Helena Nimbratt

My triathlon stories

Simpass för styrka och kondition

blogger-image-882797349-1

Simfredag! Äntligen. Älskar dessa fredagsmornar när jag får tassa upp när resten av familjen sover och smita till simhallen. Fokus: 60 min hård simning.

Jag simmar 2-3 gånger per vecka.

Simningens tjusning och dilemma – vissa dagar slåss jag i vattnet mot de skräckinjagande Orcherna från Mordor andra dagar befinner jag mig i det fantastiska Narnia.

I dag var jag i Narnia. 
10 minuter innan simpasset började körde coachen en genomgång. Han förklarade passets olika delar, genomförande och syfte. Han vill att gruppen ska bli starkare och få bättre kondition.

När vi började sköt jag ifrån kanten och kände hur kroppen gled stabilt med bra vattenläge. Armtagen kändes synkade och starkare än vanligt och jag hade till och med hyfsad koll på benen … tills jag blev trött. Då började passet på riktigt.

Vi simmade en massa olika serier. Det fanns inte en chans att ha tråkigt! Det går tydligen att variera i det oändliga hur man kan simma. Här är några exempel på vad som stod på tavlan. Allt med 20-30 sek vila.

4 x 25 polo,  12,5 + 12,5 vila 20 sek
5 x150 paddlar + dolme
3 x 150 benspark varav sista 50 br ben, fjrl ben, ryggben.

Jag simmade så att alla siffror snurrade i huvudet och jag slet med mina stora paddlar och fick fokusera på att orka dra korrekt.
Jag fortsätter att öva på att börja draget långt fram och inte att sjunka med händerna. Den sista biten i draget är också en utmaning. Efter dryga 1000 meter blir jag trött och jag inser att här är det triceps som måste stärkas upp. Så nu ska det bli lite fokus på dips ett tag framöver för att se om det hjälper.

Är träningsglädje smittsamt?

blogger-image-1301876300

Beckmörkt, kallt och 2,5 km slinga konstsnöspår. Detta är tydligen en riktig hit. I går besökte jag Täby Konstsnöspår för en kort tur och jag var verkligen inte ensam.


Vi förevigade ögonblicket med en selfie.




– Oj, jag trodde att det skulle vara typ bara vi!
Min 16-åriga dotter Olivia tittar fascinerat ut genom bilrutan på det pärlband av pannlampor som slingrar sig fram på Arninge Golfklubb, in bakom en träddunge och sedan fram igen på andra sidan.
Det är onsdag, klockan är 19:30 och parkeringen är full. Det lyser välkomnande från receptionen och värmestugan.

Vi är inte ensamma om att anlända vi denna sena timme. Tvärtom. Många med oss drar på sig pjäxor, tänder pannlampan och ger sig ut på de helt oklanderliga spåren.
80 kr kostar åkturen. Det är gratis för ungdomar under 20 år och stämningen bland åkarna som är i alla åldrar, är väldigt trevlig. Hurtig.

Olivia fick en komplett skidutrustning av sin jobbiga träningsmorsa och hennes kille Roger i julklapp … Vallningsfria Atomic, Salomonpjäxor, stavar, en enkel skiddress, handskar och ullstrumpor.
Jag tyckte nog att det glimtade till lite i ögonen när hon såg innehållet i julens största paket!

I går hade vi bokat den första turen. En teståkning och helt ärligt så var det väl mamma som var mest förväntansfull, både över att få åka skidor med dottern och ha henne helt för sig själv utan mobiltelefon till och med. Min förhoppning är att skidglädjen ska vara smittsam. Jag vet att träningsglädjen är det … Olivia har sagt flera gånger att hon inte skulle upptäckt att det är så kul att gymma om det inte var för att jag håller på.

Jag skulle vilja kalla premiärturen en hit! En hit för att vi hade det så trevligt. En hit för att jag stornjöt av stämningen, att det finns så många galningar som åker runt med pannlampa, för att spåren var jättefina och för att Olivia kämpade på och sa ja till tur nummer två redan på söndag. Då ska vi åka dubbelt så långt!

