Helena Nimbratt

My triathlon stories

Klara utmaningen att få rätt mängd sömn

Gå från bebisnatt med total upphackad nattsömn till simmorgon kl 06:00 går det? Är det rimligt? Svaret på det är dubbel ja!

 

I min strävan att gå från stress i livet till balans så är sömnen en pusselbit som jag aldrig riktig lyckats få på plats. Med mycket ansvar på jobbet, hög belastning men framförallt engagemnag i jobbet, som har fått huvudet att gå på högvarv, så har min sömn rubbats i grunden tror jag.

Jag har levt under många år där jag inte kunnat sova längre än till fem på morgonen. En dag kände jag att  det inte var värt det. Jag ville känna mig stark och leva i balans och kom fram till att just den känslan är viktigare än väldigt mycket annat i livet. Jag började öva på att sova mer och hitta återhämtande pauser.

Det tog tid men en dag så hade kroppen lärt sig att sova när det väl behövdes ända till 09:00 en lördag morgon. Men att hinna med kvällens bestyr och komma i säng kring 22:00 är en ordentlig utmaning under en vanlig arbetsvecka. Men som mammaledig är det en annan sak. Klockan 22:00 är läggdags numera i det här huset. Har man en bebis som helammas och inte går att styra då gäller det att sova när tillfälle ges.

Har jag sovit dåligt vill jag inte belasta kroppen mer genom att träna den dagen = Går jag inte lägger mig i tid så blir det ingen träning. För ett som är säkert, med bebis blir det dålig sömn, riktigt dålig sömn vissa nätter.

Torsdagmorgonar är ett par veckor framöver simgorgonar med Täby Sim. Den här veckans onsdag natt blev riktig bökig med lillaskruttan. Först efter midnatt kom hon till ro så jag kunde sova. Klockan stod på 05:20 och där emellan vaknade hon ett par vändor.

Som tur är kan jag sova middag när det behövs. Så jag var inte helt död när jag hasade iväg till simhallen. Tvärtom. Jag var förväntansfull och piggnade snabbt till i vattnet.
Tränaren hade komponerat ett 60-minuterspass som vi lätt kan köra på egen hand med syfte att bygga simstyrka och förbättra simkonditionen.

Under de första längderna under ett simpass är jag en katastrof i vattnet. Jag behöver verkligen simma in. Jag var minst en halv längd efter alla andra. Men när hälften av det tuffa övningarna, tex 600 m med paddlar i intervallform, så började jag vakna till liv. Vips så är jag istället en halv längd före många i gruppen.

Passet som innefattar allt från benspark, till polosim och intervaller med paddlar kändes som en ordentlig genomkörare. Så skön känsla! Jag längtar redan till nästa vecka!!

Nu längtar jag efter fördjupning

11896908_1057763294235063_1576519123_n

Jag springer. Jag läser. Jag skissar på en träningsplanering på post-it-lappar. Just nu är jag sugen på att fördjupa mig i löpningen, lära mig mer om teknik och träningsupplägg. 

 

Härlig semesterlöpning på Öland. Foto: Kicki Jacobsson

Jag har läst mängder av artiklar, bloggar, böcker och annat om löpning genom åren. Och självklart har jag anammat en hel del av kunskapen. Men jag springer och tränar allra helst på känsla. Jag låter dagsformen avgöra. Fantasin.

Och det är så jag allra helst vill ha det men så står man här nu med en kropp som tappat en hel del styrka och fart under 9 månadersgraviditet och efterföljande utmaningar. Det är då tankar kring intervaller och träningscheman dyker upp i huvudet. Att enbart beta av härliga distanspass ger mig helt klart tillbaka formen i själen men inte i benen. I alla fall inte fort nog.

Dessutom är det ju kul med kunskap. Här hemma finns det redan en massa bra böcker. Jag har plockat fram:
”Maraton och andra långlopp, träna med Anders Szalkai” och
”Löpträning mitt i livet, spring snabbare med kunskap, glädje och enkelhet”

På inköpslistan står Lofsans bok ”Stora löparboken för kvinnor” för att jag är nyfiken på hur hon anser att träningen ska se ut när man är kvinna.

Jag tycker Szalkais bok är bra, lättläst och inspirerande men när jag tittar på programmen och uppläggen så känner jag att nej, jag kan inte bli så snabb som programmet utlovar med hans träningsschema. Jag måste träna hårdare. Den är inte anpassad för kvinnliga löpare.

Jag fortsätter att ta det försiktigt. Det känns i hela kroppen efter ett pass men sakta börjar jag hitta löpsteget.
Under den första kilometern, när jag rullar igång kroppen så känns det som jag dunsar fram och armar och ben hänger inte med. Men så lossnar det, kroppen minns rörelsen och kring 5:e kilometern känns det riktigt bra.
Men så mycket längre än 5-6 kilometer har jag inte sprungit än. Jag ska inte stressa fram skador.

I går blev det 5 km med fokus på teknik och löpsteget. Jag tvingade upp kroppen, fram med höften och letade efter den aktiva känslan i steget. Jag fejkade att jag är i form med syfte att träna relevanta muskler.

Det ska nog gå det här!! Med fördjupning och planering kanske jag rent av blir lite, lite vassare än tidigare år.

Varvar simträning med strong mama-övningar

I går var jag på SATS Strong mama-pass och avslutade dagen med open water-sim. Känner mig helt nyförälskad i simmet igen. Hur är det möjligt att bli helt euforisk av lite plaskande i en sjö?!

Total simlycka. Perfekt att kombinera träning med familjens aktiviteter.

Okej, jag ser det mest som en social aktivitet. SATS pass som heter Strong Mama lärde mig inget nytt eller erbjöd inget som jag inte kan göra själv här hemma på gräsmattan. Möjligen då att övningarna som jag tycker är ganska ostimulerande, blir gjorda.

Jag bytte kommun och flyttade från Värmdö till Täby i juni. Det betyder att alla mina kompisar finns på andra sidan stan och jag behöver jobba upp lite nya bekantskaper i min nya hemkommun. (skicka gärna ett mail om du är sugen att ses. Jag skulle bli jätteglad. Jag är inte bara social på internet, jag är en sådan där som  även gillar att träffa folk IRL.

Passets upplägg bjöd inte på några nyheter för mig. Synd. Dessutom så kände jag ett starkt tryck att hålla mig på nivå 1 av de olika nivåerna som erbjöds eftersom min bebis bara är 11 veckor och det kontrollerades noga … dock så känner jag att jag åtminstone klarar att göra armhävningar på knä … Men nåja … det var kul att se alla fina bebisar. Min tjej såg ju till att börja gråta direkt och drog igång hela gänget … ooops … sedan sov hon sött resten av passet …

När pappa Roger dök upp efter jobbet så kastade vi snabbt ned våtdräkt, badkläder, grill och så sladdade vi förbi Willys och köpte helt enkelt ett stort paket korv, bara för att få njuta av sommaren lite, lite extra och slippa stå hemma och laga mat.

Det blev mitt andra simpass i sjön och känslan, den känslan!!! Jag är i sjunde himlen och jag har drabbats av en andra omgång förälskelse i simningen.

Ni som följt mig ett tag känner till min vattenrädsla. Den är helt gone!! Borta! Så känns det just nu. Trots att jag inte har simmat på flera månader så känns det som simmet har mognat.
Jag kliver i vattnet (nix dyker absolut inte) och borrar ned mig djupt under ytan utan att tänka. I mitt huvud checkar jag av minneslistan:

Neutral nacke. Ned med höften, spänn rumpan. Axelbreda armtag. Slappna av med handen. Glid på tagen. Och så vidare.

Just där och så skulle jag vilja ha ett slipat ögat som ser vad jag gör för fel. Känslan jag har är så bra!
Plötsligt simmar jag rakt. Jag har inga problem att kika upp över ytan med bara glasögonen.
Desto djupare jag klarar att ligga under ytan och ändå sippa efter luft desto härligare känsla!
Nu se jag framemot en vinter där jag kan utveckla simningen ytterligare. Jag ska gå från känslan att jogga i vattnet till att klara av att springa i bra distanstempo.

 

Upp ur vattnet full av simglädje.

 

Ensam i sjön ger bästa känslan.

Snabbare med Täby Sim

IMG_1028

Tomma gator, en spegelblank 50-metersbana, soluppgång. Morgonsim kan helt klart vara lika vackert som poesi. I morse hade jag date med Täby Sim med syfte att slipa på teknik och äntligen få till lite fart.

 

I tisdags spontanshoppade jag en simkurs.

Mål
100 meter crawl med god teknik och fart samt voltvändning.

I dag torsdag 06:00 började jag och fick en plats i en liten trevlig grupp med två andra tjejer och en triathlet som tränat för samma ledare sedan förra hösten.
Jag tycker att det är dags att jag åtminstone får testa att köra grunderna och fylla i de kunskapsluckor jag har. Jag vill ha inspiration till att köra effektiva pass och så vill jag förstå vad som krävs av mig att bli en snabbare simmare.

När jag fick berätta för gruppen om min nuvarande kunskaper så måste jag medge att det lät lite rörigt:
– Jag har aldrig riktigt lärt mig grunderna. Jag tog ett par privatlektioner och så har jag gått en Total Immersionkurs om sammanlagt fem pass. Jag är här för att slipa på tekniken och bli snabbare.

– Åh Total Immersion, det var det det var. Det syntes! Utbrast en av deltagarna.

Coachen ville bara att jag skulle hoppa i vattnet och visa vad jag kunde och sedan körde vi igång.

Första övningen blev benspark med armarna i ”11”. Det vill säga neutral nacke. Armarna framåt, ovan öronen som man håller i en platta, alltså inte ihop händerna i stream line.
Därefter enarms crawl om en serie enligt följande:

4 x 25 m benspark armar i ”11” + 25 m benspark enarmscrawl höger + 25 m benspark och enarmscrawl vänster + 25 sammansatt crawl

Phu! Flåset, jag säger bara flåset … Och så några kallsupar men sista varvet om 100 m kändes riktigt bra.
Därefter jobbade vi med fenor, platta sedan paddlar och dolme och jag simmade järnet. Hade varken tid eller lust att stå att flåsa vid kaklet. Jag tog tillfället i akt att träna. Armarna värkte och benen brann verkligen och jag lyssnade på alla instruktioner jag fick.

Jag fick tre värdefulla korrigeringar som verkligen gjorde skillnad. Och så fick jag BERÖM. Hör ni!! Jag fick beröm och gillande nickar.
– Det kommer bli bra det här. Du har väldigt bra och naturligt vattenläge. Men du måste träna mer en 60 min per vecka för att utveckla bättre simkondition, styrka och fart. Men det kommer bli bra, sa coachen och känslan i min kropp stämde ganska väl överens med det han sa.

– Aj, aj! Självklart ska jag träna!!

Med en kaffe i handen på väg till simhallen. jag har bara några meter att gå.

Ironmans starka dragningskraft

IMG_0965

Stämningen innan simningen under Ironman är elektrisk. Stundens allvar och känslorna som härjar i atleternas kroppar gör luften tjock av förväntan. En del utstrålar ren fruktan, andra irrar runt i planlös stress men de flesta förbereder sig fokuserat med stor målmedvetenhet.

 

Kalmars underbara publik under simstarten samt närmst sörjande.

Jag startade inte i år. Ändå såg jag framemot Ironmandagen som om det vore julafton.
Jag gjorde mitt bästa för att underlätta förberedelserna på morgonen för Roger som genomförde sitt tredje Ironman och Kicki som gjorde sitt första.

En blivande Ironman behöver fokusera och jag var en smula bekymrad över hur det hade gått för Roger med den mentala uppladdningen mitt i allt pyssel med barn, matlagning och grejenade som inte hade med tävling att göra.

Som tur var har han tävlingsrutin att falla tillbaka på och lite stress och kort stubin ingår en sådan här dag. Men som vanligt klarade han pressen bra och genomförde ett oväntat bra resultat med tanke på årets som varit. Imponerande.

Jag tyckte det var mer folk kring växlingsområdet än tidigare år. Många stöttande familjemedlemmar och vänner väntade medan de tävlande fyllde sina flaskor på cyklarna, pumpade däck och köade till toaletter. Jag upplevde det som väldigt rörigt och trångt men som tävlande så är man tvungen att skärma av omgivningen så jag gissar att Kicki och Roger inte tänkte så mycket på det som jag.

Solen sken den där under den förödande simningen som fick så många att bryta under årets Ironman Kalmar. Från land kunde vi bara ana de tuffa vågor som väntade längre utanför kajen.

Ironman är en tuff tävling. Man ska inte förvänta sig något annat. Ett Ironman är inget man skojar bort. Det krävs förberedelser.

Under nationalsången och de sista minuterna innan start så invaderades min egen kropp av gåshud och en känslostorm. Jag är helt klart en av dem som fallit för den här cirkusen och den stora utmaning som racet innebär – framförallt mentalt.
Just där och då sä kände jag att Ironman 2017 som jag siktat på ligger på tok för långt bort. Och passar det verkligen att träna för ett Ironman när man precis börjat jobba och under samma år ska skola in sin bebis på dagis? Nej … det kommer inte att gå. Jag kommer inte vilja ironmanträna när jag varit borta från familjen under dagen.
Men går det att komma i Ironmanform ett år efter en förlossning?

Roger och Kicki en smula samanbitna.

Vilken väg ska jag ta?

Postbabycamp på Öland

IMG_0933

Roger laddar för Ironman genom att leka med sonen och vila. Jag däremot har stenhårt postbaby-träningsläger här vid stugan på Öland.

 

I går tog världens bästa babypappa hand om baby Edith så att jag vågade ge mig iväg på något så avancerat som en cykeltur.
Det var lite nervöst. Lite ringrostigt. Jag fipplade med klipsen på skorna, vinglade iväg på grusvägen och genom läskiga kohagen och sedan fick benen fart.

Det kan kanske liknas vid ett slags kosläpp. Kroppen och benen jublade. Riskabelt nog blundade jag och andades djup ner i magen och lät mina numer spända amma-baby-axlar slappna av och sjunka ned till rätt position.

Vallmo, blåklint, nyskördade fält, ljummen vind och utsikt över hav och det dramatiska Allvaret. Det kändes bra mycket bättre att cykla än att springa så här efter graviditet och förlossning. Jag höll ett hyfsat tempo och kroppen jobbade på välbehövliga och sköna ställen som säte och höfter. Perfekt!

På kvällen så fick vi finbesök av Kicki från Narvik som ska köra sitt första Ironman. När vi träffades senaste så erbjöd vi henne att bo med oss. Att köra racet är nog så tufft, ska man dessutom resa långt och bo och fixa med allt ensam … nej, bättre med sällskap och lite folk att bolla med. Och dessutom så är det ju så trevligt att få spendera några dagar ihop med en likasinnad.

I morse startade jag och Kicki dagen med lät löp längs havet. Med sällskap och sol så kändes dagens löpning riktig anständig även för mig. Vi avslutade med dopp i havet och njöt sedan av gröt, kokta ägg och ett par koppar kaffe och laddade för ett IRL-möte med en av våra goda instagramvänner Tewa. Det blev kroppkakor och snack om att våga göra Ironman och framförallt våga att avstå att göra ironman, yoga och livet i övrigt, barn, jobb och sådant. Förhoppningsvis ses vi igen på lördag.

Årets första cykeltur.

Ooops … jag blundar visst på bilden …

Stämningen stiger kring Kalmar

IMG_3214

Jag har börjat älska Öland! Stämningen är är så klart förrädiskt förförande så här års under sommarens sista veckor och självaste Ironmanveckan. 

 

Alla kanske inte känner av den där stämningen jag pratar om eller ens anar vilka känslostormar som kan härja i hjärtat på alla triathleter som strömmar till trakten för att utmana sig själv genom att simma, cykla och springa under många, många timmar. Jag gissar att det också är ganska få, om man själv inte är en av dem som ska delta, som ens kan föreställa sig hur många timmars träning som byggt formen i de där människorna som har rest till  Kalmar för att delta i Ironman. Alla tidiga morgonpass, alla timmar på trainern (fast jag själv har aldrig genomfört ett pass på en trainer än) … all löpning. All planering, tid, fokus!

Jag kan inte låta bli att tycka att den beslutsamhet som krävs för att genomföra ett Ironman är mäktig.
Jag kan inte fatta att jag gjorde det själv förra året.
Jag kan inte fatta att min, sedan 9 veckor nyförlösta kropp, någonsin varit i Ironmanform. Nu känns den bara eländigt långt bort från det tillståndet.

Men Öland är vackert. 
Det är underbart att springa på Öland.
Det gjorde jag idag. Längs vattnet och en nylagd cykelbana sprang jag i gruset vid sidan av asfalten för att skona mina benhinnor och minska stötarna.
Solen brände och havet glittrade. Jag hade slagit på klockan, trots att jag sagt åt mig själv att farten är oviktigt, för att se hur långt jag sprang så jag kunde vända vid rätt tidpunkt.
I dag satsade jag på 6 km vilket är en ökning med 1 km. Jag sprang hela vägen i ett ganska jämnt tempo. Typ det sanbbaste jag mäktade med och landade strax under sexminuterstempo.

Jag mutrade en liten stund över den låga farten. Sedan kastade jag av mig tröjan och sparkade av mig skorna och tog ett dopp och några underbart svalakande simtag i havet.

Ta mig tusan! Det ÄR sommar!!!!!

Nu laddar vi för Ironman Kalmar

IMG_0774

Ironmanveckan is coming up! Vi packar, snackar, minns och nördar järnet här hemma. Och så blir det lite träning. 

 

5 km löpning känns som ett helt Ironman … nåja inte riktigt, men tungt är det.

Mest träning blir det för mig som inte ska köra och som tar varje minut som bjuds när bebis sover eller är nöjd hos pappa. Jag har kört ett pass varje dag den här veckan och jag börjar känna att det biter. Äntligen!

På gymmet så vågar jag nu 9 veckor efter förlossningen testa lite marklyft, med lätta vikter men ack vilken effekt det ger. Knäböj, rodd och ryggresningar men övervägande försiktiga magövningar med hjälp av boll för att klämma till de där små musklerna vid intill ryggen.

Träningsvärken blir skrattretande. Men den är så välkommen. Jag får så mycket träningsvärk så att det räcker flera dagar, därför så blir det löpning för resten av slanten. Eller snarare jogg.

Klockan ligger oladdad. Där ska den ligga till 1 september är planen. Den här veckan har jag sprungit tre 5 km-turer i mjuka fina skogsspåret vi har i vårt område. Det är en ovan känsla att bli så slut och ändå ha energi kvar i kroppen. Efter 4 km så bara dör farten … om jag nu har någon fart överhuvudtaget. Men efter dessa tre pass och ett pass på löpbana i mer intervallform så kan jag ändå konstatera att nu springer jag igen. Nu är det bara att jobba framåt. Öka lite i taget och göra stärkande övningar flitigt.

Roger har cyklat 10-milavändor och nött temposträckor medan jag och bebis tagit sovmorgon. Det har ju regnat en del och det är inte alltid så kul att köra ensam och när han velat ha sällskap så har han hakat på cykelklubbens vanliga helgturer.

Han imponerar på mig som vanligt min älskling. Det har vårit mycket som har utmanat träningsfokus under det här året: graviditet, flytt, renoveringsprojekt och så såklart vår dotters ankomst.
Jag hoppas att han kan glädja sig åt dagen och njuta av loppet trots att formen varit bättre.

Imorgon rullar vi mot Kalmar. Bilen kommer vara fullproppad av prylar och vet ni … min cykel ska med. Roger vill att jag ska få cykla lite på Öland. Han och vår Ironbaby kör servicebil och dyker upp efter någon timme så kan det ammas om det behövs och kanske fika. Det ser jag framemot!! Fiffig man jag har eller hur?!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.