Helena Nimbratt

My triathlon stories

Älskade förbannade simning

– Är du sjuk idag Helena? 

Jag minns en dag i vintras under ett av simpassen med Täby Sim och coachen smög fram till kanten och ställde frågan medan jag lotsatsfipplade med glasögonen för att få någon minuts andrum och liksom tvinga ihop något som liknade ett fokus.

– Njae … harkel … host, host … jag kanske inte har sovit hundra, svarade jag svävande. Du vet jag har ju en bebis hemma, och sedan kastade jag mig iväg för att besegra nästa 50:a, viftande, vevande, frustande.

Verkanslös eld. Elda får kråkorna. Ibland, ganska ofta, håller jag inte ihop mentalt i vattnet. Jag vevar på duktigt men armtagen, mina strokes, blir alltför korta och icke effektiva. Jag behöver en bra stund för att vänja mig vid vattnet och tävlingsmomentet för att känna mig trygg och börja lita på min förmåga. Vissa dagar så är det mer påtagligt än annars och man kan ju undra om jag är sjuk eller nåt eftersom hastigheten blir katastrofalt långsam.

 

IMG_4657
Tänk powerwoman!

 

Precis det hände i går när jag och mitt simsällskap Tove skulle testa att simma i större vatten med mer vågor och en smula svalare temperatur. Under de första 400-500 metrarna hade jag fullt upp med att brottas med demoner och just där och då så kändes det oviktigt hur snabbt eller rätt jag tog mig fram. Det kanske inte är så riktigt illa så att det handlar om överlevnadstankar men jag fightas med rytmen, huvudet som skriker ”neeeej”, någon form av desorientering och allmänt tunnelseende. Låter jobbigt eller hur? Det är det! Simningen blir självklart inge vidare.

När jag har sprattlat en stund, tar en kort paus, ser mig om och och ser till att jag har koll på vart jag ska och vad jag ska sikta på så faller bitarna på plats. Jag växer i huvudet. Viljan att simma kommer tillbaka och jag skäller alltid ut mig själv att jag har sumpat chansen att simma bra den första biten.

Detta onödiga förvirringsmoment i simningen hoppas jag kunna undvika genom insim innan starten på lördag. Jag har aldrig testat det förut. Det ska bli spännande att se om det hjälper.

Simningen igår blev ca 1200 m. Tiden blev usel och jag funderar på att provsimma en vända med min gamla 2XU-våtdräkt. Det är något med den nya Xterra som inte lirar.

 

IMG_4662

 

IMG_4656

Race plan Vansbro Triathlon

Det är SM, banan kommer vara full av proffs, Vanån kommer att som vanligt bjuda på frisk simning och cyklingen kommer vara snabb och ljuvlig och dessutom kommer allt detta att utspela sig i underbara Dalarna.

Jag snickrar för fullt på min mentala bild av Vansbro Triathlon på lördag och tänkte att att race plan inte skulle sitta fel. Alla tidigare lopp har jag räknat och kalkylerat på möjliga tider för att ha något att hålla mig i under loppets gång. Det är extra bra under den där sista biten när allt gör ont och man måste hitta ett sätt att fortsätta framåt och inte tillåta sig själv att stanna, gå eller hitta på andra hyss. Har jag en drömtid och kan nå den så kan jag nog få benen att pinna på lite för att lyckas.

Förberedelser

Den här sista veckan så låter jag kroppen vila. Jag har tränat hårt sista tiden, benen känns trötta och huvudetslitet. Det är skönt att stanna hemma efter middagen, ta hand om disken, sitta i soffan med bebis och kanske rent av hålla lite fint hemma, istället för att träna hela kvällen. Men lite rörelse blir det. Simma vill jag göra två gånger, en på hemmaplan och en på plats i Vansbro, det kommer bli en kort cykeltur och en kort löpning. Funderade ett tag på yoga men … inga cirkustrick med kroppen den här veckan, så bort med den idén. Jag fokuserar också mycket på utrustningen, tänker energi, köper grejer som saknas och  funderar på hur jag vill ha prylarna i växlingsområdet. Dessutom lägger jag extra fokus på maten. Att äta och unna kroppen extra nyttigheter känns bra mentalt. Jag kommer även kolhydratladda och  jag undviker rött kött.