Mycket folk men fullt åkbart.
Dora var allt gladare än på bilden! 😉

Energiboost deluxe!

blogger-image-963027414

Knarr under fötterna, sol och lagom bitande kyla. Jag älskar att ge mig ut på löptur när landskapet är vitt och badar i ljus. 



Just nu har jag fokus på träningen, inte bloggbilderna.

Nu har Stockholm hunnit ikapp vinterns antågande. Gångbanor och trottoarer är plogade och löpbara igen med löpvagn och de där minusgraderna är lite lagom många.

Jag är lite rädd för kyla. Jag har en gammal frysskada på fötterna sedan ett gammalt norrländskt vinteräventyr och blir därmed kall på precis nolltid. (Räcker med att stå barfota i köket)

Ull är min bästa vän. Jag använder ull även under svensk sommar. Som till exempel 2014 under Vansbro Triathlon när luften bjöd på +8 grader och regn. Jag var så glad att jag tog beslutet: ullunderställströja och ullstrumpor istället för trisuit som många körde, och fick problem, i.

Edith får också ett lager ull närmst kroppen. Merinoullbody, byxa, socka och tunn mössa. Sedan är det bara att hälla ned henne i overallen och i åkpåsen, när det är -5 som igår. Fler minusgrader så får hon även ett mellanlager och ett par skintossor på fötterna. Dessutom ser jag till att fylla ut åkpåsen med ett täcke eftersom hon fortfarande är så liten och inte lyckas värma upp all luft själv.

Löpturen blev ett härligt men ganska tungt distanspass. Vagnen rullar såklart tyngre (men ändå väldigt lätt. Love my bugaboorunner). Fokus var bara att vara ute, att njuta, att Edith skulle få sova gott och kanske lite längre än vanligt i en rullande vagn. Vilken dag det var!! Underbart!

Jag behöver få njuta av min träning har jag konstaterat. Njuta mellan de där måste-passen på trainern till exempel.
Men lugn! Jag har inte tappat motivationen att Ironmanträna. Jag tycker det är vansinnigt kul men jag kan konstatera att det kräver en del tankeverksamhet och fokus och dessutom en del press att träningen rullar på. Med en bebis i huset så är det liksom inte jag som är chef över allt längre.

PS. Jag ber om ursäkt för mina trista bilder här på bloggen. Men håll ut! Jag lovar att plåta mer inspirerande i vår och sommar igen. Just nu fokuserar jag på träningen och tar tillvara på den tid jag får till när Edith sover och är nöjd.

Träningsfinal varje helg

blogger-image-1305778500

Ännu en helg avklarad som har erbjudit … ännu mer tid för träning!! För en del låter det crazy att se helgen som veckans stora träningsmöjlighet, för många andra är det helt naturligt. 


Så här kan det se ut när jag och trainern har en date.

När helgen kommer så öppnas det massor av möjligheter att få till bra pass. Som till exempel det där första 2-timmars trainerpasset som jag gått och dragit på.
Målet var att få det gjort innan julen var över men på grund av en kombination av rädsla för tristess och respekt för min kropp och vad den klarar just nu så har jag skjutit på det.

Helgens många minusgrader ökade motivationen att stanna inne och långpassa, istället för att tassa runt ute och frysa halvt ihjäl. Så se där! Tjoho!!!! Det räckte för att jag skulle sitta upp på sadeln med ambitionen att cykla 2 timmar med lätt ansträngande känsla. I did it!! Och efteråt var jag verkligen grymt nöjd, nästan på samma sätt som när man kommer i mål efter ett lopp och är helt slut, glad och stolt!

Jag satte som mål att hålla god kadens, 90. Effekten landade på i snitt 130, lite mer under den första delen och lite lägre de sista 30 min för att inte köra slut på mig helt och fullt. Det ser jag som ett bra långpassupplägg.

Känslan var god trots att jag inte kände mig som mitt starkaste jag. Motståndet var för lätt för att utmana benen men jag är ganska dålig på att hålla hög kadens (jag trampar hellre tungt, då tycker jag att jag lättare kan hänga med när jag klungkör och det går fort) så att trampa 90 i hela två timmar det utmanade och är bra träning för mig. Jag trampade på och benen höll sig fräscha hela tiden. Men jag blev trött. Värmen inne och vätskeförlusten är påtaglig, men jag drack två hela flaskor och fyllde på med ny energi efter 1 timme.

