Helena Nimbratt

My triathlon stories

Hej 5:10 tempo!

FullSizeRenderkopia12

Jag försöker växla upp genom att utmana mig i små steg. Under gårdagens löptur, flöt allt på som det brukar. Benen jobbar, det tar ett tag att hitta in i tempot och det är …. jobbigt. Ganska jobbigt för det är det ju nu när jag postbabytränar. Det är då det händer, efter cirka  3 kilometer som jag slänger ett öga på klockan och hoppas att siffrorna visar 5:30 ….

 

.… Jösses!!! 5:10! Om ni hade känt vad jag kände då; total förvåning och glädje. Jag trodde att jag aldrig mer skulle få se de siffrorna på klockan. Hej 5:10 tempo! Det var länge sedan! Åh vad fina minnen jag har med just de här nuffrorna, mitt tidigare vanliga standardtempo som jag hade så svårt att backa ifrån när det behövdes och även svårt att öka från när jag ville komma under 50 min på milen. 5:10 var mitt ständiga mellanmjölkstempo i flera år. Jobbigt, men inte kräkjobbigt, men på tok för hårt för att fungera som ett distanspass.

Nu sprang jag alltså i 5:10 tempo, jublade jag. Nu och nu och nu. Och jag måste helt klart fokusera och tänka kraft, fram med höfterna, inte sitta ned och bara springa så avslappnat som möjligt mitt i det jobbiga och självklart samtidigt få med mig vagnen. Vid 5 kilometer så var jag trött och tempot sjönk men jag bestämde mig för att det får slita lite. Jag har varit väldigt försiktig hela tiden och det utvecklar ingen form.

Slitet kändes förbaskat bra. Vid dryga 7 kilometer kändes det befriande att få sakta ned och låta kroppen pusta ut. Blossande ansikte, tung andhämtning. Trött. Och väldigt, väldigt nöjd.

Tankar om “Hej 5:10 tempo!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.