Helena Nimbratt

My triathlon stories

Lätt känsla att springa långpass med sällskap

blogger-image-692998800

Långpass med trevligt sällskap och långpass utan någon att prata med. Som natt och dag. Det ÄR mycket trevligare med sociallöpning. Kilometrarna flyger förbi.

När vi har flyttat till vårt nya hus kommer detta bli nya standardrundan.

I går morse vaknade vi här hemma och hade en fulltecknad dag framför oss och med utmaningen att att både jag och Roger skulle hinna med träningen. Men så kastades planerna omkull och plötsligt hade vi hela dagen utan större måsten än att handla en och annan julklapp och dessutom sken solen.

– Vi springer, föreslog jag. Vi tar vagnen och springer tillsammans. Det kommer pigga upp.

Roger var egentligen inställd på cykel och var en smula ovillig, så jag var tvungen att retas lite och fråga om han hellre ville softa i soffan för att få honom att dra på sig löpkläderna som bevis att han minsann inte bangar lite fysisk aktivitet. Ett trick som alltid sätter fart på min älskling!

Väl ute så förkunnade jag:

– Vi ska springa långt! Bara så du vet.

Så det gjorde vi, långpass står ju ändå på schemat för oss båda under helgen och som vanlig piggnade Roger till efter cirka 10 km. Solen sken och vi improviserade fram en runda som gick ut på att vi skulle springa förbi bygget av vårt hus som ska vara inflyttningsklart den 22 mars.
Att springa är ett fantastiskt bra sätt att se och uppleva ett område. Det kändes extra kul att se vårt nya hem och verkligen känna känslan till fots i omgivningarna kring husen som snart är färdigställda.

Älskar att springa nära vatten. Här simmar man och springer med gott resultat.

Vi höll försiktiga 6:00 tempo. Det kändes bra med tanke på att underlaget övervägande var asfalt (jag har otrolig respekt för asfalt och känner noga så jag inte river upp gamla benskador) för att vagnen skulle rulla så mjukt som möjligt. Det var mycket folk ute och rörde på sig i skiftande fart. Vi stannade till vid vattnet och njöt av den spegelblanka ytan och Edith hon hann både somna, vakna och vaggas till sömns en andra gång innan vi var hemma och stoppade klockan på ganska prick 16 km. Vi det laget var jag vrålhungrig. Vi testade att grädda våfflor på bovetemjöl, vilket var en flopp. Resultatet smakade mest gräs och var väldigt torrt. Men jag idisslade i mig gräsvofflorna med skivad banan och lite tunt ringlad sirap, så de slank ned.

Decembervädret behöver väl inte kommenteras ytterligare. Varmt och gott.

Det var verkligen mysigt att springa med Roger och det är fantastiskt att Edith trivs så bra i vagnen. det är ju ingen självklarhet. Vi är båda fortfarande grymt nöjda med Bugaboorunner och nu har vi testat den på fler underlag än enbart asfalt. Väldigt lättkörd.

Det är bara att hoppas att det fryser på snart.

Vila i Lappland och intervallglädje

blogger-image-1690540611

Snö, massor av minusgrader och en minisemester i Kiruna. Det satt som en smäck. På köpet blev det hela fem dagars träningsuppehåll, det kändes överraskande nog ganska skönt.

Max fem dagar brukar jag tycka att det känns ok att inte träna. Därefter så längtar kroppen och huvudet efter att få ta i och koppla av allt annat. Men just de här dagarna utan träning var framförallt väldigt trevliga i vackert vinterlandskap men också helt ok, trots träningsuppehållet. Det var skönt med lite mental vila och slippa att bli så groteskt hungrig som jag blir av att både amma och träna.

Lappland var som vanligt magiskt. Kallt. Snö. Och ett nyöppnat Icehotel. Det är alltid en upplevelse att besöka Kiruna. Så här års så når solen inte över hosisonten och det skapar ett dyrbart och kortlivat vinterljus som inte finns någon annanstans. Jag ville att Roger och Tim skulle få uppleva något annrolunda och staden som jag bott i tidigare i mitt liv. Det blev en välbehövlig brake från vardagen.

Eftersom vi reste med såväl barnvagn som bilbarnstol så fick skidorna stanna hemma, men det sved när första dagen bjöd på milda – 5 grader och spåret låg utanför fönstret. Dagen efter var det betydligt kallare och en promenad i – 22 var nödvändigt att avverkas i raskt tempo. Lilla Edith höll värmen enligt lager, på lager principen med mjuk ull närmst kroppen, tröja, byxor, strumpa och mössa. Krinaborna tvekar aldrig att ta ut barnen att sova i vagnen åtminstone ned till – 20 grader. Det fungerar utmärkt.

