Helena Nimbratt

My triathlon stories

Youtubar Sydafrika

Jag sitter i youtubar Ironman Sydafrika. Detta magiska land som jag besökte i jobb för två år sedan och föll pladask för. Så vackert. Vilken himmel! Vilket ljus! Bergen, havet … klimatet var väldigt trevligt. Vinet och maten! Jag vill tillbaka.

Men det där simmet i det kraftfulla energirika havet … med vithajar … hmm …

April 2017?

– Sitter du och trinördar Sydafrika nu, flinar min 20-åriga son Simon.

– Mmm, får han till svar, för jag är helt låst vid skärmen.

– Mamma, det är bara att köra! Man lever bara en gång, säger han.

– Har du köpt biljett än, undrar Roger?

Nej, det har jag inte. Det är något med Ironmanträning. Har man en gång kastat sig in i det så blir det väldigt tomt utan. Samtidigt är det en boja, en begränsning därför du tecknar in din tid. Har du ett Ironman framför dig då måste träningen bli gjord.

– Eftersom jag skippar Kalmar i år kan jag cykla bara för att det är kul, när jag har lust, sa en av mina simbekanta i simhallen i dag.

Hon har rätt, så är det. Har man en biljett till ett Ironman då blir träningen ett måste. Nej, hon måste inte cykla i år, men hon MÅSTE simma, skrattar hon.

– Jag köpte en lott till Ö till ö och fick en plats, så nu pirrar det i magen.

Ja, ränderna de går väl inte ur zebran hur lätt som helst. Och apropå zebror … sådana kan man ju sa i Sydafrika, eller hur?!

 

_MG_0860

 

Det är mycket som tar fokus från träningen

Bebis.

Tonåringar.

Föräldrar som blir äldre.

Flytt.

Nybyggnadsjox.

En gammal farmor.

Omorganisation på jobbet.

Bonus-familj-utmaningar.

Födelsedagsfirande.

Möbelinköp.

Röriga garderober.

Växthus som behöver växter.

Livet!

Det är mycket som stjäler fokus från träningen. Listan är inte enbart en lista över negativa saker, det hoppas jag ni förstår. Barn är sällan negativa och att plötsligt ha blivit med växthus känns fantastiskt spännande. Men barn kräver framförallt engagemang och fokus och det har alltid varit viktigt för mig att aldrig snåla på den punkten. Så när jag piper iväg för ett spontant simpass när mannen är bortrest i jobb och stora syskonen delar upp timmen i 30 minuter vardera, så funderar jag över hur mycket kvalitet det kommer att bli av just det här passet. Fokuset stannar kvar hemma med barnen och jag skyndar, skyndar och småspringer från bilen, in i omklädningsrummet, ner i vattnet, simmar, simmar och så upp igen och kör aldeles för fort hem …

Men det kanske kvittar, för solen vräkte in genom de stora fönstren i simhallen så man bländades av vattenglitter varannan 25-meters längd och den först stela kroppen som först tog sig fram som en tung pråm, mjuknade till och hittade in i ett skönt sim. Visserligen under de sista två hundringarna, men ialla fall … Jag var där. Jag plaskade. Det kändes bra när allt var klart.

Men i dag var tempotrainer-pipet under badmössan för snabbt för mig. Förra besöket i simhallen då kunde jag bara inte simma så låååångsamt att jag höll takten med pipet. Dagar, form, humör, inget är konstant.

Hemma hade det såklart gått bra. Jag tackade och berömde mina stora barn som tagit hand om lillasyster och tog min bebis i famnen för att känna om det gått bra, om det var okej att jag simmat en stund. Och jag tror det. Hon krängde sig ur min famn efter en stund och kröp in i storebror Simons rum.

Nästa gång ska jag öva på att ta med fokuset till simhallen. Men jag kan inte lova att jag lyckas.

