Helena Nimbratt

My triathlon stories

Bonussim med Simcoachen

I söndags körde de Utö swimrun. I går morse hoppade både Kicki och Göril glatt i bassängen i Vasalundshallen för att pass med Coach Anna och jag hade lyxen att få följa med, så där en måndagsmorgon.

 

IMG_4859
Tydlig feed back med hjälp av film.

 

Visst gick de lite stelt och stolpigt men simma, det gjorde de som raketer. Förväntan var stor hos båda norskorna som tävlade i skärgården dagen innan. De har hört mycket om både Simcoachen her self, Anna-Karin Lundin, och Coach Anna och framförallt om deras pedagogik och kursupplägg. Jag var lika uppjagad som de och öste ur mig lovord och förvandlade måndagsmorgonen till en mindre julafton.

– Vissa går till en kändisfrisör när de kommer till Stockholm. Jag unnar mig det här, konstaterade Kicki.

På måndagmorgonen klev vi upp och gjorde vårt bästa för att äta frukost, packa och göra oss i ordning för sim så effektivt som möjligt men det är en dödsdömd uppgift när man har så mycket att prata om precis hela tiden. Vi fick stressa iväg och hålla tummarna för att stockholmstrafiken skulle flyta på. Det gjorde den.

Det blev ett kärt återseende för min del att träffa Anna. Vi bestämde att dagens pass skulle bli en uppföljningen på helgkursen för att se om jag verkligen etablerat en hyfsad catch eller dragit på mig någon annan ovana sedan sist. Tyvärr har jag inte hunnit simma så mycket som jag önskat under april och maj. Det märktes.

Anna fick påminna mig om att öka frekvensen på armtagen och den första halvan av passet kändes lite knackig men se där! Catchen finns där och med enbart lite pet så kommer känslan av att pusselbitarna faller på plats. Nu gäller det att kapsla in den känslan och plocka fram den under träningen.

Görel var eld och lågor och Kicki kanske en aningen mer frågande men så är hon också en simmare sedan barnsben och har ett etablerat stroke. Det var kul att få chansen att simma med dem båda och framförallt med Kicki efter flera års kontakt via sociala medier. Vi fick fantastiskt med beröm. Anna kallade oss järnladys och som vanligt lyckas hon övertyga till och med mig om att det är sant. Det är så fiffigt, pepp är världens bästa vitamininjektion och kan höja vem som helst flera snäpp.

Ingen av oss blev besvikna. Vi simmade. Vi blev filmade och fick se själva hur vi beter oss i vattnet. Så värdefullt.

Efter passet så blev det en snabb dusch och sedan lämnade jag av mina vänner vid flygbussen med löfte om att vi ses snart igen.

 

 

IMG_4851
It’s all ours!

 

IMG_4855
Snack om behov och förväntningar innan vi hoppar i.

På liv och död med norska swimruntjejer

Just den här helgen tillåter vi det att bli på liv och död. Dolme eller inte dolme, avklippta ben och liggunderlag instoppade i kompressionsstrumporna. För tredje året i rad agerar jag och Roger basläger för triathlonvännen Kicki Jacobsson från Narvik och hennes starka lagkamrat Göril. I dag körde de Utö swimrun och mellanlandar här hos oss två nätter. Det blir några timmar när vi ses och tillåter att träning och swimrun är det absolut mest avgörande för överlevnad i livet – och vi älskar det!

 

IMG_4379
Lyckligast efter simmet var Göril som tjöt av glädje.

 

Det är hög stämning i mitt vardagsrum. Vi har alla fyndat bikinis och baddräkter i Vattenbutiken i Arninge, jag har äntligen köpt mig ett par öronproppar för att slippa bli yr under simningen och Kicki som tappat bort sina simglasögon längs resan fick tack och lov tar på ett par nya Speedo’s med 25 procents rabatt.

Göril kretsar nervöst runt sin våtdräkt. Det ska klippas. Benen ska av men det är nervöst. Det måste bli bra och kännas helt perfekt inför årets upplaga av Utö Swimrun.

Vi pratar, skrattar och diskuterar samtidigt olika favoritövningar som mjukar upp bröstryggen på bebismamman som börjar bli stel av allt barnbärande.

Det är fredag och Kicki som precis har fyllt härliga 50 år har önskat sig att spendera kvällen med simning toppat med bubbel och tårta och så blir det. Roger kör oss ned den korta sträckan till sjön och det låter som vi är ett gäng tonårstjejer som ska på fest. Himlen är grå, regnet har precis slutat droppa, sjön ligger stilla och nästan blank. Det är inte kallt. Vi simmar en kort stund. Kicki och Göril för att testa tävlingsutrustning och samspelet. Jag hänger på. Sedan dyker vi in i heta duschar och värmer oss en stund i bastun innan vi avslutar kvällen hemma med Champagne och tårta med vitchoklad och syrliga hallon. Kan det blir trevligare än så här???!!

I kväll har jag fått lyssna på reflektioner och tankar efter ett tufft och kallt Utö Swimrun över en kopp te med smörgås. Kicki och Göril är tillbaka i baslägret fulla av upplevelser och glädje efter en stark prestation.

 

IMG_4365

IMG_4362

IMG_4356

IMG_4761
Grattis Kicki 50 år!!

 

3 bra pass

Simmat, cyklat och sprungit! Allt har jag hunnit med den här veckan. Det var fantastiskt väder i Stockholmsregionen under helgen och i början av veckan och det inspirerade både till ett nytt pass simning i Rönningesjön som ligger ca 1 kilometer från vår nya bostad och en cykeltur i tisdags kväll.

 

IMG_4684
Skavlöten är en riktig guldgruva.

 

Årets första open water-pass kändes …. kallt om ansiktet. Roger och jag simmade tillsammans en kort stund med en otåligt barnvakt (största storebrorsan) på stranden så det blev mest ett dopp. Därför bestämde vi oss för att måndagkvällen skulle vigas åt att simma. Först jag och sedan Roger.

Skavlöten heter ett friluftsområde i närheten där vi nu bor. Här har kommunens orienteringsklubb en stuga med cafeteria, omklädningsrum och bastu, fritt att använda för vem som helst. Stugan ligger vid en strand med badbryggor och runt om finns mängder av motionsspår, alla ordentligt kuperade. Hit åker Täbys skolor med sina elever och har friluftsdag. Därmed är det många jag möter som ser förskräckta ut när jag nämner löpning vid Skavlöten. Minnena från skolårens friluftsdagar är tyvärr inte enbart positiva. Men jag är inte uppväxt i Täby och kan därmed uppskatta Skavlötens friluftsområdes fulla potential. Jag tycker det är urmysigt att ha möjligheten att promenera till en sjö, simma i en sjö utan båttrafik och ta en varm dusch direkt efter.

Äppelträden blommade dessutom vackert. Några djärva ungdomar hoppade från bryggan och badade faktiskt i solnedgången. Roger och jag träffade en bekant som kvalade till Kona förra året. Vi såg ett swimrunpar öva inför möjligen Utö Swimrun. Med allt detta så blir stämningen helt perfekt för två triathlonnördar som mig och Roger. Toppa detta med lite sim, dryga 600 meter för min del och sedan längtade jag efter något varmt.

I tisdags utnyttjade jag den varma sommarkvällen genom att cykla. Kravlöst. Jag tänkte intervaller och tempo. 33 km med extra tryck. Det var precis så kort för att jag skulle sluta med en stark känsla och självförtroendet på topp.

I går njöt jag av att springa milen rakt upp och ned i duggregn i sällskap med en sovande Edith i vagn. Jag mötte inte en enda löpare och tänkte att de missar något de som hoppar löpningen på grund av lite vatten. Kroppen blir snabbt varm av aktiviteten, luften fylls av syre. Allt blir rent och friskt och fåglarna i skogen kvittrar extra uppskattande.

