Helena Nimbratt

My triathlon stories

Jobb & en timmes njutning

IMG_8847

Fysisk vila och mental avkoppling. Då och då behöver jag bara få vara stilla. Njuta av tystnad, fokusera på långsamma rörelser och rikta tanken inåt. Jag var på en jobbresa i måndags och tisdags och lyckades knipa en timmes mental avkoppling på anrika Loka Brunn.

Naturen runt anläggningen är magiskt. Inne är det också fantastiskt fint.

När jag är på jobbresa plockar jag alltid med mig löparkitet. Tyvärr blir det allt som oftast oanvända på grund av tidsbrist och faktiskt på grund av att det alltid ska bjudas på vin … (om det finns det ju en hel del att säga)

På resan som var inplanerad i början av den här veckan slank baddräkten ned i packningen. Målet för min tvådagars utflykt var först Grythyttans Gästgiveri och sedan ett av Sveriges äldsta spa-anläggningar Loka Brunn. Vackert, ljuvligt och ombonat.

I de här vattensalongerna simmas det inte. Jag lät mig bara omsluttas av det väl tempererade vattnet och njöt …

Spa-kittad. Tystnaden var härlig.

Nyfixade fötter. Eftersom jag är gravid fick jag inte prova Lokas lera tyvärr.

Jag tycker jag ser sjukt mycket gravid ut!!! Galet!

Hej crosstrainer & hej Sats!

IMG_8741

Det var här min gymkarriär en gång började: på crosstrainern. Nu är det dags att bli kompis med den här  apparaten igen. Den är skonsam, ger lagom puls och styrka för den som vill.

Kul att ha med dottern på gymmet. Så stor!!!

45 minuter på en crosstrainer och stirra in i en vägg eller de ett gäng andra svettiga ryggar, kan det vara något? Jajjamen!

Jag har kört två 45-minuterspass i veckan och vevat på som en galning i slutet av passen.
I dag kände jag mig lite udda som ”gick i gång” på crosstrainern i ena hörnet av lokalen, med peppig musik i lurarna och efterlängtat endorfinpåslag så svettades jag som en tok och flåsade i mitt tillstånd … Jag själv tycker ju att jag ser uppenbart gravid ut fast om man kikar på bilderna … Det är nog inte helt självklart för den som inte känner mig.

Jag känner mig så sjukt lyckligt lottad att jag lyckas hitta träning som känns tillfredställande, som gör mig glad och nöjd även under graviditeten.

I veckan har jag styrketränat, kört ett motionspass, jag simmade förra helegen och valt vila när kropp och huvud varit trött.

Jag och min dotter har dessutom blivit medlemmar hos Sats. En mycket skeptisk sådan måste jag erkänna.
För mig är det viktigt med trivsel, mys och tillåtande och glad atmosfär. Jag tycker nog att Sats är lite för coolt för min smak. Men jag har kanske fördomar.

Blev grymt missnöjd i morse när jag och min dotter stod taggade och ombytta utanför Sats dörrar kl 09.00 och det var STÄNGT! Hallå!!! Hur ska man hinna med sin träning om man inte kan göra det innan dagen drar igång på allvar? De var verkligen ett minus. Senast 09.00 vill jag kunna vara på plats på mitt gym.

Vi får se om Sats tar sig framöver. Jag ser framemot att testa någon klass om jag nu får en plats …. verkar vara sjukt långa köer på allt som ser intressant ut.

Härligt att kunna träna ihop hela familjen … nästan …

Lite vila innan dusch och god lunch.

Recept på lyckligt liv – Norseman

Att hitta något som uppslukar en, gärna en aktivitet som ligger på gränsen till vad man klarar, det skapar engagemang som jag tror är en livsviktig ingrediens i livet för att vara lycklig.

 

Jag tror att jag ständigt kommer hålla utkik i livet efter nya utmaningar som puschar mig att göra något jag egentligen är lite, lite rädd för.  Att engagera sig i utmanande saker kan kännas jobbigt, men får mig att växa som människa på lång sikt. Det värsta jag vet är när jag själv väljer den enkla vägen och ”fegar ur”, tar den lätta vägen som ofta ger en direkt belöning men  är ack så flyktig.