Rödbetsjuice står på inköpslistan

Simningen

Insim. Den här gången ska jag testa insim och helst i Vanån. Det går även att simma in i 25-metsersbassängen som finns vid starten men jag tror på den riktiga varan. Jag ska gå lugnt ut i vattnet och satsa på att vänta ut den värsta stormen och sedan simma. Här är mitt fokus att verkligen simma fokuserat och inte glömma att få till effektiva simtag och börja tänka på en massa annat. Jag har en chans och måste ta den. Jag vill så gärna klara 40 minuter och vågar inte tro något annat än att jag får till en okej simning.

Cyklingen

Drömtiden är 3:00. Sist cyklade jag på 3:09 men då hade jag en vätternrunda i kroppen och betydligt fler långpass. Jag får kämpa. Men jag tänker att jag ska försöka våga trycka på redan från start, det vill säga när jag kommit ut på banan ordentligt och har landsvägen framför mig. Äta kommer jag göra kontinuerligt på cykeln för att se till att jag håller bra energinivå. Utmaningen för mig blir att iatt dricka lika flitigt. Innan växlingen ska jag se till att ge benen lite tid att återhämta sig.

Löpningen

Jag siktar på att hålla 5.30 i snitt om det går. Jag kanske går ut där och vem vet, kanske, kanske klarar jag 5:20 i snitt eller så blir det betydligt långsammare. Jag tycker det känns svårt att säga. Det kanske blir 6:00 under sista milen. Jag tror att det kommer hänga på huvudet.

Allt som allt så hoppas jag på att gå i mål på 5:50, under 6 timmar … Men då ska allt klaffa. Jag ska cykla mitt bästa och springa hyfsat … solen bör skina …. och där ser det ut att spricka. 17 mm regn lovar prognosen nu.  Blä vad tråkigt. Självklart ska det vara sol både dagen före och efter.

52 km löpning och tufft brickpass

Löpningen är grunden till min träningsglädje och får alldeles för ofta stå tillbaka till förmån för simningen och cyklingen. Löpningen är mitt ”säkra kort” i triathlon. Springa kan jag alltid så länge kroppen är hel men det är ju faktiskt mycket roligare att springa med stark känsla, än att lufsa runt och kämpa för at huvudet inte ska packa ihop och vilja kliva av banan.

Jag har försökt satsa lite mer på löpningen den sista tiden och märkt att det gett resultat. Och den här veckan så har jag bara velat springa och följt lusten och gjort det. Två pass om 13 km, ett långpass och så dag ett riktigt gott brickpass, det vill säga först cykling 52 km i hällande regn (yeah!) och sedan av cykeln och ut att springa milen för att riktigt känna på känslan.

Jag hade sällskap av Tove från Facebookgruppen Triathlontjejer. Trots regnet blev jag GLAD av cykelpasset. Drygt 5 mil känns numera lättcyklat, det var trevligt med sällskap, det var varmt ute trots regnet och regnvattnet var på något sätt lite uppfriskande. Jag kände att detta var precis vad jag behövde. Visserligen inget långpass men ett pass där jag slapp kämpa mentalt för milen utan bara hade kul hela vägen. Jag tror att det är väldigt välgörande för min fortsatta triathlonkarriär.

Tove som är stark i löpningen drog ut mig i 4:50-tempo och såg sedan till att jag tuggade på kring 5:10 nästan hela rundan. Jag är helt klart mör så här efteråt, men så sprang jag också 16 km igår kväll. Så nu har jag gjort vad jag kunnat inför tävlingsdebuten efter barnafödsel.

Det var så blött och lerigt idag att jag inte ville dra fram telefonen för att ta en bild. Men tänk tanken: Inte en tråd på kroppen var torr, håret lika blött som när man precis kommer ur duschen och hela ryggen, rumpan och vaderna … leriga!