Simmat har jag också gjort under helgen. Med gula stora paddlar på uppdrag av simcoachen. Paddlarna satt på halva passet (1800 m), uppdelat på två tillfällen, totalt 900 m och det bet. Jag kommer bli en hulk om jag ska simma med det där motståndet framöver!
Jag simmade även med fokus på att börja draget långt fram, sträcka mig och inte sjunka med handen och tappa 10-20 cm av draget. Det känns betydligt tyngre så jag tror att det betyder att det gör susen. 

Take it slow

blogger-image-1656910040

I bland försvinner kvällen (ganska ofta) och det blir bara försent att träna, men så gör man det i alla fall. De passen blir nästan alltid mina bästa. Fokus, glädje och massor av inspiration.

Benen ska bli starkare och snabbare.

I går började jag dagen med grötfrukost och kravlöst cyklande på trainern. Det kändes tungt, trist och segt.

Jag har haft en lång period av dålig sömn och vissa dagar har jag känt mig ledsen och frustrerad och vissa dagar enbart full av acceptans. Uppemot tre gånger per timme mellan 00:00 och 05:00 tills jag inte kan somna om mer, har min söta lila bebis väckt mig. Ni som vet – man vill ju bara gråta. Men så igår såg vi en stor framtand i överkäken som spruckit fram och jag fylls av hopp. Jaha!! Det är klart att det har varit tanden som stört Edith på natten.

I natt har jag faktiskt sovit! Kroppen känns helt annorlunda. Lättad!

Dålig sömn innebär mycket mer vila och anpassad träning, kortare pass. Inga krav. Jag tar det bara slow!
I helgen blev det inget långpass och ingen skidåkning som jag planerat, på grund av trötthet. När det gällde skidorna så valde jag faktiskt att avstå. Jag såg på sociala medier att lördagen hade lockat 3000 åkare till det stackars konstsnöspåret i Täby/Arninge (precis utanför vårt nya hus) så nej … Jag vill inte trängas. Jag vill köra! Så taktiken framöver kommer att bli: Pannlampa och skidtur när mörkret faller och de flesta går hem.

I går hade jag bestämt att jag ville gå till gymmet efter middagen. Men så drog matlagningen ut på tiden och vips var det egentligen försent att gå men så bestämde jag mig att träningen skulle bli av. Nu på kvällen kände jag mig pigg, tillskillnad från förmiddagen när cyklingen bara var tung och trist. Det blev ett sådant där pass som man bara blir så TACKSAM över att det blev av, att man tog sig i kragen, prioriterade och bara såg till att det blev något, för det blev ju riktigt bra.

Målet är kontinuitet

blogger-image-2043995759

Hur motiverad är du att flytta fram gränsen för det obehag som du kan tänka dig att tolerera för att utvecklas i din träning?

Stängt för allmänheten och BARA frisim i alla banor. Härlig stämning!

I går lyssnade jag på ett inspirerande poddavsnitt från Träningsglädje talks med skidåkerskan Charlotte Kalla. De pratade om motivation, talang och förmåga att pressa sig under träningens gång. Kalla berättade att hon jobbat en hel del mentalt att se på smärtan som något positivt, något som tar henne framåt i utvecklingen.

Jag må vara bra på att få träningen gjord, pina mig i dåligt väder och jag ställer sällan in inplanerad träning. Men jag är inte alltid lika bra på att utmana mig själv när det gäller kraft, fart, explosivitet. Vissa dagar tänker jag:
– Äh! Bara gör! Spring, lyft, cykla, ha skoj och bli trött så blir det bra.

Och visst, jag är inte elit, så att ha kul räcker långt men så minns jag att jag har ägnat mig åt löpning i flera år utan att bli ett dugg bättre och snabbare och framförallt, jag blev aldrig av med den där tunga känslan, slitet förrän jag …. började utmana mig själv och verkligen pressa mig under några pass då och då.