Race report Women’s Health Halfmarathon 2016

Glatt. Vårigt. Otroligt trevlig, vacker och lättsprungen bana mentalt. Det var ett bra beslut att spontanspringa Women’s Health halvmara.

Vi stressade in till Djurgården och körde runt som galningar för att hitta parkering med bara några minuters marginal (som vanligt) innan efteranmälan till vårens poppigaste halvmara – Women’s health, stängde. Men jag hann och drog glatt mitt kort för att debiteras 750 kr för att få springa långpass med lite trevlig inramning på Djurgården, istället för hemma i skogarna i Täby.

När man inte planerat att springa lopp och varken hunnit förbereda sig mentalt eller genomfört någon slags uppladdning så är det svårt att lägga i tävlingsväxeln på max. Dock ligger det i löploppens natur att ta i, springa för glatta livet, kanske rent av lite för övertaggat och dessutom bita ihop trots att kroppen signalerar smärta. Ond eller god. Precis så blev det.

När starten äntligen gick efter en huttrig väntan i endast några få plusgrader, så susade jag fram längs gatorna på Östermalm där de första kilometrarna avverkades. Alla sprang tysta. Rytmiskt. Ljudet av skorna mot asfalten var väldigt inspirerande. Jag hörde hur vissa medtävlande kämpade med hög puls. Andra matade proffsigt på i jämnt tempo. Jag försökte härma dem.

 

IMG_4197
Starten har gått.

Målet var att sträva efter avspänd löpning i god kontrollerad fart. Avslappnat. Målmedvetet. De första kilometrarna tickade förbi i 5:12, 5:18, 5:21, 5:10 osv, osv. Lite för snabbt men med låg puls.

Det här känns bra men asfalten kändes tuff och hård mot kroppen. Underlaget och rädslan för att skada ben och knän höll mig tillbaka.

Det var skönt att lämna Östermalm och rusa ut över Djurgårdsbron och fortsätta längs vattnet. Djurgårdskanalen är ett fantastiskt trevligt löpsällskap och vitsippor världens bästa stressmedicin. Jag njöt av vårlökarna i gräset, påskliljorna och roade mig med att spana in folk.

Jag konstaterade att det var en färgglad deltagarskara. Rosa, korallfärgade och turkosa jackor och tröjor överallt.

Vid 8 km fick jag plötsligt en stark krampkänsla i magen. Varför då? Det höll i sig några kilometer och jag var tvungen att hejda en kräkreflex men sedan klingade känslan av. Mycket märkligt.

Glad att slippa maghaveri fortsatte jag i stadigt tempo. Vid en vätskestation hamnade jag mitt i farthållargruppen 1:59 och lät dem dra mig under en trött period men efter ett tag ökade jag lite för att komma ifrån klungan. Det var alldeles för stökigt och trångt för att vara bekvämt.

Under loppets gång oroade jag mig en smula för mitt högra knä och tänkte då och då på att använda foten och tårna aktivt för att avlasta benet. När de var en kilometer kvar fick jag koncentrera mig för att springa med hyfsat normalt steg. Och det gick vägen men jag tappade många placeringar sista biten. 1:54 blev min sluttid och jag är riktigt nöjd.

Jag sprang kontrollerat. Känslan var lätt hela vägen men lite ovan vid belastningen. Så bra har det nog aldrig känts tror jag.

 

IMG_4205
Jag hade superkul hela vägen!

Loppet får också fina betyg. Skön stämning, inte alls så ungt som jag först trodde, jag såg deltagare i alla åldrar. Banan var supertrevlig. Publiken har kanske inte hittat arrangemanget än men peppviljan hos arrangörerna var tydlig. Det kändes dock att arrangörerna inte räknat med så många löpande damer som verkligen kom dit. Påsarna till överdragskläderna tog slut, kön till toaletterna var värre än under Vasaloppet och under sista varvet lyckades ialla fall inte jag få tag på något annat än vatten. Jag hade gärna tagit en halv mugg sportdryck och kanske en bit banan.