Träningsvilan bröt jag hemma på trainer och avverkade min första intervall som genererade 180 W.
Ett kort pass om 30 min med upplägget:

10 min uppvärmning, 120 W
8 min 150 W
2 min vila 120 W
4 min 160 W
2 min vila 130 W
2 min 180 W
Trampa ur några minuter.

Svetten sprutade men det kändes väldigt hanterbart. 180 W har jag satt som ett slags mål att klara under ett 20 minuterstest, det är drygt 3 x min vikt. För att skona knäna vill jag inte öka belastningen för snabbt. Har lite känning i ena knät av min cykeliver. Hör och häpna: jag ser framemot att köra dessa intervaller! Just nu ger de mig en kick! Bara att utnyttja så länge det varar, eller hur!

En kick fick jag även på löpbandet när jag inledde ett styrkepass med ett gäng 400-ingar.

6:00 tempo 10 min uppvärmning.
1×400 5:30 tempo
200 m jogg
1×400 5:00 tempo
200 m jogg
1×400 4:50 tempo
200 m jogg
1×400 m 4:40 tempo
200 m jogg
1×400 m 4:30 tempo
100 m jogg

Superb! Detta kändes också riktigt bra. Det är inte många gånger i livet som jag sprunigt i 4:30 fart. Kanske kan ske lite oftare framöver.

Sova, simma eller basta?

IMG_3142

Först ska kroppen övertalas att kliva ur sängen, sedan är det en massa tjafs för att inte kliva ur bassängen i förtid också för att krypa in i bastun istället. Men hur mycket jag än stretar med mig själv mentalt för att fullfölja inplanerat  pass så älskar jag att simma, att cykla mig trött, att tugga mig fram i löpardojorna.

 

En av mina favorit bloggare Beatatjata skrev precis ett härligt inlägg om fighten hon för med sig själv inför sina morgonpass. Jag brukar skryta med hur lätt det går för mig att kliva upp på morgonen och plumsa i bassängen för att simma och visst, viljan finns men man får liksom ett annat förhållande till sömn när man har en bebis i huset, den känns väldigt lockande att stanna i sängen när tillfälle bjuds.

Men jag sov relativt gott i natt trots ett gäng uppvaknanden så väl uppe ur sängvärmen så piggnade jag till snabbt.
I vattnet gick det fantastiskt bra. I dag simmade jag utan träningsvärk efter Body Pump och kände mig istället återhämtad och fräsch, 200 procents skillnad. Så se där! Träningen under hösten har gett resultat. Men faktum kvarstår – jag simmar snyggare än snabbt men någon gång ska det väl släppa???

De senaste veckorna har jag simmat kring 4000 m per vecka, så mycket har jag aldrig simmat i bassäng tidigare. Efter jul så hoppar jag på en kurs med Täby Sim igen med fokus på fart och styrka. Det ser jag framemot på ett lite nervöst sätt.

Varje gång jag springer på coachen i simhallen så får jag pepp och ett glatt hej. Han tycker att jag simmar bra och jag ser genom simglasögonen att han då och då kikar på mig från bassängkanten när jag passerar i allmänhetens bana. Det är fantastiskt. Han är verkligen en sann entusiast som tycks älska att undervisa i simning och är väldigt generös med feed back. Och när vi pratar fart och jag nämner något om vättenrädsla så tror jag inte att han förstår alls vad jag pratar om, han kan nog inte tänka sig in i känslan att gripas av panik av något så fantastiskt som vatten.

Men jag vet att den där gamla vattenrädslan bildar blyklumpar runt mina fotleder titt som tätt och maskineriet i kroppen nästa skär helt och slutar i ett okoordinerat sprattel som inte tar mig någon vart.

Men inte idag. I dag låg jag i fint läge vid ytan och kände mig stark och synkad. Och det märktes att det var tuffare att simma om mig just den här morgonen, det var ingen som bara gled förbi!

Alla har inte råd med dyra gymkort

FullSizeRenderkopia

Jag går till SATS tillsammans med min stora dotter efter en vanlig men god hemlagad middag. Det är en trist och gäspig gråmåndag, i ett blött december-Sverige. Kallt, regnigt, blåsigt. Vi pratar, skrattar och utbyter tips på övningar att göra i gymmet.

 

När vi tränar då har vi det som allra trevligast ihop jag och Olivia.

Vi har trevligt och jag känner mig lyckligt lottad. Precis som när jag kliver upp på cykeln, på trainern i vardagsrummet eller under de där magiska skidturerna som vi bara väntar på ska komma nu om snön faller eller om vi tar bilen en helg och kör norrut.