Gör jag det blir jag oftast väldigt missnöjd med mig själv. Varför det är så det har jag faktiskt inte lagt energi på att analysera, men det passar säkert på pricken in på en personlighet som finns definierad inom psykologin.

Norseman.
Jösses.

Jag såg en film från det sanslöst häftiga norska loppet Norseman. Sedan såg jag den en gång till.
Jag fick gåshud.
Roger och jag har sett den sedan fyra, fem gånger tillsammans. Och Roger deltog i utlottningen till startplatser, men fick ingen.

När jag ser filmen och den maffigt, mardömslika simstarten så tänker jag:
– Det där skulle jag aldrig, aldrig klara …
Samtidigt som hjärtat skriker:
– Fy sjutton vad coolt om du klarar det där!!!

Nytt sätt att mäta träningen

IMG_8666

Jag har bestämt mig för ett nytt sätt att mäta träningen – ett sätt som kanske fler skulle överväga, även de som inte måste anpassa träningen till en kropp som producerar ett barn. Kort och gott: Hur mår jag?

 

Stillsam löpning i nysnö. Älskar den dämpade känslan i vinterlandskapet.

Mätmetoden ”hur mår jag?” aktualiserades på riktigt under de senaste dagarna. Jag är inte superpåläst på vad som egentligen händer i kroppen under en graviditet. Nu vet jag lite mer.

I måndags traskade jag förväntansfullt till gymmet med en handskriven lapp i fickan. Jag hade hittat några övningar anpassade för gravida kvinnor och var nöjd med att ha en plan för det väntade passet.

Jag satte igång med en känsla av mening och nytändning. Lite lätt träningsvärk efter gårdagens hemma-TRX-pass molade dovt i kroppen. Jag tog det försiktigt. Satsade på 15 reps och kände in kroppen. Tog längre pauser och slutade belåtnare än på mycket länge.

Dagen efter hade jag ordentlig träningsvärk OCH en diffus öm känsla i armbågar, knän och handleder … Jag må vara 40 med två barn och ett bonusbarn men uppträder och känner mig som en förstföderska. Jag googlade på foglossning med en stark misstanke att det där hormonet relaxin även påverkar andra leder i kroppen. Mycket riktigt. Jag kände inte till det men nu vet jag alltså.

Mina muskler är långt starkare och vill gärna ta i mer än de övningar jag erbjuder. Ändå får jag ont i armbågarna …!!! Höfterna känns bara fint, trots att jag gör utfalll … Känns inte logiskt men så är det.

Nåja, tålamod och lite mer plugg är det som krävs. Boken Stark, Glad, Gravid, ligger här hemma och väntar i hyllan. Dags att läsa den!

Styrkeplan. Ordenligt researchad för att passa.

Nyttiga lärdomar och humörhöjande sim

IMG_8659

Trettondagen och den sista lediga dagen för den här julen. Vi ställde klockan tidigt. Belöningen: En näst intill tom simhall och 50-meters bana.

 

Jag har inte simmat seriöst på väldigt länge. Jag har låtit simmet fått vila och väntat in det äkta simsuget.
Utan en konkret tävling som väntar under året så kan jag njuta av lyxen att låta lusten och glädjen vara den enda drivkraften i träningen, och möjligen graviditetsillamåendet. Träningen har varit bästa botemedlet och enda sättet att slippa kräkas så jag har försökt satsa på lugn löpning eller styrketräning. Helst varje dag.

I dag när jag gick till simhallen var jag inställd på katastrof. Jag såg framför mig ett flåsigt pass där jag skulle få kämpa med andning och oslipad teknik.
Det blev helt tvärtom.

Den tunga känslan som faktiskt dök upp satte sig i armar och axlar. En smula tyngre kropp (som precis fick plats i baddräkten som satt som ett spänt korvskin) kräver såklart lite mer kräm i armtagen.
Det gjorde mig enbart extra nöjd.
Dessutom satt tekniken bättre än väntat. Jag upplevde att jag tappade teknik efter timmar av vevande under Amfibiemannen och Ironman men nu inser jag att jag det förmodligen hamnade om mental trötthet. Jag var för sliten i huvudet för att orka hålla ihop simmet och under Stockholm triathlon en vecka efter Ironman så höll jag på att sjunka under de första hundra metrarna innan jag kunde samla mig och trycka undan den begynnande paniken.