I bland är jag dock för bra på att ta i … så att det sedan gör ont i benen efter intervallerna …. Det är en konst att träna smart och de som lyckas imponerar på mig. De är inte bara duktiga på att få träningen gjord, de kan till och med diciplinera sig själva att hålla i bromsen, gasa lagom och vid rätt tillfälle pressa sig som tusan när det är meningen. Det är ungefär som att lyckas att ha skafferiet fullt av favoritchokladen, äta en lagom och naggande god bit till fredagskaffet och sedan lägga tillbaka chokladen tills nästa helg … den utmaningen klarar INTE jag!

I morse simmade jag återigen med Täby Sim. Kursen Avancerad Frisim startade, den som kanske kommer resultera i att triathlet Nimbratt lär sig voltvända …. och därmed ger mig möjligheten att börja simma masters …. Om det inte blir några voltvändningar så blir det åtminstone många drillar och ett gäng hårda pass tillsammans med andra simmare som jagar en i banan.

Köpa nya större paddlar fick jag order om att göra och det är klart, jag har inte ens tänkt tanken, att större paddlar = mer motstånd och utvecklar såklart mer styrka i draget.

Jag var nervös inför dagens pass. Trots att simglasögonen tog in vattnet, jag fick hjärtat i halsgropen när voltvändningar kom på tal och att jag sov ganska illa i natt så är jag nöjd med min insats. Jag samlade mig, simmade med vatten i glasögonen och fick upp ångan efter ca 1000 m. Jag är som vanligt inte snabbast men konditionen och uthålligheten är det inget fel på men … det kanske är rimligt att jag är stark där med tanke på att jag trots allt tränar för en Ironman.

Trivs i gymmet just nu

blogger-image-1269422031

Jag har sett det hända många i min närhet. Blicken blir klar och strålande. Hållningen rakare och stoltare. Självförtroendet växer och välbefinnandet som fortplantar sig till både vardagsliv och arbetsliv går nästan att ta på. Det finns så mycket att vinna på att bygga en starkare kropp.

I gymmet får jag dessutom sällskap av mina barn.

Först måste jag bara säga: ÅH SÅ HÄRLIGT ATT VINTERN ÄR HÄR! SNÖÖÖÖ!!!! Tjoho!! Här i Stockholmstrakten har vintern tagit ett ordentligt grepp om landskapet. Det är kallt och gnistrande vitt och ger löften om skidåkning till helgen.

Men just nu tycker jag det är mest givande att gå till gymmet. Jag kan inte låta bli att springa fort på löpbandet ett par, tre eller fyra kilometer och sedan fokusera på känsla, teknik och att få kontakt med musklerna bland de fria vikterna.

Jag har hittat ett gäng övningar som boostar ben och rumpa på ett brutalt sätt och ett gäng övningar med fokus på rygg och axlar med specifika övningar för simningen.

Däremellan kör jag övningar så jag åtminstone en gång i veckan har jobbat igenom hela kroppen. Det ger mig inte bara tillbaka min styrka och muskelmassa som jag förlorat under graviditeten, det gör även gott för självförtroendet. Att bära barn, föda och brottas med spädbarnstidens sömnrubbningar smyger in en känsla av skörhet emellanåt. Man är helt enkelt inte sitt snyggaste och starkaste jag och där är styrketräningen guld värd. Men jag känner av att jag har passerat 40. Inget kommer gratis och jag upplever att det tar längre tid än jag är van vid.

Men jag har ingen brådska. Jag njuter under tiden av känslan av att jag orkar med det jag vill i vardagen, att det går lätta att lyfta i och ur vagnen ur bilen. Att jag orkar storhandla till familjen, bära matkassar och 8-kilos bebis i bilbarnstol och gå långpromenad i snö med vagn. Jag klarar allt detta långt mycket bättre än för 16 år sedan när jag hade småbarn sist.
Det gör mig stolt!

Så här steker vi ägg här hemma … vaaarje dag!

Snabbdistans i snön

blogger-image-926022238

Planen att springa kring 17 km i 6:00 tempo reviderades till 12 km i betydligt snabbare takt för att hålla värmen i kylan.

En bild tagen snabbt så att vi inte hann bli kalla … fanns inte tid att kolla resultatet ….

I dag blev det löpning i snöfall och – 6 grader. 
Vi blev lite överrumplade av kylan. När vintern mest har varit mild och varm så blir några ynka grader under noll riktigt kallt.