I mål blev det kaos, massor av folk på liten yta, det gick nästan inte att ta sig förbi mållinjen vilket fick folk att lite panikartat knuffas för att få sin tid. Supertrevligt att få bubbel men det tog tid att korka upp flaskor och få fram glas till alla som väntade. Jag hällde upp några droppar till mig själv. Men allt detta är bara detaljer och inget som påverkade själva löpupplevelsen.

Tack Women’s Health för en trevlig lördag! Det piggade upp och det gjorde ni bra. Jag kan absolut tänka mig att delta flera gånger.

IMG_4217
Jag fick tag på lite bubbel!

 

IMG_4219
Jag gillar hela bubbelidén. Klart målgången ska firas!

Spontan anmälan till Women’s Health halvmara

Jag måste se lite folk. Jag vill njuta av vår våriga vackra huvudstad. Jag älskar Djurgården och … jag behöver få till ett rejält långpass och få lite löparinspo. I går fick jag syn på en annons för Women’s Health Halvmarathon och tänkte – yes! Jag kör!

Jag är nöjd med hur löpningen har utvecklats under den senaste månaden. Våren har gett den en riktigt skjuts tack vare sitt lockande vackra väder och när äntligen vägarna blev sopade rullade löpvagnen lättare på ett belönande vis.

 

_MG_0797

 

Vinterns styrkeövningar varvat med prehabövningar tycks ha gett resultat. Jag springer på ett mer självklart sätt än tidigare och stundtals snabbare än jag någonsin gjort. För tre år sedan drog jag på mig en ordentlig skada i benet som höll löpningen i schack i två år. Jag gick till sjukgymnast, ortoped, sjukgymnast igen och naprapat. Jag tassade på mjukt underlag, försökte ändra steget. Jag gick till Löplabbet och kom hem med ett par tunga, tjocka Asics (det kändes rätt då) och jag gjorde stärkande övningar hemma i vardagsrummet varje eller varannan dag.

Löpuppehållet under graviditeten var den bästa medicinen!  Nu löper jag med stor respekt och med alla känselspröt påkopplade. Jag vilar när jag känner att benen är ansträngda. Jag gör tåhävningar, jag stärker baksidan och höften.

Nu har jag någon slags känning i ena knät. Det har kommit med fartökningen och jag tror att det har en koppling till amningen och att jag fortfarande är mjuk i lederna. När jag simmar kan jag inte sträcka på mig alltför mycket till exempel. Då känns det som att benen ska vika sig åt fel håll … jag vet också att en svag core ger onda knän.

Med andra ord springer jag inte alls så mycket som jag skulle vilja. Jag håller igen.

Det är en balansgång.

Men imorgon tänker jag njuta. Jag tänker springa. Men inte för hårt. Jag vill gå i mål hel och glad.

 

Uppryckning pågår

Vintern är över. Nu är det skärpning som gäller. Vad vill jag med årets mål? Vad vill jag åstadkomma? Just nu tar jag mig själv i kragen en smula. Jag ser till att få träningen gjord. Jag utmanar mig själv fartmässigt i alla tre grenar och jag har rensat upp i kosten.

Roger och jag har en fin tradition att tacka varandra för en fin helg varje söndag kväll när vi säger godnatt. Nästan jämnt kan vi summera en fullspäckad helg med massor av trevliga upptåg. Det händer att helgerna blir pannkaka och inte som vi har tänkt oss också men en utvärdering och en stunds reflektion över allt som varit bra skapar en positiv spiral och tacksamhet över allt det fina vi har tillsammans.

Även den här söndagen konstaterade vi att vi hade haft en fin helg. Den började för min del med en inställd aw som istället blev ett långt pass på gymmet med avslut i bastun med lite skönhets treatment. Jag smet in på Åhléns parfymavdelning påväg till gymmet och köpte lite nya hudvårdsprodukter, en ansiktsmask och ett nytt fräsch nagellack.

