och fann lugnet i ett tomt motionsspår i skogen. Jag kunde ana myggor i luften och i svackorna började nattkylan svepa in. Det kändes skönt.

Det blev ett av årets bästa löppass. Jag njöt av att slippa skjuta vagnen framför mig och konstaterade att jag känner mig formmässigt allt bättre. Jag har gjort ett bra jobb under året som gott och just ni tillåter jag mig att känna mig STOLT över hur förbaskat dedikerat jag har tränat trots en bebis hemma, trots flytt, trots känslan av att börja om från noll. Jag är stolt över det jag uppnått oavsett hur det går i Kalmar om ett par veckor.

När jag klockan burrade 15 km kickade endorfinerna in stenhårt, jag fick gåshud på armarna, samtidigt som jag höjde musiken i lurarna. Jag blev tvungen att blunda och öka farten och skrockade åt mig själv där jag sprang med nästan helt slutna ögon. Vilka tokerier, men samtidigt känner jag mig så lyckligt lottad att kroppen fungerar så bra.

Resultatet blev 22 km progressivt. De första 5 km i 5:30, sedan 10 km i ca 5:40 för att avsluta i 5:15.

Älskade löpning!!!

 

IMG_6011
Ett måste att även njuta.

Konsten att brotta ned 180 km cykling

Jag vänder och vrider på det här med cyklandet. Jag cyklar långt och långsamt. Cyklar med fikastopp, cyklar utan stopp och käkar och dricker på cykeln. Jag cyklar i rundbana, jag cyklar favoritsträckan fram och tillbaka. Jag testar kvällscykling och morgoncykling. Jag har ställt upp trainern och kört 4 x 4.

Jag letar efter cykelglädjen och försöker dessutom ta ned distansen 180 km på jorden så den blir mer hanterbar och inte så förbaskat lång, inför den stora Ironmandagen.

Det är något som skaver.

 

FullSizeRender-8

 

Jag vet inte riktigt vad det är. Kanske är det lite långtråkigt att cykla så mycket ensam. Jag har inte riktigt hittat någon supermysig favoritväg sedan jag flyttade från Värmdö. Jag tvingas cykla på en del hårt trafikerade sträckor och hatar verkligen de där bussarna som stryker så nära, jag avskyr när det hinner passera  tre tunga lastbilar innan jag hunnit en kilometer. Jag blir butter, omotiverad och lite tråkig att ha att göra med.

Så vad kan jag göra för att det ska kännas bättre? Jag måste helt enkelt få upp cykelglädjen och döda alla negativa tankar. Så här kan jag inte fortsätta.

Till exempel, som igår, planera in cyklandet så mycket det går under helger och stiga upp tidigt. Så här mitt i juli blir det succé. Den hårt trafikerade Arningeleden som jag är tvungen att trampa i 7 km för att komma ut på landsvägarna låg nästintill öde. En handfull bilar passerade utan dramatik. Ingen hetsade på i rondellerna. Det gick snabbt att komma ut på landet och det var underbart att cykla utan att stressnivån stigit till max i kroppen.

Och se där!

– Vad vackert det var längs den här vägen som jag cyklat flera gånger tidigare. Vilken överraskning!!! Titta vilka fina gårdar, vilket vackert öppet landskap, vad lantligt och fint det är så nära mitt hem och där, där och där finns det ju en möjlig ny cykelväg!

Gårdagens cykling blev en stor seger. Faktum är att jag knappt mötte en enda bil under en hel timme och kunde bara njuta och fokusera på cykling. Jag VET ju att det är härligt att cykla. Dessutom konstaterade jag lyckligt att den tilltänkta distansen 70 km kändes kort! Det är precis den effekten jag strävar efter inför Ironman. Att 7-9 mil känns helt rimligt att cykla vilken dag som helst och att det därmed under tävlingen är 8 mil km att brottas med med för att slutligen bara cykla de sista 3 milen …

Dessutom övade jag energiintag. Jag sög duktig i mig sportdryck och höll huvudet fräscht hela passet.

