Helena Nimbratt

My triathlon stories

Min hyllning till simningen

”Vem bryr sig om jobb och karriär när man kan simma?” Det är ett citat hämtat från ett av mina tidigaste inlägg på den här bloggen. Bloggen som startade när jag inte ens hade doppat huvudet under vattnet sedan barn, inte sprungit längre än 13 km och aldrig rört en racercykel.

Nordnorge! Episkt sim.

 

Läs inlägget: Inga genvägar till crawl HÄR.

Jag startade den här bloggen när allt som rörde triathlon var nytt i mitt liv. Simningen slog ned som en bomb i min tillvaro och slukade mig med hull och hår. Det var kärlek och skräck i en förvirrande blandning. Jag har under hela mitt vuxna liv varit skeptisk till vatten. Och som jag har kämpat och jag kämpar fortfarande för att bli en hyfsad simmare.

Jag har ingen naturlig känsla för vatten. När det blir jobbigt och tungt blir jag samtidigt rädd och det gynnar varken fart eller teknik. Men simglädjen den är, trots rädslan, intakt. Och jag tror att vi snackar livslång vänskap. Nu uppskattar jag till och med bassängsimningen lika mycket som open water-simningen som hela tiden varit min favoritgren i triathlonträningen.

Med våtdräkt, ute i en sjö är naturupplevelsen hudnära och 100 procent. Den svenska svala sommaren blir inte längre en besvikelse. Ett pass i en spegelblank sjö som krusas av ett stilla sommarregn slår värme, solsken och stränder fullpackade med folk. Jag vill allra helst ha sjön för mig själv, helt själviskt. Eller i sällskap med min livspartner Roger. Något bättre sätt att umgås på kan jag inte tänka mig.

Läs mitt favoritinlägg: Open water-avslutning bland höstlov HÄR

Så vem bryr sig om jobb, karriär och orimlig vardagsstress när man kan glömma bort tid och rum i en kolsvart sjö eller varför inte även i Tibblebadet en torsdagsmorgon? Jag fortsätter väl att nöta på. Hundring, på hundring, på hundring läggs på träningssaldot.

I morse simnade jag stege (100+500+400+300+200+100) med lätt ömmande kropp efter gårdagens kvällslöpning. Jag sprang i skogen och märkte att det känns ju inte alls safe i dessa dagar. Så jag sprang fortare och gladdes över tempot men kom på mig själv att kasta blickar över axeln. Så kan man inte ha det!

 

5 tankar om “Min hyllning till simningen

  1. Jag önskar också att jag kunde hitta åtminstone lite, lite kärlek till simning. Om inte annat för att det är fiffigt att kunna ordentligt om man trillar i sjön. Men jag gillar verkligen inte att vara i vatten – på däremot är jag gärna. Och ekot i simhallar ger mig rysningar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.