Efter passet shoppade jag loss på ICAs frukt och grönt-avdelning och vräkte ned en massa nyttigheter i mixern där hemma, toppade med riven ingefära och lite cayennepeppar. Det känns som att min kropp skriker efter vitaminer och sol nu efter 10 månaders amning och efter vintern.

 

cykel

 

Helgens viktigaste mål var cyklingen. Eftersom jag kände mig för under förra helgen så ville jag trampa på lite mer den här gången. Vi tog samma runda men motsatts varv vilket visade sig vara ett vinnande koncept med mindre tillfällen att korsa vägar, det vill säga färre farliga moment och färre stopp.

Vi trampade nästan 3 mil innan vi stannade första gången för en kort drickpaus. Det kändes bra, jobbigt men jag var nöjd med farten och vi fick in ett fint tempo. Väl hemma igen så bekräftade klockan känslan. Inklusive två-tre stopp, lite fotopaus och lugnare sträckor så hade vi snittat 26 km/h.

Helgens långpass blev uppskjutet till igår måndag. Jag och Edith var ute och rullade i solen längs havet och fick ihop 14 km i 5.50 tempo.

Jag tycker att det går ganska bra nu!

 

Konsten att hålla fokus

Fokus betyder att förmågan att avskärma sig från omvärlden, att vara här och nu och enbart koncentrera sig på en sak. Ända sedan jag blev gravid så har jag funderat över hur jag som nybliven mamma ska klara att vara egoistisk nog att släppa tankarna på bebisen hemma och gå in för att tävla och träna. Fokus behövs både under tävling och träning om det ska bli några resultat.

Fokus över tid, det vill säga, under hela träningsperioden fram till tävling är också en utmaning. Det gäller att leva som triathlet på något sätt för att hålla takten i träningen. Där är det till stor hjälp att leva med en person eller ha vänner med samma intresse. Här hemma snackar vi mycket träning. Jag kan utan problem ventilera mina funderingar kring effektiva simtag, känningar i vader, intervallångest eller vad det nu kan vara.

 

_MG_0710_Helena_Nimbratt
Foto Ola Kjellsson

 

Jag möts av många mammor som undrar hur jag hinner träna. När jag berättar att det är inte konstigare än att jag går iväg en timme eller lite mer på kvällen när jag varit tillsammans med mitt barn hela dagen, lagat middag till övriga familjen och pratat om dagen, då undrar de hur jag klarar att vara borta från Edith.

Jag förstår vad de menar.

När mitt första barn och andra med för den delen var små så var det en plåga att gå hemifrån. Det var helt meningslöst. Jag kunde inte slappna av. Så är det inte nu. Men det betyder inte att jag inte älskar Edith lika mycket som de andra två. Jag har bara lärt mig sedan dess att mina barn kan ha det lika bra med sin pappa en stund och en timme eller två … det är inga problem, så länge det inte uppstår en väldigt ledsen och otröstlig situation. Jag vet också att jag enbart kör mig själv i botten om jag utplånar mig själv för mitt barns skull. Har jag fått en liten paus då klarar jag mycket bättre av att hantera att Edith vaknar varje eller varannan timme och vill ha närhet och amma.

Nu när cykelsäsongen drar igång är jag dock lite mer tveksam till hur bra träning jag kommer att få till. Cykel tar tid. Och att vara ute på vägarna och fundera på bebisen hemma, det är ingen bra kombo. Att hantera en tristart och fundera på bebis är inte heller optimalt. Det gäller att klara att vara fokuserad.

Magisk kvällslöpning

En go bebis i pyjamas, en maaagisk vårkväll och en hel mil kravlös löpning. Jag ock Edith har kanske hittat sommarens bästa kvällsaktivitet.