Mitt första race på 2 år

Sist jag stod på startlinjen för ett triathlon var i Stockholm, augusti 2014, en vecka efter genomförd Ironman Kalmar. Sedan dess har jag varit gravid 8 månader och en vecka, börjat om från noll och nu äntligen är det dags igen! Drygt en vecka kvar till Vansbro Triathlon så ett genrep i går passade perfekt.

Stockholm World Triathlon håller som vanligt sina träningskvällar Try Triathlon vid Sjöhistoriska. Det var en ovärderlig träning för mig inför min första triathlon och det är ett perfekt pass en tisdagkväll. Kort och hårt för den som vill. Banan är ca 400 m sim, 5 km cykling och 2,5 km löp. Något sådant.

Simningen är overkligt kaosigt. Så mycket folk på så liten yta. Men stämningen är ändå 100 procent på topp.

Jag tyckte det var kul att få vara där och att få vara med och kände mig nyfiken på hur det skulle kännas efter så lång tid. Först lyssnade jag på experttips om löpning och hann sedan precis ned i vattnet innan starten gick.

 

 

IMG_4606
Jag måste öva på att hålla cykeln med en hand när jag springer.

 

– 90 sekunder till start, vrålade Fredrik Zillén från Team Snabbare och fick protester till svar.

– Vänta, jag har inte hunnit i, ropade någon föga framgångsrikt.

Jag doppade ansiktet snabbt några gånger för att få lite känsla för vad som komma skulle och Pang … Armar, ben, våtdräktsklädda kroppar överallt.

Galet! Och här får jag uppleva en markant skillnad från 2014. Jag blir inte rädd. Bara frustrerad och tyvärr inte förbannad, för det skulle säkert hjälpa mig till en bättre position i vattnet. Plötsligt är jag och brottas med vassen dessutom men fortsätter simma, rundar bojen, siktar på bryggan och är sedan uppe med ett leende.

Växlar och cyklar ut. Jag vågar inte riktigt trampa på för att det är människor på cykel överallt. De cyklar om på insidan, utsidan och bilar försöker samtidigt ta sig fram. En polisbil dyker upp och rullar långsamt med blåljus och tvingar in cyklister till kanten av vägbanan.

Men skoj är det. Och löpningen går fantastiskt bra. Så här har jag aldrig känt tidigare när jag börjat springa efter cykelmomentet.

Vansbro here I come!

… and then a marathon …

Check! 15 mil in på cykelkontot. Jag är rätt mör kan jag säga och förbaskat nöjd. 15 mil är verkligen inget man bara klämmer ur sig hur som helst. Och det är inte ens fullt 18 ironmanmil ( … and then a marathon …!!!!! Galet!!)

Nej, jag är inte med i någon triathlonklubb. Nej, jag har ingen coach och nej, jag har inga ironmankompisar. Jag tränar själv. Det är inte alltid den mest motiverande taktiken måste jag säga, inte när det står 150 km på träningsschemat. Men avsaknaden av sällskap var nog ändå det enda som inte var optimalt. I övrigt hade jag en kanondag på cykeln, i tempoställning.

Ett bra knep att fixa ett riktigt mastodontpass (var tvungen att googla ordet mastodont: ”Mastodont, ett släkte utdöda djur i ordningen elefantdjur”) är att skriva in det i kalendern några veckor innan. Är passet inplanerat så hinner du förbereda dig för vad som komma skall i god tid. Jag antar att det fungerar likadant när man har köpt ett träningspass av en coach eller planerat sin träning själv enligt konstens alla regler. Det har inte jag gjort men någonstans finns det en struktur.

Förra veckan när jag cyklade 10 mil så kände jag mig väldigt nöjd och färdig när jag var klar. Det fanns noll motivation att fortsätta. Däremot var jag helt och hållet inställd på att cykla betydligt längre idag. Jag hade ett jobb att utföra och såg till att det blev gjort.

De första 70 km kändes hur bra som helst. Vid 90 km var jag lagom trött och då satt det fint med fika på Drömkåken. Om någon undrar så tänker jag absolut bli stammis där.