 

IMG_5921
Firar den lyckade cyklingen med en selfie.

Ironångesten ligger och lurar

Det är sommar, högsommar och nu njuter vi för fullt av värme, sol, sovmorgon och långa frukostar och även av att hinna med att ge tid åt alla barn och deras skiftande intressen.

Mina senaste dagar har varvats med träning, sola och chilla med min 17-åring, bada och plaska i lilla uppblåsbara poolen med min 1-åring, matlagning och hemmafix. Ironångesten ligger och lurar och har fått upp mig två morgonar för morgonsim i sjön och det tackar jag för.

Åh vad länge sedan jag kände en sådan fullständig lycka och tacksamhet över att få chansen att uppleva så här starka naturupplevelser tack vare mitt aktiva liv.

Jag steg upp 07:00 medan resten av familjen sov. My favorite moment! Tassade tyst runt hemma. Plockade ihop våtdräkt, badmössa, glasögon och ett extra stort badlakan. Jag drog på mig mjuka kläder för att stänga in sängvärmen. Natten har varit kall och solens värmande strålar har bildat tjock dimma utanför fönstren.

Kaffe och gröt.

Ingen vaknar.

Jag stänger dörren tyst om mig och snart står jag på bryggan under klarblå himmel och betraktar den spegelblanka ytan medan den sista dimman lättar. Jag lyssnar på tystnaden och njuter av att bryggan bara är min. Om bara ett par timmar kommer stranden fyllas av badande familjer. Då har jag för länge sedan hunnit hem för att äta frukost nummer två med familjen.

 

IMG_5821
Jag borde ju simma mer i vågor men … spegelblankt vatten tackar jag inte nej till.

 

Jag tror att jag älskar de här stunderna för att det är så vackert – rofyllt. Men också för att det för en kort stund känns lite crazy, som om att det råder ett undantagstillstånd och att jag är ute på ett mini-äventyr i vardagen. Det är välgörande med avbrottet från det vanliga hushållspysslet och mammarollen som är mitt jobb 24/7 just nu som föräldraledig.

Jag tar på mig stålmannendräkten/våtdräkten och byter roll från mamma till ironwoman.

Första passet den här veckan blev 2500 meter med kort paus efter 900 m och 1700 m. Andra simpasset som jag avverkade idag slutade på 3400 m med stolt känsla. Tid 1:18 och 3 korta pauser. Jag är nöjd men det sitter nog inte vägen med fler pass av den här kalibern.

I går blev det dessutom långpass på cykeln. 11 mil med ett stopp. Snittade strax under 29 km/h men slarvade med energiintaget och vätskan så jag stapplade in genom dörren hemma med rödsprängda ögon och allmänt vimsig. Typiskt misstag under heta dagar. Nästa pass ska jag köra energiintag som om det vore tävling och känna på skillnaden.

Jag har hunnit med ett långpass löpning den här veckan också. 18 km med vagn. Jag hade vatten med mig och jobbade på att springa lugnt och lätt men ertappade mig själv med att ligga i mellanmjölkstempo gång på gång, då var det bara att slå av på tempot. jag vill inte slita på benen mer än nödvändigt.

Nu blir det grillmiddag och sedan när den värsta värmen lagt sig så väntar löpning. Längtar!!

 

IMG_5837
Gårdagens energi under cykellångpasset. Mums!

Zenmeditation & magisk avslappning

Det finns stunder när man känner sig mer levande och får en särskild kontakt med sig själv. Befriande stunder i samklang när man ser möjligheter och anar att det finns mer. Det gäller bara att ta och välja smart.