Paus från simmet har gjort gott och jag är glad att jag har simningen. Den kommer jag hålla på med ända fram till förlossningen. Klockrent!

Känslan jag gick hem med idag var stark tillfredsställelse. Bara jag får min tid att koppla bort måsten och gå in i mig själv och känna kroppen jobba så är jag nöjd. Jag behöver inte tokprestera under varje pass. Träningsglädjen finns där, gravid eller inte!

Vad händer med träningen nu?

IMG_8626

Träningen då? Vad händer nu? Jag har berättat att jag väntar barn men hur tänker jag kring träningen? Jag tänker massor. Hela tiden faktiskt och jag rör på mig en hel del. Träning är en del av mitt liv, den kommer bara se lite annorlunda ut under det närmaste året.

Lika bra att låtsats att man är vältränad och på topp!!

Är man van att träna mycket, länge och att pressa sig så krävs det en ordentlig omställning i huvudet för att inse att förutsättningarna har ändrats i kroppen. Under en graviditet är det inte rätt tillfälle att ta i ännu lite mer. Det har jag insett. Till slut. Och jag har hittat några knep.

1. Motion. Numera går min träning under begreppet ”motion”. Jag motionerar och det signalerar därmed att min fysiska aktivitet inte handlar om att maxa utan enbart att bibehålla en del styrka, må bra och få lite endorfinpåslag.


2. Hej då till Garmin. Min superträningsklocka som talar om för mig och hur snabbt jag springer och hur pulsen ligger har fått semester. Den ligger oladdad i lådan och väntar på bättre tider. Springer gör jag förmodligen hiskiligt långsamt, hur långt jag springer det vet jag och när pulsen skenar så tar jag några gå-steg.

3. Lägre vikt. Det är såååå svart att lägga på mindre vikt i gymmet. Men det får bli 15 reps istället för sex och marklyften känns inte som rätt övning just nu. I övrigt kör jag igenom kroppen och tar lite längre pauser och gråter lite, lite inombords när jag tänker på hur lång tid det kommer ta tills jag orkar lasta på lika mycket på stången nästa gång. (handen på hjärtat nu)

4. Kortare löprundor. Jag springer en hel del. Varje dag om det går. Men inte så långt. 5-6 km gör mig trött och löpningen känns som något helt annat än vad den gjort de senaste två åren. Fast för mig är ändå den tunga flåsiga känslan ganska bekant … Den har jag levt med under större delan av mitt liv. Det är ljuvligt ändå och varje löppass ser jag som en bonus.

5. Tillfälligt avbrott. Inställningen är viktig för mig. Jag märker hur min omgivning (inklusive min kära Roger, barnafadern) ser lite ömt på mig och de undrar lite hur det blir nu med min träning som betytt så mycket för mig under de senaste åren. ”Nu är det kört” verkar de säga och visst, jag vet, jag har två barn som båda tagit oändligt med tid … men jag håller ändå fast vid tanken att jag ska fortsätta med triathlonlivet, passen får blir kortare och hårdare och huvudet flexibelt och uppfiningsrikt. Ta tillfället i akt, får bli nya mottot.

I dag har jag sprungit, tassat, flåsat, njutit. Solen har varit intensiv och ljuvlig. I morgon ska jag satsa på en längre tur. Kanske en hel mil som på julaftonsmorgon!!! Längtar redan!!

40 år och på topp!

bild3-5kopia3

Utveckling är ett stående inslag i mitt liv. Det kan växla mellan att vara yrkesmässigt, fysiskt och kanske rent av materiellt. Förändras mentalt, det strävar jag alltid efter. Det innebär att jag ständigt jobbar med mitt självförtroende, min självkänsla, målbilder och motivation. 2014 har varit ett bra år för just allt detta.