IMG_4714

 

IMG_4698

 

IMG_4689

 

 

 

OMG – 3 month to race day!

Så kommer det där mailet från Ironman Kalmar märkt med texten: 3 month to race day! Det är nu det gäller, det är nu man ska skräddarsy sin alldeles unika plan för att ”race day” ska bli så bra som möjligt.

Jag kan glatt konstatera att jag behöver de där tre månaderna. Just nu har jag en känsla i kroppen av att ligga efter. Maj har bara försvunnit in i ett hål av förkylning och av småbarnsdimma.

I går morse låg jag i sängen och upptäckte att jag faktiskt drog mig för att kliva upp enbart för att det stod cykling på schemat. Det gav jag mig en tankeställare. Vad händer här egentligen? Varför dyker de här känslorna upp nu? När träningsmotivationen sviktar så gäller det att vara vaksam.

 

cykel2
Utforskar nya cykelvägar i Roslagen.

 

Jag behövde inte fundera någon längre stund för att konstatera att jag har haft en helt annan bild av hur jag ska lyckas med cykelträningen i år, än vad som faktiskt har blivit möjligt. Därför är det svårt att trampa iväg från hemmet utan att känna stress över att cykelformen inte är så god som jag hade önskat. Stress är en förödande känsla. Den gör ju inget bättre utan istället bidrar den till att stjälpa hela lasset ordentligt, därför är jag glad att jag i går beslöt mig för att lägga ned prestationskraven åtminstone en tid och låta glädjen och lusten vara de dominerande inslagen under kommande cykelturer.

Dessutom känner jag mig mer sliten idag än i somras när jag tog beslutet att satsa på Ironman i år. Då var jag sargad och svag på grund av förlossning och graviditet men stark i kärnan, i huvudet, mentalt liksom. Nu har den där kärnan börjat krackelera. Maskineriet gnisslar och behöver service. Jag hade turen att få en underbar dotter men en dotter som stör min nattsömn konstant. Nu när hon nästan är 1 år så kan jag konstatera att det blev aldrig bättre, hon växte inte ur det. Edith väcker mig ett tiotal gånger varje natt med några få undantag och när hon är sjuk då går jag i en dimma. Därmed måste jag skruva ned kraven på mig själv fysiskt.

Men än lever hoppet!! 3 månader kvar. Edith kanske börjar sova bra i natt! Vem vet!!

Helgens cykling blev i alla fall en bra dos in på träningskontot. 7 lite tuffare mil på lördagen, återigen med en del motvind, och sedan härlig solskenscykling i går med fokus på njutning.Totalt 13 mil! Dessutom blev det open water premiär i sista stund igår kväll. Jag och Roger klämde in några hundra meter innan matlagning och kvällsfix och jag kunde konstatera att det är verkligen en helt annan grej att simma ute. Så jobbigt! Men otroligt härligt!! Jag längtar till nästa pass!!

 

cykel1

cykel3
Mitt lilla nattmonster.

 

Återhämtande kvällslöpning

I går kväll fyllde löpningen verkligen sin fantastiska funktion och trollade bort en envist seg känsla och fyllde kroppen med ny energi.

 

IMG_4320

 

Jag vaknade på morgonen och trodde att jag hade drömt.

– What??!!? Hade Edith verkligen sovit ända till 03:45 innan hon vaknat första gången eller var det bara en önskedröm?

I dag kan jag konstatera att jo, det hände nog på riktigt ialla fall för i natt sov tösabiten till några minuter ÖVER 05:00. I dag känns det att jag sovit. Jag har plötsligt en skärpa i huvudet jag inte upplevt på länge. I går var jag bara helt förstörd av sömnen och kunde knappt ta mig upp ur sängen.

