Helena Nimbratt

My triathlon stories

Man är det man tränar

1451332_10152401647437263_4277236209296607008_n-1

Man brukar säga att man är det man äter, men när det gäller muskler så skulle jag säga att man är det man gör. Använder man inte en muskel
så förlorar man den och självklart tvärtom. Jag har kört på hela säsongen och nu … nu känner jag knappt igen min kropp.

 

Triathelet in action!

Tisdag. Yoga.
Det har jag ju bestämt. Och just idag kändes det bara rätt och riktigt, så här efter Lidingöloppet.

Jag känner mig helt ok i kroppen efter lördagens långlöpning. Inte ont någonstans. Inte ens i min gamla skada. Bara ordentligt träningsverk högt upp runt låren och höfterna. Precis där sjukgymnasten har sagt att jag måste stärka upp. Att jag nu får träningsvärk just där tar jag som ett gott tecken. Det har jag aldrig fått förut, så det måste betyda att jag rört om i grytan och att min löpning är mer ”rätt”.

I morse tassade jag iväg med min älskling till simhallen och en helt tom 50-metersbana väntade på oss. Jag fick lite feed back av Roger som påminde mig om att spänna rumpan, få till ballerinafötterna och inte var för avslappnad i underkroppen. 1000 meter och jag lämnade simhallen grymt nöjd.

Jag börjar dessutom bli en hejare på att byta om och duscha snabbt. Bara en sådan sak. Badräkten sitter på redan när jag anländer. Duschen går snabbt och det blir enbart en halv make up innan jag dra iväg till jobbet när det är simdagar. Det är det värt.

I kväll höll jag mitt löfte till mig själv och gick på ett Yogapass. En annan instruktör och en annan anläggning än sist – mycket bättre, mer styrka, lite mer tempo och tydligare instruktioner. Jag blev varm, taggad och fick testa lite, lite balans! Och dessutom hade jag all tid att fokusera på mig själv och konstaterade att jag inte känner igen min egen kropp. Den här förändrats sedan i våras. Jag känner mig stark, fast stel och det är som att jag har fått högre densitet. Haha!!!

Cool känsla. Jag tror att jag helt enkelt har blivit starkare. Man blir ju helt enkelt det man gör – det vill säga triathlet!

En Svensk Klassiker – check

orka

En Svensk Klassiker. Jag kan knappt fatta att jag gjort den här resan. Jag har gjort en sjuhelsickes resa sedan Vasaloppsstarten i februari fram till lördagens Lidingölopp.

 

Det var grymt tufft att köra Tjejvasan förra året. I synnerhet mentalt och så var det så länge sedan jag stod på ett par skidor med någon slags seriösare tanke.
När jag sedan satt och fingrade på datorn och plötsligt hade anmält mig till Öppet spår så låtsades jag mest att jag visste vad jag gav mig in på.

Är man anmäld då är det lika bra att träna. Eller hur? Och har man startat så är det ju lika bra att komma i mål … det är min logik.

Förra året var 3 mil skidor det längsta jag någonsin åkt. I går på Lidingöloppet var 3 mil löpning ”bara 3 mil löpning”, jag hade ju varken cyklat 18 mil innan eller simmat en stund, kroppen var ju helt utvilad och fräsch vid start. Tänk vad mycket kan förändras mentalt under bara en säsong.

Allt sitter i huvudet. Bilden av vad du själv klarar av har bara du makten över att påverka. Jag menar då är det ju lätt: – Sig själv har man 100 procent kontroll över. Att påverka andra är kan däremot vara helt omöjligt i vissa lägen.

För ett par veckor sedan gick min 18-åriga son upp på Sveriges högsta berg Kebnekaise. Fantastiskt roligt och spännande tyckte jag som mor. Men så slog det mig att Simons erfarenheter av tufft fysiskt arbete är ganska så ringa och jag drabbades av ett sting oro … Som en liten hint fick jag ett sms med den här bilden och fick mig ett gott skratt.

Han är lik mig min son. Har man bestämt sig så har man och det är fantastiskt att upptäcka att beslutsamhet och övning är som att kasta bensin på en eld. Det händer grejer.

Klart den här killen klarar en tur upp på Keb. Foto Henrik Blomqvist 

Lidingöloppet var soligt och rakt av galet!!! Hela Lindingön svämmar ju ta mig tusan över av folk och det är människor av alla sorter som startar.  Jag hade en sen starttid och en struligt morgon så jag hann inte äta den lunch jag planerat och så glömde jag klockan hemma.

Men väl vid startlinjen sköt jag undan all dålig energi. Jag blundade, tog några djupa andetag och bestämde mig för att det är här och nu som gäller. Ingen klocka = löpning på känsla. Vacker ö och sol = en underbar höstdag med det bästa som finns – dvs löpning!

Jag sprang och det kändes ofantligt lätt. Jag tänkte på Ironmanstrategin och bestämde mig för att nu ska jag som vanligt ta en liten tur på 10km, ingen match. När den lilla turen var gjord så ja, då tänkte jag att nu ska jag ta en till liten runda … och sen var det ju bara milen kvar och den klarar man ju när som helst.

Jag höll huvudet fräscht. Jag kände mig stark i backarna. Jag tog en klunk sportdryck vid varje station och jag sprang på. Vid 27 km så sa det pang i benen och plötsligt gjorde de otroligt ont. Tempot sjönk och nedförsbackarna var en plåga. Uppför gjorde det ingen skillnad i ansträngning om jag gick, så jag joggade på. 3:14 blev min sluttid! Och jag är grymt nöjd. Framförallt med känslan i kroppen, benen, de hade gärna kunnat få några mer mil löpning i träning innan … Men det tar jag ett annat år!

Som vanligt ser jag ju lite sliten ut …

Den här fina presenten kom från ett gång riktigt goda vänner!

Reclaim the gym

10504837_10152155120286402_8961878134772500825_o

Långsamt väcker jag kroppen till liv igen efter post Ironman-vilan och sjukdom. I dag tog jag god tid på mig i gymmet och stornjöt utan att känna mig stressad över att jag inte simmade, cyklade eller var ute på ett långpass löpning.

 

Höstens mål är styrketräning för både mig och Roger.

Det var i gymmet jag började bygga – inte så otroligt mycket muskler kanske, jag byggde mer kärleken till träningen, så där långsamt som man ska göra för att vänja leder och ligament.

Jag minns tydligt hur jag tvekade och liksom tog sats innan jag tog i dörren till gymmet och låtsades som att jag visste precis vad jag gjorde när jag sa:
– Hej, jag är intresserad av att börja träna här.

Jag köpte nya kläder, löst sittande för att inte någon skulle tro att jag fejkade där inne i gymmet. Jag var ju 100 procent otränad och försökte inte låtsas något annat. Instruktören som skissade på mitt allra första gymprogram hade lite problem att hitta rätt vikt när den lägsta i vissa lägen var på tok för tung.
Jag minns att han log. