Helena Nimbratt

My triathlon stories

Från racer till tempocykel

Det är ett naturlig steg, men utmanande. Att gå från att cykla på en vanlig damcykel till en racer krävde övning och att nu att börja cykla på en triathloncykel i tempoställning och lämna racern hemma, det är inte helt okomplicerat, mentalt.

När det gäller den här sporten så får jag verkligen inget gratis, nada! Jag får kämpa med allt!! Möjligen får jag lite extra fart gratis nu, tack vare en bättre och energisparande cykel, men det är också allt. Jag vill hemskt gärna cykla på en riktigt tricykel men jag tycker det är svårt. Jag har googlat för att försöka hitta tips på vad man ska tänka på men inte hittat någon som skrivit något användbart.

 

FullSizeRender

 

I går tog jag ett par vändor på en lugn landsväg nära hemmet. I dag cyklade jag knappt 60 km fram och tillbaka på en 10 km-sträcka med gles trafik för att helt enkelt känna efter, testa, trampa på, växla upp och ned, känna på cykeln i uppförsbacke och i nedförslut.

Spontant känns det som att Felt är väldigt känslig för minsta rörelse. Den reagerar direkt på minsta rörelse av styret, jag kommer snabbt iväg och bromsarna biter. Än så länge har jag varken upplevt att det varit jobbigt eller obekvämt att ligga i tempoställning. Visserligen sätter jag mig upp ganska ofta men jag har inte känt mig en ens en smula trött av positionen.

Det gäller att slappna av och inte spänna kroppen. Det märkte jag direkt. Högre fart och trampmotstånd stabiliserar. Jag älskar farten. Jag älskar det låga svischet av hjulen. Jag älskar känslan av att få ut mer kraft ur benen.

Däremot tycker jag det är så hemskt när en liten skåpbil ilsket gasar förbi, nära, nära, för att skrämmas, eller när jag hör stora tunga fordon närma sig bakom mig. Det här börjar bli en större grej gör mig under sista tiden. Kanske har jag blivit mer utsatt för skrämselpropaganda av ”jag-hatar-fjantiga-cyklister-bilförare” eller så är jag påverkad av att jag hör allt oftare om cykelolyckor.

Jag ställde klockan på 06:30 i morse för att komma ut så tidigt som möjligt, innan trafiken drar igång.

Övandet ger ialla fall resultat. I slutet av dagens pass så klarade jag mig fint i tuff motvind och kastvindar. Jag hann vänja mig vid att cykeln uppför sig mer nervöst och känsligt och jag njöt av att cykla ca 30 km/h med behaglig känsla.

 

IMG_4482

 

 

4 tankar om “Från racer till tempocykel

  1. Jag förstår precis hur du känner. Trafiken är det största skälet till att jag inte cyklar regelbundet – det tar mig ungefär en timme att komma bort från stadstrafiken i Bryssel och då är jag livrädd hela tiden. Det blir ganska lite kvalitetstid på cykeln då…

    1. Ja det är synd. de känns jobbigast innan jag kommit iväg. Väl in i passet så brukar jag zooma ut bilarna och hoppar över att vara rädd. Det är nog det säkraste, trots allt.

  2. Jag försöker alltid hålla ut ordentligt när jag kommer ikapp cyklister. Alternativt sakta ner (om jag får möte). Inte en chans att jag kör nära, då är ju inte bara cyklisten rädd. Utan även jag (att köra på cyklisten)! 🙁

    PS. Vad är det för skillnad på racer och tempocykel??
    Hälsar hon som har noll koll på cykelsporten.. Haha! 😉

    1. Malin, det tackar vi för. Många, de allra flesta visar jättefin hänsyn men tyvärr räcker det ju med en galning för att det ska gå illa. Jag borde göra ett inlägg om skillnaden mellan cykeltyperna. Det är framförallt sittställningen som är helt annorlunda. Tempocykeln har pinnar som man lutar armbågarna i så man blir mer aero.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.