Helena Nimbratt

My triathlon stories

Startskottet har gott för träning efter graviditeten

Jag må vara svagare, men så motiverad som jag har känt mig under helgens besök på gymmet var det länge sedan jag kände mig. Nu börjar jag postbabyträna!

 

Medan storebrorsan kör hinderbana på Lidningö så chillar jag och bebis här …

 

Jag har sökt den och nu har jag hittat den, den där motivationen som jag en gång ägde på gymmet som fick mig att ta i lite, lite mer varje gång. Åh vad roligt det var att gymma lite försiktigt. Och åh vad svårt det var att sluta när mina planerade 30 minuter var slut.
Jag ville bara göra en övning till, och sedan en till och … sedan bara lite, lite till …
Vilken lycka!!! Äntligen!

I lördags kände jag mig redo att kika in på gymmet och känna hur den här manglade kroppen med ökande grad av sömnbrist känns. Det var inte så länge sedan jag körde ett pass på SATS ändå. Kanske sex veckor sedan men jag kände mig som en helt annan person som attackerade vikterna än den jag var när jag tränade sist, höggravid med stor mage och liten ny människa att ta hänsyn till.

Jösses vilken skillnad. Både mellan att vara gravid och inte och mellan att vara vältränad och … genomgått både graviditet och förlossning.

Det finns lite att jobba på – så kan man säga.

Samtidigt känner jag att det är ju bara att trilla in i välbekanta rutiner och inte stressa. Varje pass kommer att göra grym nytta. Jag kände genast hur lätt det vara att få varje övning att ta och mycket riktigt – I dag har jag träningsvärk från … ja ni vet var! Otroligt opraktiskt när man har en bebis att bära på och när man måste resa sig ur soffan minst hundra gånger eftersom det är där man sitter och ammar.

Med stark kropp krävs de så mycket mer jobb för att bli ännu starkare. Jag behövde bara 10 min på crossen för att pressa upp pulsen till över 170 där jag brukar hamna på tuffa spinningpass under de sista låtarna. Hehe … alltid något att glädja sig åt. Utvecklingskurvan kommer att vara brant ett tag framöver. Gött!!

Hur är det med magstödet då kanske någon undrar?
Inte så pjokigt, det finns där. Jag har gjort övningar i mammamage appen och klarar dem bra. Knipövningarna är svårast. Utan att tänka mig för använder jag magen för att dra upp mig ur sängen och då med lillan i famnen … och tänker varje gång ooops, det där kan ju skada magmusklerna enligt de som vet.
Jag gör mitt bästa för att vara försiktig och aktiverar musklerna när jag tar en vikt som än så länge är många procent lättare än där jag var före graviditeten.
Hoppas jag får godkänt på det.

 

Han fick kämpa lite mot gladiatorerna. Stoooor lycka!!

 

Konsten att njuta av här och nu

FullSizeRender5B15D

Jag har längtat efter den här dagen. Dagen då jag får gå skuggan av träden med min bebis i vagn. Nu är den här. Jag har tagit min först 5 km barnvagnspromenad.

 

Jag känner mig lite tjock. Svag. Och vansinnigt lycklig.
Jag vet att det är sommar men jag är helt med på att den förmodligen kommer att rinna förbi utan att jag riktigt hinner med.

Det är så det är just i år, när jag blivit mamma på nytt och det är bara två veckor sedan. Men det känns som hon redan har funnits i en evighet.

Det är kanske därför som jag känner mig lite otålig och sur på kroppen som inte orkar som den brukar. Men det inser jag ju om jag tänker till, orlimlgt krav att ställa på en fantastisk maskin som tar med på triathlonäventyr, swimrunutmaningar och skapar ett ny fantastisk människa i mitt liv.

Det var underbart att promenera. Svetten sprutade, luften var ljummen och det är så grönt och frodigt och härligt midsommarvackert ute. Jag stormnjöt och fokuserade på att vara här och nu. En persika fungerade som energi längs vägen och en stor flaska vatten hade jag packat ned i vagnen.

Nu börjar resan tillbaka. Ett steg i taget.

Min förlossningberättelse del 3 finns här

Triathlon ger dig fler vänner

IMG_0404

Jag försöker att ständigt tänka till och sträva efter att ge mig själv näring och inspiration till att växa och utvecklas. En viktig del för mig i triathlonträningen är det rika sociala livet som kommer i kölvattnet och dessutom är det fantastiskt att dela intresset med min kärlek.

 

Kicki är en duktig simmare och har deltagit i Utö Swimrun både 2014 & 15.

Triathlonintresset brinner trots att jag inte tränat tri-inriktiat på flera månader på grund av graviditet. Men för mig har träningen utvecklats till något långt mer än bara att svettas och ta i för kung och fosterland, det har blivit en utvecklande, inspirerande näringsinjektion till både kropp och själv och dessutom en källa till ny trevliga bekantskaper och goda vänner.