Den känslan höll i sig hela dagen. Bomull i huvudet liksom. Självklart så bidrog söndagens cykeltur till tröttheten men rent allmänt kändes kroppen bra. Benen kändes helt fräscha, träningsvärk hade jag i de övre magmusklerna och vätskenivån låg helt klart på minus.

Bomullsläget gjorde att jag mest irrade runt hemma lite planlöst. Jag lyckades ta mig till tisdagens barnrytmik som är ett uppskattat inslag under veckan och jag planterade om några tomatplantor och ett gäng pelargoner fick nya, större krukor. Middag fick jag också ihop från nya bekantskapen Linas Matkasse.

Det här är andra kassen vi provar och hittills så tycker vi alla att det är gott och överraskande och jag älskar känslan att ha massor av mat i kylen och slipper jaga till affären var och varannan dag. Den innehåller kanske lite mer pasta än vad vi vanligtvis äter men i gengäld så kommer vi få i oss långt fler olika varianter grönsaker.

Efter middagen, kl 20:00, hade jag och Roger lyckats lokalisera lämpliga träningskläder, fått fram löparchassit, satt pyjamas på bebisen, packat ned henne i fleeceovarallen och ned i vagnen och tillslut kunde vi tassa iväg.

Åh …. andas uuuut …. sval kvällsluft, rosa himmel, lugnet på gatan. Skönt, så skönt. Korta steg. Hur reagerar kroppen? Andas in, andas ut, ned med axlarna.

Extra mysigt var det att ha sällskap av Roger. Med fyra barn i hushållet blir det ibland dåligt med tid över till samtal. Under löpningen har vi de bästa samtalen. Vi umgås.

Strax efter 21:00 var vi hemma, påfyllda med energi men ändå trötta.

Vansinnesfärd till Drömkåken

Alltså DEN känslan i bastun! När jag och min nyfunna cykelvän Hanna äntligen landade in i bastun igår kväll kring sjutiden efter 6 timmars cyklande (och någon timmes fika) i stormvindar och regn då stormnjöt vi och skrattade gått åt den galnaste cykelturen på länge. Ångrade vi oss? No way!!!

Äntligen var det dags för att långpass på cykeln för min del. Efter två veckors förkylning som härjat i huset och drabbat oss alla och både 50-årsfirande och 40-årskalas så såg det ut att klaffa. Dessutom skulle jag få cykelsällskap av Hanna som just nu tränar inför att genomföra Vätternrundan för första gången.

– Jag vill cykla till cafét Drömkåken. Jag har aldrig varit där, deklarerade jag bestämt för Hanna. Och hon var inte sen att haka på, trots att det är just dit hon cyklat under de senaste veckorna. Jag själv som ligger efter med cyklingen har inte fått ihop en enda tur längre än ca 4,3 km så jag såg framför mig 11 slitsamma mil, men ändå helt genomförbara. Jag tyckte att 10 mil, drygt, var en god idé.

 

IMG_4608
Snygga cyklister!

 

Det började bra.

Vi visste att det skulle blåsa rejält och Hanna hade kollat upp att vi skulle få rak nordlig vind så att motvinden skulle vara tuff under de sista 10 km fram till cafét. Men vindarna var ljumma och vi frös inte det minsta. Tvärtom. Vi jobbade upp ordentlig värme i motvinden.

Jag funderade i mitt stilla inre hur min form skulle yttra sig efter en veckas riktigt usel sömn och antydan till mjölstockning i ena bröstet. Som ni förstår är jag en smula stressad över att jag inte hunnit cykla så mycket eftersom jag tyckte att dessa förutsättningar var goda nog för en långpass …. äh …. harkel …. Just den här helgen kände jag så. Dessutom var det extra kul att få chansen att cykla med Hanna och den villa jag inte missa.