Jag åt en stor mozarellamacka med parma och beställde den största chokladbollen fiket kunde uppbåda och sedan började jag så smått streta hem i motvind. Drygt 30 km kvar och benen kändes helt döda, uttömda. Jag ringde hem till Roger och gnällde lite, behövde någon son tyckte synd om mig och sedan tog jag mig ann den sista biten hem.

Mission completed!

 

Time to brösta upp sig

”Jag står på stranden intill Vanån. Jag är på plats i god tid och jag har hunnit simma in 400 meter. I går på eftermiddagen bekantade jag mig med ån, vattnet och stranden. Som vanligt var det fantastiskt härligt att simma i Vansbro. Jag känner hur tävlingstämningen förtätas bland mina medtävlare men jag fokuserar bara inåt och på min egen känsla. Jag är fokuserad. Lugn och målmedveten.”

Jag visualiserar starten i Vansbro om två veckor. Det är dags att brösta upp sig och hitta in i självförtroendet. Jag vet att mentala bilder tränar den psykologiska styrkan. Jag har haft hjälp av tankens kraft under många viktiga tillfällen i mitt liv. Tyvärr har de negativa tankarna haft ännu större effekt ännu fler gånger så desto större anledning att mota undan dem i god tid.

I dag står det 150 km cykling på schemat. Distansen är inte bara tänkt att stärka benen utan framförallt huvudet. Jag behöver det för att övertyga mig om att jag har koll på läget. Jag behöver cykla riktigt långt för att ta udden av respekten för långa cyklingar. Jag behöver öva på att ha tråkigt, längta till mål osv. Cyklar jag 15 mil idag så kommer ju Vansbros 9 mil kännas som en lagom liten runda. Med lite tur kommer jag att hinna cykla 30 mil under den närmaste veckan. Det kommer sitta fint i kroppen och i huvudet.

 

_MG_0858
Stolt, rak och stark! That’s me!

Trevlig söndag!

Brickpass och uppladdning inför Vansbro

Nu är det inte långt kvar till tävling och jag gör vad jag kan för att förbättra formen inför Vansbro Triathlon. Och nu längtar jag. Det ska bli så vansinnigt roligt. Och nervöst.

I tisdags körde jag en hel triathlondag. Först simning 90 min med Simcoachen i Ängbybadet och sedan två timmars cykling med efterföljande brickpass, det vill säga löpning efter cykling.

Jag är grymt nöjd, både med känslan och resultatet. Jag cyklade ut så sent som 19:00 men beslöt mig ändå för att följa planen att även lägga in löpning efter cyklingen.

 

IMG_5239
Bästa sällskapet en tisdagskväll.

 

Jag trivs bättre och bättre på tempocykeln. I går cyklade jag halva passet kontrollerat och tryggt, det vill säga, fegade i nedförsbackar och tryckte inte på ordentligt eftersom jag känner att jag inte har full koll på hur hårt jag egentligen orkar. När det var dags att vända hem igen så bestämde jag med att se till att ta i mer och våga utnyttja nedförsbackarna fullt ut. Det gick bra. Snittempot som låg på 27 km/h på ditvägen trampade jag upp till 29,3 km/h på hemvägen. Wohoo!! Tänk att det ändå är möjligt att bli bättre!!

När jag kom hem så sken jag av lycka och skröt inför Roger om mig själv som tempocyklist. Han flinade belåtet … eller roat. Min älskling vet att jag kan vara en satans humörspelare. Ena dagen ska jag lägga ned triathlon och andra dagen är jag världsbäst, minst! Men jag tror på passionens kraft! Finns det inga känslor med i spelet så kan man inte nå de där oanade höjderna.

Löpningen började fånigt smärtsamt och jag tänkte att det är bra att jag övar det här momentet. Ljumskarna skrek av att bli brutalt uträtade och benen stolpade iväg och jag tänkte ”måtte inte grannarna se mig nu. De måste tro jag är helt galen.” Efter bara ett tiotal meter kändes det bättre. Efter ytterligare en bit kändes det kanon. Jag tänkte ”atletisk” och ”lugnt och fint tempo”. Vad händer? 2,5 km i 4:50 tempo! What???? Jag hade gissat på 5:30 tempo om jag inte haft klocka.

Det känns som att träningen biter nu och jag får till bra pass!