Kicki Jacobsson från Narvik är en sådan. Jag och Roger har bjudit in henne att bo med oss på Öland under Ironman, eftersom hon reser ensam och för att hon är förbaskat trevlig.

I går bjöd hon oss att träffa hela hennes familj, man och barn och dessutom ett helt gäng ur släkten. Det resulterade i några trevliga timmar på Lidingö, först med sim för Kicki och Roger och sedan midsommardagslunch med gott fika efter.

Storebror passar lillasyster medan jag plåtar.
13 grader i vattnet och en del vågor utmanade.

Midsommarsim & mammamage-träning

Duggregn, en stilla sjö och en helt tom strand. Det är precis så jag vill ha det när jag simmar. Varför se det blöta midsommarvädret som något negativt. I själva verket är det ju helt magsikt. I alla fall tillsammans med en våtdräkt, i en spegelbank sjö.

 

10 dagar har gått sedan vår dotter föddes.
Medan jag pysslar på med Mammamageappen och tränar på nivå 1 så gör Roger sittbästa för att fokusera på Ironmanträningen. Det går väl si så där skulle man kunna säga men det är ju så det ser ut i livet. En del av träningen är att behärska konsten att låta det gå upp och ned.

I går kväll hängde jag med till sjön under ett simpass. Jag njöt lika mycket på bryggan med lillbebis som jag skulle ha gjort i vattnet tror jag. Det var ett underbart skönt avslut på kvällen.

Toppformen sitter inte kvar permanent när den väl uppenbarat sig. Och har man väl fått känna på sötman att besitta en stark, snabb kropp där all stämmer då krävs det dubbelstyrka att inte ge upp, tappa motivationen när den försvinner och benen känns tunga och maskineriet gnisslar.

Den där pendeln, den svänger med all säkerhet hundratals gånger under livet.
Den som klarar att hålla modet uppe och fortästter harva är den som får uppleva god form fler en än gång i livet.

Och nu tänker jag inte bara på Roger som kämpar på med formen just nu. Han har ju varit lika mycket gravid, flyttat och grejat som jag. Jag börjar rikta in blicken på min debut i post-baby-träning.

Jag längtar efter att få tassa iväg och med löparskorna. Jag bävar för den tunga känslan som jag vet kommer att infinna sig …

10 dagar efter förlossningen känner jag mig fortfarande tagen. Jag har varit väldigt kraftlös och energifattig. Det var en bra förlossning. Kontrollerad och fokuserad och inte långdragen. Och kanske just därför känner jag mig hel dränerad. Det slet mentalt att håla smärtan i schack i huvudet, dessutom är jag inte 20 längre ….

Jag höll ett enormt fokus. Jag släppte inte kontrollen för en sekund utan arbetade mig igenom varje värk och tvingade mig själv att hålla ihop. Jag la ingen prestige i att föda barn utan bedövning, absolut inte. Strategin var att ta en värk i taget, så det gjorde jag och det tog mig närmre slutet, steg för steg. 29 min innan min underbara dotter anlände till världen tog jag lustgas när barnmorskan föreslog det. Jag tror att det lindrade. Jag är inte säker.

Ska jag vara helt ärlig så tycker jag att det är fruktansvärt jobbigt att titta på kroppen så här efteråt. Jag kan inte känna att jag är stolt och tacksam över att den byggt vår fina dotter … I samma veva som hon är född så förlorar kroppen sin glory och istället är den en urvriden kasserad disktrasa … i mina ögon. Omoget tänkt jag vet. Inte alls smickrande eller klokt resonerat som det anstår en 40-årig mogen dam …

Så nu jobbar jag försiktigt med mammamageträning. Jag ser inte ut att vara i 5:e månaden längre och jag hittar faktiskt både knipet och magstödet redan nu. Det gör mig stolt.


Hitta del 2 i min förlossningsberättelse här

 

 

 

 

Ironman eller föda barn? Vilket är tuffast??!

FullSizeRenderkopia11

Med Ironmanstrumporna på (för att påminna mig om hur satans stark jag faktiskt är) födde jag min andra dotter, mitt tredje barn, Rogers och mitt första gemensamma barn, för en vecka sedan på Huddinge sjukhus.

Det var en grymt stark upplevelse, där jag hade fullt fokus och plockade fram hela min mentala kraft. Och ja, jag tänkte faktiskt lite, lite på hur jag klarade Ironman och det hjälpte mig att fokusera och klara en värk i taget. Och sedan nästa, nästa och nästa …

Vill du läsa första delen av min förlossningsberättelse så följ länken till www.tidningenland.se och min familjeblogg som finns där.

Ironmanstrumpor på!!! Jepp – jag är precis så knäpp!!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.