Första tre milen kändes kanon. Hanna visade mig nya vägar med mycket fint att titta på. Vackra gårdar med snickarglädje, hästar, får, en sjö. Massor av grönska och massor av motvind. Vi turades om att dra. När vi hade två mil kvar tyckte jag att det var lika bra att ta energi. Jag kände hur orken dippade och jag har lärt mig att amningen gör att jag inte har lika fulladdade depåer. Några tuggor Powerbar och vi var på rull och känslan steg till topp igen. När jag cyklat 5o km och det återstod 10 fram till vår destination var jag tvungen att flagga för Hanna att jag var trött så hon ställde upp och drog mig i motvinden från hell rent ut sagt. Fy sören vilken blåst. Vi kom knappt framåt.

Gissa om att vi var glada när vi framme vid mysiga Drömkåken kunde beställa både varsin matig macka OCH en rejäl paj med vaniljsås som fika. Jag sköljde ned rubbet med två rejäla byttor kaffe och njöt av stämningen, de levande ljusen och värmen där inne medan vi insåg att vinden tilltog och att det börjat regna.

 

IMG_4611

 

– Hur känns det tjejer, undrade killen som verkade äga stället. Ni är de enda cyklisterna som har varit här idag, det är lite ruggigt väder va? Orkar ni cykla hem?

– Äh, nu har vi ju medvind. Nu kan vi segla hem, sa jag så hurtigt jag förmådde.

Tack och lov för medvind men regnet tilltog och kylan gjorde sig märkbar. Hanna frågade flera gånger om vi skulle stanna och ringa efter skjuts hem och jag  sa nej, det ska gå men blev allt mer tveksam ju längre vi harvade på. Jag frös. Jag var blöt överallt. Jag fick inte upp värmen och tanken på att stanna för att äta och dricka kändes motbjudande och då insåg jag att jag var en bra bit ned i den berömda källaren och grävde mentalt…. nästan nära det där tillstånden när allt kan gå åt skogen.

Men när jag väl hade övertalat mig själv att det var en god idé att ge upp så var det bara 5 km kvar och då sa Hanna blankt nej.

– Vi kommer hinna frysa ihjäl innan vi sitter i bilen och då skulle vi redan vara hemma i bastun om vi fortsätter att cykla.

Hon hade såklart rätt. Jag ville bara inte inse det där och då. Jag ville bara stanna, vila, bli varm!

– Ja, fast jag fryser faktiskt skitmycket nu … det känns inte bra, sa jag ynkligt men tog mig samman och lyssnade på Hanna som konstaterade att jag kunde växla och prata så då var det inte kris …. och precis då inser vi att de sista 5 km måste vi kriga i motvind och det var just vinden som kylde så förbaskat.

5 km är väldigt kort. Och ibland är till och med två sega uppförsbackar, trots svidande lår, en blessing. Lite, lite värme smög sig in i musklerna. Kylan gav vika en smula, vi trampade på. Låg vi i motvinden nu? Regnade det? Allt kändes bara jämnblött och jämnkallalt. Vi stretade förbi en löpare i shorts och t-shirt och skrek ”heja, heja” och fick ”30 km” som svar.

– 10 mil, skrek Hanna och just då var vi nog båda så förbannat nöjda att vi inte bröt. Det var bara ett vanligt träningspass, ett viktigt pass, där pannbenet fick sig en rejäl kamp.

Plötsligt stod vi skakandes i Hannas badrum och skalade av oss de dygnsyra plaggen och skrattade åt vätan. Värmen i duschen sved på huden och den uppvärmda bastun fick stopp på både skakningar och tandhackningar.

Tack Hanna! Du är grym! Det var jättekul att cykla med dig men nästa gång tar vi det i solsken va?

 

IMG_4621
Grymt tjej den här Hanna!

IMG_4622

 

IMG_4613

Jag är veckans triathlet

Jag är superstolt. Jag är veckans triathlet på Runner’s World. Hoppa genast in via länken och läs artikeln om mig och mina träningsplaner.

http://triathlon.runnersworld.se/artiklar/veckans-triathlet-helena-nimbratt.htm

 

_MG_0750_Helena_Nimbratt

 

Undertiden återhämtar jag efter helgen.  Jag har ett sjukt barn här hemma så sömnen blir rejält drabbad. Hon blir sååå ledsen när jag inte är nära, nära.