Jag har lite dåligt med bra kläder för vinterlöpning. Det blir liksom att jag tager vad jag haver och i dag klarade jag mig tack vare att jag packat med mig min Power Houdini som förstärkningsplagg. Den åkte på redan efter första kilometern. Trots att vi gick ut i mycket högre tempo än planerat (kring 5:00) var det svårt att få upp värmen, men tillslut så.

Under de senaste veckorna har jag och Roger långpassat tillsammans. Det innebär att vi måste hålla oss till asfalterade gångvägar och jag har varit orolig för att det hårda underlaget ska slita på benen. Men det har gått bra.

Det är otroligt trevligt att springa med sin partner. Både jag och Roger trivs med träning som ett sätt att umgås och jag ska säga att det är riktigt helande under spädbarnstider. Vi har det så trevligt.

I dag blev det 12 km i lite högre tempo än lånpasstenpo och det var riktigt kul. Jag var otroligt nöjd med känslan. Pulsen var låg och fin, benen lätta och det landskapet helt vitt. Det kändes bra hela distansen men när jag stannade slog tröttheten till och jag insåg att min kropp hade fått jobba på bra för att hålla farten. Men lite vila på det här så blev det ett kanonbra kvalitetspass.

God fortsättning på träningen

Dags att bryta den totala jultystnaden. Julkoma! Älskar den och tröttnar på den lika snabbt.

 

Nu snart ska jag plocka fram skidorna!

 

Jag har så här långt haft en fin jul. Inga extravaganser eller stora kalas men desto lyxigare med alla barn (4) på hemmaplan. The big family är samlad och det påminner mig om vad livet handlar om på riktigt. Men nu börjar jag tröttna på det här slappandet och julpynt och färgen röd känns hopplöst dammiga. Det ska bli skönt när vardagslunken drar igång igen om några dagar.

Julträningen har rullat på bra men har fått vara lustbetonad och improviserad efter vad som passar familjen, formen och dagens övriga aktiviteter.

Julafton startade med mysfrukost med julmusik i högtalarna och nygriljerad skinka mitt på bordet. Mina stora barn gick till SATS tillsammans och jag och Roger packade ned lillskrut i vagnen och hoppade ut för den traditionella juljoggen. Utöver det har det blivit ett par riktigt tuffa pass på trainern.

Jösses vad det går att ta i när man jagar watt. Jag har testat att köra 3-minuters intervaller i för mig utmanande 180 w. Jag har kört 60 minuter strösslat med korta intervaller mellan 180-200 W. Jag har styrketränat med mina två stora barn och i går hakade jag på deras ”leg day” (jösses … mina stackars ben och rumpa). Jag har sprungit långt och kort i snön med Roger och bebis i vagn, jag har simmat något enstaka pass och pressat fram lite fart ur benen på löpbandet.
Familjen styr vilken träning som är möjlig.

 

Men jag har också haft dagar utan träning. Jag har vilat och försökt hämta hem lite sömn och jag har börjat blicka framåt mot 2016. Jag har ett antal stora händelser att se framemot:

1. Tjejvasan och trevliga dagar i Sälen med hela familjen och goda vänner. En stor stuga är bokad med bastu och 10 bäddar.
2. Flytt till nybyggt hus i mars. Snart, snart, snart så är jag och Roger på plats i vårt hem där vi kan fortsätta leva det liv som vi planerat för  och påbörjat med stor familj, gemensamt barn och en himla massa vardag!
3. Vansbro triathlon. I början av juli känns det helt rätt att känna hur jag ligger till formmässigt under en halv ironmandistans. 2014 blev simmet inställt på grund av kyla. I år hoppas jag får testa att genomföra alla tre grenar.
4. Sommar, semester och jobbstart. Först ska vi ha lite semester ihop. Exakt vad det blir det är ännu inte spikat och sedan är det dags för mig att lämna av föräldraledigheten till Roger och låta honom ta vid här hemma. Än är jag inte redo. Vi får se hur det känns då.
5. Resa till Norge och Norseman. Rogers stora träningsmål ska klaras av några veckor före …
6. …. Ironman Kalmar som är mitt fokus. I Augusti blir det Öland, Kalmar och en sjuhelsikes möte med mig själv ovh mitt innersta!

 

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.