Fight under Simcoachen open water race

Du, du och du är bättre. Men jag är fasiken också riktigt GRYM! Jag kämpar i vattnet, i bakre led, som vanligt men med markant annorlunda känsla. Jag känner de andra simmarnas sparkar, ben och armar i ett kaos. Vattnet är fullt av bubblor och sikten är lika med noll. Men jag håller mig lugn. Pulsen tickar lugnt och fint. Jag andas ut. Tömmer lungorna utan problem, tar luft och tänker som Coach Anna har uppmanat oss; ”jag simmar i min egen cylinder” och precis då får jag fritt vatten. Faran är över – för den här gången. Belöningen smakar sött!

Sedan gör vi om det igen. Och igen. Och sedan ytterligare än gång till för att riktigt nöta in det. Det går bättre för varje gång.

Jag har halkat in på Simcoachen Open Water Race i Ängbybadet, i Stockholm. Min kompis Hanna som är anmäld till tredagarskursen har överlåtit den sista kursdagen till mig och Coach Anna tar emot med öppna armar.

 

FullSizeRender-3
Coach Anna gör entré vid Ängbybadet.

 

Hon kommer paddlandes i solen på det stilla vattnet på en SUP. Jag hinner inte fråga om hon möjligen bor på andra sidan viken eller i närheten. Hon ser grymt proffsig ut och jag noterar i bakhuvudet att det där måste jag prova vid tillfälle. Nu när vattnet äntligen är min vän så kanske det finns andra vattensporter att utforska, förutom simning. Vem vet?!

Jag blir lite paff när jag hör att dagens pass är 90 min. Och upplägget är självklart seriöst! Äh … vad hade jag egentligen trott när jag tackade ja till att vara med? Jag är inte förberedd. Jag har våtdräkt, simmössa, glasögon, till och med handduk med, men i huvudet … jag har inte laddat för masstarter, delfinhopp och ett race som avslutning.

Med andra ord blir det riktigt bra övning. Vid tävling gäller det att kunna vara flexibel. Anpassa sig till nya situationer och behålla lugnet.

Vi börjar med start från stranden, får tips hur man springer ut i vattnet och sedan ska vi hoppa delfinhopp, det vill säga dyka ned, ta tag i botten och pressa oss upp för att dyka igen vid behov, tills det är djupt nog att börja simma. Hahaha! Dyka!!!

Jag har aldrig dykt i något vatten.

Inte någonsin.

Inte från brygga, inte från någon kant, absolut inte från en pall och aldrig från någon strand.

Jag vet att det här kommer inte bli någon succé men vinsten för mig blir att jag faktiskt provar. Yes!!! Tre gånger provar jag. Jag kommer med huvudet under vattnet en bit. Seger!! Men jag dyker inte.

I momentet runda boj känner jag mig mer framgångsrik. Jag får veta att man kan runda bojen genom att skruva sig som en kork. Det kändes kanon. Mycket mindre energikrävande än att sparka runt bojen och försöka ta armtag i stimmet.

Efter en timme i vattnet känner jag hur det sticker i fötterna och jag fryser ordentligt och välkomnar momentet när vi ska simma ett gäng tvåhundringar. Därefter blir det tävling. 500 meter inklusive en rundning av en boj och lite navigering. Jag har svår att tagga till och när jag märker att jag kommer efter så tappar jag de där tävlingshornen helt och de sjunker tungt till botten.

Jag hinner fråga mig varför jag håller på med det här när jag är så satans dålig men det dröjer inte så länge innan jag minns: Jag gör det för min skull. Jag tävlar med mig själv. Jag njuter av mina framsteg och jag njuter av att vara ute, att ha närkontakt med naturen och att simma med Coach Anna 06:30 vid Ängbybadet – till exempel.

Tack Anna för idag och tack Hanna för att jag fick simma i ditt ställe! Varmt lycka till på cykeln under Vättern i helgen!!!

 

IMG_5230

 

IMG_5227

 

IMG_5225

Löpkraft

Det är ett spännande fenomen det där. Social löpning. Som barn kunde det ibland vara svårt att fråga någon som såg ut att vara en kul blivande kompis – ska vi leka? Och i det här landet står vi ofta knäpptysta i en trång hiss eller skyndar förbi grannen för att det känns svårt att prata. Men att fråga någon om man ska springa (svettas och flåsa) ihop det har plötsligt blivit ett helt legitimt sätt att ta kontakt med någon som man är nyfiken på.

I går sprang jag en tur med några av mina nya grannar. Jag och Roger flyttade in i ett nytt område i påskas där det fortfarande byggs för fullt. Nybyggarandan är påtaglig. Nystartsläget sjuder mellan husen och många är nyfikna på om det finns nya likasinnade vänner i grannhusen och kompisar till barnen. Det dröjde inte länge innan det skapades en löpargrupp på Facebook för springsugna i området. Uppslutningen är inte jättestor men igår när jag anslöt fick jag veta att tre turer har det blivit med en handfull löpare varje gång.

Vi träffades kl 20:00 efter nattning av småbarnen och siktade på en tur som går runt Rönningesjön. Tyngdpunkten låg just på den sociala biten och vi joggade på i 06:30-fart och jag fick chans att få en bild av vilka Karl-Henrik, Malin och Natalie var. Det är i sådana här sammanhang som jag förvånat konstaterar att nej, alla varken vet eller tror på att det finns en särskild tjusning med att simma,cykla och springa i en följd. Tänk! Universum kretsar kanske inte runt sporten triathlon ändå.

 

_MG_0616

När triathlon blir en del av den du är

Jag vaknar mitt i natten och tänker på – triathlon. När jag stiger upp så funderar jag över dagens träningspass. Den här sporten som kallas triathlon är en stor del av mitt liv så här drygt två månader innan den stora race dagen.

 

IMG_5181
Styrka och stretch efter löpning.

 

Den sista tiden har vi i den här familjen haft 40-års kalas, 17-års kalas oh 1-års kalas och däremellan så har vi tränat. Som i lördags: Fullrulle hela morgonen. Duka, pynta, baka, fika och ta emot gästerna sjunga och hurra och sedan … städa igen och ut och bränna av ett gäng tusingar i 4:30 fart. Jogga hem, byta av mannen och sedan endorfinstinn röja runt, mata bebis, laga middag och så vips … är dagen slut. I bland har vi hunnit diska, tvätta och röja undan leksakskaoset på golvet när vi går och lägger oss på kvällen 22:00. Oftast inte. Träningen går före. Punkt. Och sömnen. Nu försöker vi fokusera på träningen. Både jag och Roger.

Sömnläget är faktiskt ganska okej … eller … jag sover ialla fall mellan alla uppvaknanden och känner att jag kommer ned i djupsömn. Det är grym skillnad från i tidigare i vår. Så det är bara att ta tillvara på kraften som kommer ur en mer utsövd kropp.

Så det gör jag. Jag har sprungit en hel del bra pass på sistone. 15 km långpass, med tempoökning 5 km i mitten. Det svåraste var att hålla lugnt tempo men det blev ialla fall lite skillnad. Jag har sprungit milen i kuperad bana, tufft som tusan i bra fart, 5:20 vilket helt klart var ett tröskelpass för min del. Jag har sprungit intervaller. 3 km uppjogg, 4×1000 i 4:30 fart med 1 min gåvila och sedan 2,5 km nertog. Utmanande men jag skulle nog ha kunnat köra åtminstone sex vändor men jag väljer att stoppa på en lagom hård nivå för att inte dra på mig skador eller sabba följande dags pass.

Jag har simmat 1600 m i hyfsat tempo och igår skrapade jag ihop 11 mil på cykeln med helt klart godkänd snittempo och bra känsla efter. Nöjdas var jag över att hitta in i en avslappnad känsla på tempocykeln. Vi börjar lära känna varandra och jag känner mig tryggare och tryggare. Dessutom blev det en ny tur till Drömkåken. En riktig trevligt besök den här gången i solsken.

 

IMG_5199
Drömkåken med massor av cool inredning att titta på.
IMG_5207
Ny energi med mozzarellamacka och kaffe.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.