Kvällarna med Edith har varit ganska så kinkiga sedan hon kom till världen. Inget konstigt med det, bebisar är trötta på kvällen. Men Edith har ganska svårt att komma till ro. Hon sover bara om mamma är nära, nära och visst är det mysigt, men också ganska slitigt ju mer månaderna tickar på.

I kväll fick jag ett infall att plocka fram löpvagnen efter middagen. Solen lockade. Rönningesjön som ligger dryga kilometern från vårt nya hus lockade också, liksom löpskorna. Man kan alltid testa. Går det så går det, annars är det bara att knata hem. Så jag och Edith rullade iväg.

Vi njöt båda två. Edith satt stilla och mös och tittade runt på allt som susade förbi vagnen. Så här uppför hon sig aldrig annars kvällstid. Vid sjön stannade vi på bryggan som fullkomligt badade i sol. Viken vårkväll!

 

IMG_4430

 

Efter stoppet tog det bara några minuter för min lilla tjej att somna och jag kände att detta var ett vinnande koncept. Så mycket mer avslappnande för oss båda att vara ute så här istället för att vanka av och an och böka hemma för att hitta ro. Vilket break efter många ganska slitiga kvällar och nattningar. det blev 10 kravlösa kilometrar med stor lätthet, trots tyngden från vagnen. Det här måste vi testa igen.

 

IMG_4436

 

IMG_4434

 

Lär dig älska löpning

Jag har gått från att verkligen avsky att springa till att längta till nästa pass. Hur blev det så? Här benar jag ut de avgörande stegen som förvandlade mig till en inbiten löpare och ger dig 5 fina tips.

En gång i tiden tyckte jag att det var riktigt obehagligt att springa. Vissa grejer är helt enkelt inte goda eller härliga första gången och det gäller tydligen både nyttiga grejer och ohälsosamma ovanor som att för första gången testa att röka en cigarett, dricka en kopp kaffe eller att äta grönsaker. Det känner vi alla igen hur det funkar. Vissa grejer tvingar man sig att testa om och om igen tills man gillar det. Det är ju tråkigt att det oftare handlar om rökning och alkohol istället för löpning eller träning i största allmänhet. Därför så vet jag att det avgörande steget för min del, som 30-årig tvåbarnsmamma var ett gäng grejer som jag har listat här nedan som tips till dig som är nybörjare.

  1. Bestäm dig. En dag så bara bestämde jag mig för att börja springa. Det var ett beslut. Som att ta ett nytt jobb, flytta, skaffa barn, skaffa ett husdjur. Från och med nu springer jag.
  2. Gör en plan. Rutiner är bra och lätta att följa. Jag bokade till en början in en dag i veckan som min löpardag. Söndagar innan middagen, eller lördagmornar eller torsdag kväll, varje vecka. bestäm själv.
  3. Börja snällt. När jag väl bestämde mig för att börja springa så tyckte jag att enbart det beslutet var gott nog. Att springa en längre sträcka var alls inte lika viktigt. Jag ville bara få det gjort oavsett distans. Min första distans var 1,7 km. Det var allt. Men det var en början.
  4. Beröm dig själv. Var nöjd med de metrar du stinger och strunta i att tänka på dem du inte springer. Tänk på vad 1 km varje vecka blir på en månad, på ett år. Tänk om du då springer 2, 3, 4 eller 10 km, tänk vad långt just du har  faktiskt lyckats springa.
  5. Öka långsamt. Du har ingen brådska. Öka så långsamt och så lite du vill men hoppa inte över att utmana dig själv. Det är här här själva nyckeln till glädjen finns – att klara utmaningar, att utvecklas, bli bättre! Harvar du bara på din vanliga lilla stump då blir det tråkigt efter några veckor. Det är en så fin belöning att klara små uppsatta mål att det garanterat kommer hålla dina ben springande under lång tid framöver. Kanske rent av under resten av ditt liv.

 

IMG_4131
Njuter av en kort paus under söndagens långpass.