Låter jag lite flummig? Ja, möjligen. Det är sånt som kommer över mig efter ett besök i det Japanska badet Yasuragi i Nacka. Jag bara avgudar detta paradis. Betong, gråa, gröna färgskalor med inslag av varmt trä. Rostig plåt. Tallar och havet. Korg. Stenar. Massor av stenar och så såklart allt vatten.

 

FullSizeRender-7
En dag i morgonrock, badkläder och tofflor.

 

Som barn hände det att jag och min mamma bestämde oss för att vi skulle ha pyjamas på oss en hel dag och mysa runt. Det var lyx. Det var avkoppling och högtidsstund. Vi fikade med tända ljus och åt smörgås i soffan. Som vuxen så upplever jag en liknande känsla av undantagstillstånd på det japanska badet Yasuragi. Bara grejen att få gå och äta middag i rock, utan smink, direkt från bastun …. Underbart!

Jag har besökt Yasuragi då och då i 10 års tid. Första gången var jag i rejält utmattat tillstånd och kunde knappt tro att det var sant, att det fanns en sådant vilsam plats som Yasuragi. På den tiden var anläggningen lite vassare, enligt min mening. Allt var i ordning. Allt var stilla, tyst och respektingivande. Nu är det lite annorlunda. Kanske är det helt enkelt lite för populärt och avslappningen blir inte lika djup hos mig när poolerna och de övriga miljöerna är fulla med folk.

Men än dock. Det är ljuvligt och så galet och nästan skamligt lyxigt att hänge sig åt vila, ro och eftertanke. Jag är lyckligt lottad som har möjligheten och när jag igår besökte badet tillsammans med min 17-åriga dotter så hoppas jag kunna inspirera henne att ta hand om sig själv och lära sig konsten att återhämta före hon fyller 40.

Efter Vansbro och all träning så var det som balsam för kroppen att vila i varma källor och sedan ta en 60-minutersklass i Zenmeditation. En utmaning för alla. Tufft när man är blott 17 år, men en fin stund och inspirerande. Med hem i bagaget fick jag en fantastisk bok full med yogaövningar, avslappning och rörelse för barn. Den ska få ligga och vila tills Edith är några år, kanske fyra. Sedan ligger hon risigt till!

 

FullSizeRender-6
Olivia på väg in i Dojon.

Ironman 70.3 Jönköping ur publikens perspektiv

– Jönköping är ni här?

Det är svenska ironmanrösten Björn Mortensen som undrar, precis innan starten ska gå av första upplagan av Ironman Jönköping 70.3. Han får ett tystnad till svar och frågar igen.

– Jönköping är ni här?

 

FullSizeRender-4
Simstarten.

 

Och visst, några Jönköpingsbor är det allt i publiken, men kanske inte så många just under starten. Det är ju sannerligen inte alla som har koll på vad triathlon är men Jönköpingsborna blev nog varse. Snacka om att Ironmancirkusen invaderade stan. Allt var tokavspärrat, stora långtradare med ironmanloggan stod parkerade i centrum och musiken dånade mellan husen. Jag hörde hur några fascinerat kommenterade simningen och klurade på hur det var att simma i det där vattnet som de själva inte skulle kunna tänka sig att doppa tårna i ens …

Hoppas att Jönköpingsborna gillade det annorlunda besöket lika mycket som vi gillade att vara där för att tävla eller heja. Vilken trevlig stad. Somrigt, gott om restauranger, trevliga gator, vackra hus och fina parker, allt mitt i ett dramatisk landskap med maffiga, mörka Vättern som det häftigaste inslaget.

Jönköpings version av medeldistansen bjöd på en publikvänlig bana. Det var väldigt lätt att följa deltagarna under både simning och löpning. Allt var dock väl avspärrat, precis överallt så det var svårt att ta sig fram med barnvagn. Men jag fick ändå en bra chans att se tävlingen tack vare att publiken så här första året inte var så massiv.

Många av stadens handelsmän hade dock missat att hålla öppet under tävlingsdagen. Jag och säkert många andra hade en hel dag att slå ihjäl på gatorna utan något hotell att gå till så jag hade gärna fikat på ett av de stängda fiken och kanske rent av shoppat loss i någon butik. De kanske inte gör om den missen nästa år när de får höra hur fullt det var på de ställen som trots allt höll öppet.

Det var väldigt trevligt att vara publik under det här loppet. Simstarten blev dock i längsta laget då simmarna släpptes i fyra i taget med 5 sekunders mellanrum (hade passat mig perfekt). Från mitt håll sett såg det väldigt långsamt ut men det är jag säker på att de tävlande inte håller med om.

 

IMG_5561
Jodie Swallow första dam ur vattnet.

 

IMG_5564
Björn Mortensen i full action.

 

IMG_5570
Min halva ironman i mål. Roger var nöjd med både arrangemang och bana.

 

Mitt Vansbro i bilder

Hemma igen efter en knapp vecka i Dalarna. Det har både blivit tävling och semester i kombo. Det är så vi jobbar i den här familjen. Här är några bilder från min lekstund i Vansbro.

IMG_4782
Målet med kranskulla och allt. Jag såg till att njuta lite extra länge där inne. Underbart är kort.
DSC_0155
Strax innan start. Försöker se kaxig ut.
IMG_4701
Damer bär gul mössa.
IMG_4705
Lättad och glad. Jag fixade simmet.
DSC_0152
Min support. Dessutom var min trekompis Hanna där och tog massor av bilder.
IMG_4708
Letade och plockade med prylarna i onödan.
IMG_4719
På väg ut på cykeln.
DSC_0169
T2 dags för löpning. Nu gäller det!
IMG_4769
Galet ont i ljumskar. Tur att jag ändå fått in en del brickpass.
IMG_4795
Dags för hemfärd. Glad och trött. Och trots allt nöjd.
IMG_5503
Skön promenad med tid för eftertanke under kvällen.
IMG_5509
Det blev en återhämtande simtur i sjön i närheten där vi bodde. Men först två hela dagars vila.
IMG_5546
Tävla och semestra, en utmärkt kombo.

Race report Vansbro triathlon 2016

Jag har väntat på just den här simstarten sedan 2013. Tuffa, coola Vansbro Triathlon har fått mina nerver att darra bara av tanken på en startplats. I dag, tre år senare känns loppet mer folkligt och inte bara något för hardcore triathleter. Arrangemanget har blivit en del av Vansbroveckan och populära Vansbrosimningen och fått en snällare rullstart från stranden. Men inte desto mindre är det en halv ironmandistans fullproppad med duktiga triathleter och i år med SM-status. Dessutom otroligt fint arrangerad.

(Jag är kvar i Dalarna och bor i en by i skogen och tyvärr vill Telenor inte att jag ska ladda upp bilder. Nätet är för dåligt. Bilder kommer sedan.)

Vilken folkfest!

Så tillbaka till 2013 när jag anmälde mig med darrande fingrar över tangentbordet till Vansbro triathlon 2014 och det var simningen jag fruktade som mest. Men när det väl blev min tur blev simmet inställt och man kan därför säga att jag väntat på den där simstarten sedan dess.

I går blev det av. Jag är stolt över hur jag höll nerverna i schack. Med mig i färskt minne hade jag gårdagens genrep i Vanån som blev en succé av obeskrivliga mått. Jag krängde på mig min gamla, tunnare våtdräkt. Regnet hällde ned och vattnet låg blankt. Pang! Allt satt på plats. Kraften, tekniken, känslan. Jag jublade!

