Helena Nimbratt

My triathlon stories

Acklimatisering på tricykel

Cykla. Cykla mer. Det måste ju vara det vinnande receptet på att bli bättre på att hantera en triathloncykel.

Än så länge så har jag inte funderat i detalj på hur jag sitter på mina nya cykel Felt, exakta vinklar etc. Jag fokuserar på att cykla så länge som möjligt i tempoposition, det vill säga med armbågarna nere i tempostyret. Utmaningen är balansen och helt enkelt styrkan i bålen och trötthet i skulderblad och nacke. Det sistnämnda går fint. Jag tycker inte alls att det känns jobbigt att orka hålla positionen, Tvärtom. Jag trivs nere i tempopinnarna precis som jag alltid trivts att ligga i bockstyret på racern. Jag känner tydligt hur jag får mer kraft ur benen och jag blir barnsligt lycklig över den högre farten.

 

IMG_5033
Mmmm! Sitter och goffar kokosbollar!

 

För mig är balansen största utmaningen och det kommer inte som en överraskning. Jag har lite taskig balans. Det märks när jag löper i terräng och när jag försöker ta snäva svängar med cykel. Jag behöver öva och börjar blir mer och mer sugen på att testa cykla mountainbike, både för naturupplevelsen och för att träningsformen lockar. MTB-cykling skulle garanterat göra gott för min balans.

Vilka är då utmaningarna med tempocykel?

För er som inte vet så sitter växlarna längst ut på tempopinnarna och bromsarna långt från dem på vanliga styret. Bromsarna är i gengäld lättare att greppa jämfört med en racer. Man får bra tag och kan verkligen nypa till om det behövs. Däremot blir det  trickigare att växla i en riktigt tung uppförsbacke eftersom man då helst inte ligger ned i tempoställning. Visst det är bara att hålla styret med en hand och byta växel men i stark uppförslut, i låg fart …  med fötterna fastklickade i pedalerna … För mig är det ingen självklarhet.

Att ligga ned i tempoställning är både jobbigt och det är en fördel om man kryper ihop så mycket det går. Det gör det knepigare att titta framåt och tungt för nacken. Med armbågar tätt ihop så blir det en annan femma vid manövrering. Vägen är ju sällan helt rak och ibland måste man väja för ett hål i asfalt eller annat hinder. I stark sidvind så har man heller inte det stabila greppet i styret som när man sitter vanligt med händerna på styret.

Det som är så otroligt är att duktiga tempocyklister får detta att se så naturligt ut. Det är dit jag ska komma och igår kändes det plötsligt inte omöjligt alls.

Gårdagens cykelpass blev ett kvällspass på grund av födelsedagsfirande. Jag var väldigt nära att ställa in. Motivationen var i botten och jag tvivlade starkt på mig själv som äkta triathlet. Men nu är det så att har man Ironman som mål, då ställer man inte in en träning. Det funkar bara inte. Till alla andra lopp så kanske ja … men inte Ironman. Träningen måste bli gjord. Någon form av träning.

Det blev inget långpass på cykel den här helgen men totalt 11 mil på nya cykeln. I går cyklade jag till Roslagsstoppet och Ländia kokosbollars fabriksbutik. Mitt favoritgodis. Jag bestämde mig för att jag fick köpa två bollar om jag cyklade duktigt i tempoposition. Tadaa!! Det gick över förväntan, dessutom var bilarna riktigt snälla. Jag hade fin medvind dit och gruvade mig att ta motvinden på hemvägen men wow!! Här hände något i tempoställning så kändes motvinden 100 procent lättare och mindre jäklig. Vilken lättnad. Jag höll fin fart hela passet trots att jag tog det försiktigt och snittade 27 km/h.

 

IMG_5068
Gamla Norrtäljevägen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.