Första milen är trampade

En och en halv timme fick jag leta efter cykelskorna bland flyttkartonger, men till slut rullade jag och Roger iväg. Första cykelturen i år och första daten med barnvakt sedan Edith föddes.

Det var nervöst på flera sätt under lördagens cykeltur. Lämna bebisen hemma med någon annan än pappa brukar vara ett stort steg för ialla fall bebismammor.

Storebror Simon 20 år hade fått äran att ta hand om lillasyster och jag har längtat hela veckan att få spendera några timmar med Roger, utomhus, på cykel.

Det var också nervöst att ge sig ringrostig ut bland bilar som tycks bli ilsknare och ilsknare mot cyklister under de senaste åren. Eller är det bara jag som inbillar mig?

 

IMG_4125
Rejäla backar att susa nedför och trampa uppför.

 

En del kör demonstrativt om väldigt nära, andra i onödigt hög hastighet.

Lite trevande känsla och mycket energi gick åt att hålla koll på trafik och cykel men visst var det härligt. Det positiva var att benen kändes starka och jag hittade ett skönt driv som jag inte upplevt tidigare i rundtrampet. Det negativa var att benen är helt klart är inställda på 3,4,6 eller 8-minusters intervaller. Men jag tror att det kan bli bra. Nu är det ut och cykla som är prio framöver. Jag ska försöka styra om de långa löppassen till onsdagar och satsa på cykling lördag och söndag när jag lättast kan vara borta från hemmet.

 

IMG_4127
Nu önskar jag mig en lite snabbare hjälm. Det börjar bli dags!

Börjar känna vittring av tävling

Först så är det ett helt år kvar. Sedan är det jättelångt tills det är dags för tävling. Sedan, om flera månader. I sommar! Så plötsligt blir det VÅR och bara en månad tills årets första lopp! Just nu konsumerar jag Ironman motivation-youtube-klipp för fulla muggar för att preppa huvudet vad som närmar sig.

”Hålla! Du ska köra Ironman för tusan!!”

Det är lätt att slumra till och invaggas i en slags trygghet att det dröjer länge innan det är dags att ställa sig på startlinjen. Från början var det oändligt många veckor av träning, mängder av söndagar för långpass och hundratals chanser att ta i lite mer. Sedan är det ju flera månader till start … sedan, senare, inte nu …

 

_MG_0675_Helena_Nimbratt

 

I takt med att värmen rinner in över landet så rycker tävlingssäsongen närmre och jag inser att mina chanser att cykla massor på trainern har nu passerat. De pass som är gjorda är gjorda och hur stabil basen är det återstår att se. I morgon planerar jag och Roger att ta årets första utomhustur. Tillsammans.

Edith är 10 månader prick idag! Vi har bokat in vår första barnvakt (storebror Simon 20 år) och nej, vi går inte på restaurang. Vi ska inte ta en drink. Vi ska cykla och vi ska fika. Det ska bli sååå kul!

Under de senaste tre veckorna har träningen fått stå tillbaka en smula. Vi har flyttat in i vårt nybyggda hus, burit kartonger, plockat, fixat, shoppat, slängt, skruvat och varit rent ut sagt skittrötta.

När kroppen känts bra så har jag sprungit, kort och hårt. Det har resulterat i två milrundor i riktigt fint tempo under senaste veckan. I tisdags låg klockan under 5:00-tempo i nästan 8 km sedan tappade jag fart. Men att skutta runt milen en vanlig tisdagkväll på 50 min med bra känsla det är jag grymt nöjd med. Jag har återhämtat fint och benen har varit fräscha redan dagen efter.

Det bådar gott inför årets första lopp – Wings for Life i Kalmar. Roger och jag ska springa tillsammans med Edith i vagn och målet är en halvmara.

 

_MG_0750_Helena_Nimbratt

Foto: Ola Kjellsson

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.