Jag summerar fantastiska året 2014 genom att intervjua mig själv. Here we go:

Gjorde du något under året som du aldrig har gjort förut? 
Massor. Det är min favoritsysselsättning. Allt ifrån att ta en löprunda på en helt okänd plats till att testa något oväntat och helt nytt. Swimrun får bli årets största nyhet i mitt liv. Det var dessutom en ordentlig utmaning. Jösses vad nervös jag var inför starten på Amfibiemannen i juli: Ett lopp som där hela poängen var att simma och möta vattendemonerna.

Innan Amfibiemannens start start på skärgårdsön Lidö. Team Nimbratt.

Genomdrev du en stor förändring under 2014?
Jag är expert på att vända upp och ned på mitt liv och flytta positionerna flera steg i taget. Jag är inte rädd för förändring utan välkomnar oväntade vändningar och en del risktagningar. I år har jag inte gjort något större ingrepp i mitt liv. Snarare sått frön för att ruska om rejält under 2015: Nytt barn (en supersladdis) och nytt hem i ny kommun.

Vilken händelse kommer du för alltid att minnas?
På det personliga planet så blir det självklart det ögonblick när jag och Roger gemensamt tittade på graviditetstetset och såg det positiva resultatet, ögonblicket senare så var allt för alltid förändrat. Ett nytt liv, en ny framtid.
Träningsmässigt och tävlingsmässigt så har jag en lång, lång lista. Jag kan inte bestämma om det är långpassen i mörker och snö och de tidiga morgonsimmen med belöningsbastu som toppar listan eller segern över att klara utmaningarna Amfibiemannen och Ironman? Trots allt, i djupet av mitt hjärta, så är det vägen dit, livsstilen som smakar allra bäst.

Mitt hjärta är fyllt av så många härliga vanliga träningspass.

Vad är du mest stolt över?
Min familj. Målgången i Amfibiemannen. Att jag klarade mentalt att fixa två punkor under Ironman och hitta tillbaka till tävlingsglädjen under löpningen. Att jag klarade Stockholm triathlons olympiska under 3 timmar. Att jag vågade hoppa från en klippa i somras när jag skulle simma … Att min 19-åriga son vill krama sin mamma. Just i år så är det så mycket som jag är stolt över.

Träningskväll på Sjöhistoriska. Mina barn tar sig tid att kika på mammas passion.

Hur gick det med stressen?
Helt okej. Nivån är på en ofantligt mycket bättre nivå än tidigare i mitt liv. Jag vill inte ha stress. Stress är av ondo och jag har fått nog av den varan. Jag väljer bort stress.

Den här bilden säger allt om att vägra stress …

Vilka länder har du besökt?
Den här frågan gillar jag. Jag är inte så berest så många andra av mina vänner. När de var ute med ryggsäck så var jag hemma i Sverige och blev mamma men i år har jag rest till: Sydafrika, Paris, Champagne, Spanien, Nordnorge (bäst av allt) och Filippinerna. Vilket reseår!!

Vad hade du velat göra mer av?
Träffa mina vänner. Det finns det aldrig riktigt gott om tid för. I dag är människor väldigt upptagna. det är tråkigt, men det är såklart värt väntan. Jag skulle också ha velat njuta av fler kulturella händelser, musik, konst, teater … allt det har fått stryka på foten när jag tränat.

Vad hoppas du slippa under 2015?
Packa. Jag är så dåligt på att packa och jag trivs hemma. Det ska bli helt underbart att byta Rogers och mitt hem mot ett enda gemensamt i samma del av Stockholm.

Rangordna tre av årets bästa och minnesvärda lopp.
1. Ironman. Nummer ett måste ändå bli Ironman Kalmar. Det är en sådan livsomvälvande upplevelse, att den måste hamna i topp. Man går in i karusellen och kommer ut som något annat: Lyckligare, starkare, större, ödmjukare. Det är som att bli utvald och få livets hemlighet viskad i örat … Det låter galet men det är bara så jag kan beskriva det. Så var det för mig!
2. Amfibiemannen. Att klara en utmaning under ett nära samarbete med en annan människa , och i det här fallet min livskamrat, det slår allt! Roger och jag tog flera kliv närmre varandra under den här dagen.
3. Vasaloppet. Så ikoniskt, så mycket svensk folksjäl. Den charmen hittar du inte någon annan stans.

Dagen innan start, Ironman Kalmar 2014. Ödmjuk är ordet.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.