Simningen

Den känslan tog jag med mig ned i  det 17-gradiga vattnet. När den långa kön motionärer ringlade sig ned mot strandkanten nollställde jag huvudet, tog några snabba kliv ned i vattnet som snabbt blev djup och började simma. Jag hade lagom med utrymme runt mig. Jag fick igång andningen, trängseln uteblev, jag simmade, simmade och den första bojen närmade sig snabbt. ”Det här går ju!” Det går ju bra! Men precis då blev det trafikstockning. Någon tappade helt navigationen och simmade tvärs över fältet. Jag såg in i en stor mans lätt panikslagna blick … och då var det kört. Jag blev rädd. Men jag vet också att det går över, men det kostar mig tid och kraft.

Det där insimmet som jag planerade innan loppet fanns det inte utrymme för. Man fick helt enkelt inte gå ned i vattnet för att inte störa startande. Jag hade behövt det. Efter halva distansen klickade allt  plötsligt och jag simmade som aldrig förr. Bättre sent än aldrig. Hade varit kul att se en mellantid. Jag simmade, simmade och vågade inte bryta flowet. Hade dålig koll på hur långt det var kvar och plötsligt så simmade jag in i räcket till uppstigningsrampen. That’s me!! 43 minuter blev det. Även om det är långt ifrån en topptid så känner jag mig som en vinnare. Jag fixade det med en god känsla trots allt. Jag hanterade situationen, vände paniken till kraft, energi och framförallt massor av simglädje.

Jag var lite gråtfärdig av lättnad och spänningar som släppte i T1, första växlingen till andra grenen: cykel. Jag fipplade givetvis för mycket med prylarna. Två år sedan jag genomförde ett triathlon sist, men plötsligt var jag iväg på cykeln.

Cyklingen

Okej, ladda om. Simmet var klart, nu är det jag och cykeln ett tag framöver. Ingen idé att tänka på löpningen och det halvmaraton som väntar efter de 9 långa cykelmilen. Wow! Det regnar ju inte! Bara en sån sak. Fast benen, de kändes faktiskt lite slitna ….för hård träning på sistone och inte helt optimalt med sömn de tre senaste dagarna. Det enda molnet på himlen just nu är att klockan på armen inte visar hastigheten, utan en massa andra siffror. Hur ska jag nu veta hur snabbt det går? Jag cyklar på känsla men får redan efter 3 mil vansinnigt ont i ljumskar och benen blir ännu tröttare. Har hört att den platta cykelbanan inte enbart är lättcyklad eftersom mikropauserna i nedförsbackar uteblir. Istället blir det konstant trampande som sliter hårt på benen och jag tror det stämmer. Jag tyckte jag trampade på bra, trots smärta men jag missade målet på 3 timmar med 8 minuter men växlade till löpningen med bibehållen energi. Det i sig var en stor seger.

Löpningen

Just då var jag glad över att få byta gren men visste att med 21 km löpning framför mig kommer jag ångra att jag längtat bort från cykeln. De första stegen med löparskor var omöjliga att ta. Jag kunde inte springa. Skrattandes stolpade jag fram och undrade vad som skedde. Varför kan jag inte springa? Jag gick en bit och kom till slut igång. Smärtan släppte och benen fick upp farten. Vad som hände sedan var bara en fröjd. Kanske rent av ett mirakel.

Jag hade inga problem att springa halvmaran. Energin och motivationen var helt klart hög. Jag kunde konstatera att en halvmara känns som en bekant och överkomlig distans, jag vet hur jag ska tackla den. Jag höll bra fart, men jag vågade inte hoppa över att ta energi eller vatten vid stationerna. Klockan visade trots det ett snitt som pendlade mellan 5:10-5:30, någon gång blev det långsammare. Sista 5 km ökade jag farten, eller snarare såg till att inte sacka. Jag fick massor av pepp längs vägen och jag visste att jag tog många placeringar.

Löpningen slutade på 1:55, plats 47 av 140 damer. Totalt fick jag tiden 5:54 plats 79 av 140 och plats 7 av 25 i min klass, damer motion. Simningen gav mig sämst placering 106 av 140.

Jag är nöjd. Det är en super bra comeback efter graviditet. Precis ett år efter förlossningen.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.