Fick lite cykelångest i natt. Haha galet! faktiskt helt galet att ligga och tänka på cykling mitt i natten när man är halvt medvetslös av trötthet. Men jag längtar ut och undrar hur den där cykelformen ska kunna ta sig om jag inte cyklar.

Men nu är det viktigast att Edith blir frisk och kanske blir det open water premiär ikväll?!

Sommardagar och världsloppet Wings for Life

Vilken helg det har varit! Jag har haft det så bra och så skönt att jag har gått helt banans på sociala medier och statusuppdaterat varje kvart! Wings for Life Worldrun i Kalmar avslutade fyra perfekta dagar.

Förra året låg Edith i magen. I år låg hon i vagnen och hängde med under välgörenhetsloppet Wings for Life Worldrun i Kalmar. 130 000 löpare var tydligen med i år runt om i hela världen och sprang för de som är ryggmärgsskadade och inte kan.

Ett världslopp och starten går exakt samtidigt. En galen känsla och dessutom sol, sol, sol!

Vi började helgen med besök på mitt Österlen och besök hos en väldigt kär del av min släkt. Det var 50-årskalas i scoutstugan aldeles vid kanten av den långa vita sandstranden i Ystad. Själen tankades full av energi och värme som alltid när jag träffar de människor som står mig nära och betyder mest. En välbehövlig kick! Jag har saknat dem.

Att sommaren dessutom valde att rulla in över landet gjorde det hela inte sämre men någon träning blev det inte i Kivik som jag hoppats på. Veckan inleddes med att Roger, jag och Edith blev dunderförkylda och helt under isen. Vi förträngde det en smula med tanke på det efterlängtade loppet i Kalmar som vi bokat för snart ett år sedan och dessutom bjudit två goda vänner att följa med.

 

IMG_4572

IMG_4573

 

Vi var inte helt pigga när vi vaknade på söndagsmorgonen på ett hotel bara ett stenkast från start. Inte pigga men mest bara snörvliga. Självklart skulle vi starta och sedan avgöra om det skulle bli promenad eller löpning och med sorg såg vi det uppsatta målet …. att hinna en halvmara … segla iväg.

 

IMG_4590

 

I år var starten inte lika peppig som tidigare. Inte lika mycket musik, ingen konfetti, inte samma drag. Men löparna var glada och stämningen var god. Edith somnade precis någon minut innan start så vi kunde lirka på hörselkåpor för att skydda henne mot den höga musiken när vi passerade startlinjen.

Vi tassade iväg. Svårt att komma fram med vagn i trängseln. Som vanligt var Kalmarpubliken gladast av alla. Benen kändes stumma och kroppen inte helt okej men pulsen höll sig lugn. Vi tassade vidare. Tog det lugnt uppför Ölandsbron. Solen gassade. Det fläktade inte en millimeter trots att vi var så nära och högt över havet. Var var den där berömda Ölandsvinden när man behövde den?

 

IMG_4571
Lite knasigt med kåpor på …

I Färjestaden var det party! Solen fortsatte att vara het och Roger småpratade med folk som kommenterade loppets lyxigaste lirare som fick åka vagn. Strax efter det började vi inse att catcher car inte var så långt borta. Jag tippade på att vi max skulle hinna 18 km och kanske inte ens det och så blev det. 16,7 km blev resultatet. Helt okej en het dag som denna med en veckas förkylning i backspegeln.

Vi var nöjda. Och vi måste ju bara konstatera att vi älskar att tävla i soliga Kalmar!

Avslutar med några bilder från Österlen.

 

IMG_4550
Sill med mos vid Kiviks hamn. Klassiker på Österlen.
IMG_4551
Mina morföräldrars gård. Numera min morbrors.
IMG_4564
Festfin familj.

 

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.