Jag kan när jag vill gå och träna på ett fullt utrustat gym. Mina barn också. Hela familjen. Men jag tar det inte för givet. Alla har inte samma möjligheter som vi. Långt ifrån alla. Det är en stor utgift för en familj med två barn att hålla alla med gymkort, kläder och skor och det var inte alls länge sedan som jag var tvungen att avstå just den kostnaden för att prioritera att mina barn skulle få utöva sina (dyra) fritidsaktiviteter som jag ibland var tvungen att delbetala. På den tiden så sprang jag många mil. Det är nästan gratis att springa och skorna som var köpta på rea hann få många år på nacken innan de blev utbytta. Då, för några år sedan så hade sporten triathlon aldrig kunnat komma på tal för min del, av ekonomiska skäl.

Och den här bilden jag målar upp är som sagt inget konstigt. Har man inte råd med gymkort så är inte det en katastrof, livet består ju av betydligt viktigare värden än att träna på gym, men jag vill påminna mig om hur lyckligt lottad jag är som får göra allt det här som jag älskar. Och koka egen ekologisk och järnberikad bebisgröt …

Är jag möjligen inne i fas där jag i frågasätter min livsstil … kanske är jag påverkad av oron i världen som påminner oss om att så oändligt många människor har annat att bekymra sig över än watt, intervaller och nästa simpass. Kanske börjar jag känna att det finns en gräns för hur mycket träningen får kosta, rent ekonomiskt. Det är inte det som träningsglädje handlar om – shopping, dyra prylar och dyra startavgifter … Jag börjar längta efter enkelhet …. (samtidigt är ju triathlon så ofantligt kul). Men för varje ny pryl som kommer in i det här huset, och för varje dyr startavgift som betalas så blir jag …  mätt på shopping. Och den känslan handlar egentligen inte bara om prylar kring träning utan om konsumtion i allmänhet. För cirka fyra år sedan så testade jag att inte handla några nya kläder och istället vara kreativ kring de plagg som jag redan ägde. Det blev ett intressant år då jag fick mängder av komplimanger av mina kolleger för fina outfits, som de självklart trodde var nyshoppade.

Medan jag klurar på var dessa funderingar ska leda så gör jag mitt bästa för att ta tillvara på mina möjligheter och njuta av det jag har möjlighet att träna på gym om jag vill. Det är jag väl ändå skyldig att göra, tycker jag på något sätt.
I dag ”unnar” jag mig att låta 40 min cykel vara nog som träning. Jag behöver inte pressa mig varje dag. Och för att toppa den här kvalmiga i-landskänslan som jag drabbats av så har jag dessutom njutit av en sjukt god chevrepizza på Vapiano med andra lediga mammor och bebisar och avslutat det hela med eftermiddagskaffe med kladdig kladdkaka bakad på vanligt vitt socker och vetemjöl. Det var gott!

Nöjd med mig själv

IMG_3236

En klapp på axeln, det tycker jag faktiskt att jag är värd just nu. Träningen tuggar på bra. Jag gör lite prehab och får till en del kvalitetspass och jag hinner simma allt fler metrar på en timme!

 

200 meter backe med segt motlut x 10, blir ett bra pass.

Träningspassen tenderar att klumpa ihop sig någonstans i mitten av varje vecka och det ger mig träningsvärk precis överallt. Just nu unnar jag mig att gå på Body Pump varje onsdag därför att jag tycker att det är ett bra sätt för mig att jobba igenom hela kroppen utan att maska. Body Pump är något jag kan och gillar men egentligen sliter det för mycket för att kombinera med triathlonträning. Och det är svårt att dra i handbromsen när hela salen taggar till, musiken går in under huden och endorfinerna börjar spruta …

Onsdagen började med cykling och lite prehab och mamma mage-övningar. På kvällen hoppade jag iväg till SATS efter en god hemlagad middag och körde Pump tills kroppen darrade. Torsdag morgon blev det sim 2000 meter med längre intervaller och kortare vila. Inspirerades av Clas Björlings träningsprogram och simmade 500, 100, 400, 100, 300, 100, 200, 100, 100, 100. Kul med nytt upplägg. Efter en andra frukost, massor av kaffe och någon timme i soffan med bebisgos så pacakde jag ned lillskrutt djupt ned i åkpåsen och joggade till backen där jag kör lite längre backträning.

Innan jag startade mina 10 vändor  i backen som är 200 m, tog jag mig i kragen och gjorde några löpskolningsövningar som bet rejält i vristerna känner jag så här efter. Nyttigt med andra ord.

I övrigt så:

  • Kör jag tåhäv i trappen så fort jag kommer på det och har en minut eller två över.
  • Jag övar på pistols … och det går sjukt dåligt. Känner mig svagast i stan. Börjar med att ha en stol att dutta rumpan på innan jag vänder upp.
  • Har kommit på att gammelgäddan skulle må bra att jobba lite mer med explosiv styrketräning, typ knäböj.
  • Mammamageappen får jobba lite då och då igen. Jag har testat plankan och det känns ok en väldigt kort stund, så jag står på knä ett tag till.
  • Roger och jag har köpt en fin julklapp till oss själva …. mer om det senare!!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.