Helena Nimbratt

My triathlon stories

Tävlingarnas baksida

bild1-5kopia4

Sju långlopp den här säsongen och ett gäng långpass med övning i att ta energi. Resultat? Ett otäckt och starkt sockersug.

 

Ironman var värt allt socker i världen.

Jag blir mer och mer övertygad: Den enroma konsumtionen socker som sker under alla långlopp bland motionärer kommer att ge ett bakslag. Gel, liquid, power balls, bars, sportdryck, godis, bullar, cola … Jag vill inte ens tänka på vad mycket sh-t jag har stoppat i mig under den här säsongen. Dessutom har jag TRÄNAT på att få i mig eländet.

Det första jag tänker när jag går i mål är: TANDBORSTE!!! Efter 4, 5, 12 eller 14 timmars konstant tuggande på något sött så känns det som att tänderna ska ramla ur munnen när som helst, jag kanske inbillar mig, men ibland känns det som att de värker. De är hur som helst alltid helt ludna. Jag lärde mig snabbt att plocka ned tandborsten i packningen bland ombyteskläderna.

Jag läste i Tandläkartidningen att forskare har upptäckt att långdistansare får sämre tandhälsa än andra. Och skälet de angav var inte gels, utan mindre mängd saliv, som tydligen är kopplat till fysiskt arbete. Det får mig att bli än mer övertygad att 14 timmars triathlon innebär 14 timmars frätande på emaljen. Och det kan det väl vara värt, en eller två gånger om året men kanske inte sju gånger …

Förutom detta så har jag konstaterat jag jag efter sommaren drabbats av ett brutalt sockersug. Min tidigare naturligt rena kost (hyfsat ialla fall) är inte längre självklar. Jag hör mig själv föreslå pizza och  pasta till middag, jag går med stora bedjande hundögon till min kollega på jobbet som jag vet har ett aldrig sinande godisförråd i lådarna eller så slukar jag hela fruktkorgen på jobbet i ett desperat försök att inte ta en stor kopp choklad i stället för kaffe.

Jag trivs inte och muttrar surt att det beror på de där jädrans liquidsen som jag tvingat i mig. För att inte tala om alla mängder gelépowerballs jag tuggat och ibland svalt hela.

Jag slåss just nu med näbbar och klor mot sockersuget genom att äta noll socker och väldigt begränsat med bröd och dyligt.

I dag har min meny sett ut så här:

Frukost
Verum fil, osockrad müsli, hallon, valnötter
Mellanmål
Mörk frukt- och nötbbrödskiva med ost, skinka och tomatskivor.
Lunch
Kryddstark linsgryta, ett ägg, fetaost
Mellanmål
En skiva lingongrova med gräddost + grön smoothie på bland annat spenat, broccoli, avocado
Middag
Omelett, med tomat, spenat, lök och knaperstekt bacon

Jag har också ätit en banan och ett äpple.
Ganska ordentligt med mat. Jag har inte varit hungrig men jösses vad kroppen njöt av den där skivan lingongrova, som innehåller en smula socker, och hjärnan kändes plötsligt knivskarp. Läskigt att känslan blir så tydlig.

Tränat har jag också gjort: 50 min styrka på lunchen. Dryga 5 km snabb löpning (nåja) efter den där lingongrovan. Torsdag idag … Fyra dagars strikt kost! Hurra!!!

3 tankar om “Tävlingarnas baksida

  1. Fast jag undrar hur mycket som beror på ökat kaloribehov. Självklart är socker inte den bästa kalorikällan men jag har i alla fall svårt att få i mig tillräckligt mycket energi om jag inte äter godis. Jag körde en godis-fri månad i september och herreminje vad hungrig jag var!

    Ditt matschema ser å andra sidan väldigt bra ut. Önskar att jag hade tid/energi att få till något liknande!

  2. Jag är inte heller jätteinsatt. Men tror ni har poänger både du och Kari.
    Klart att kroppen vänjer sig vid socker. Inget konstigt egentligen. Men samtidigt är det SNABB energi, något en tufft tränande kropp behöver!

    Det kan nog vara svårt att få i sig samma mängd energi om man ska äta 100 % nyttigt.

    Kram M

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.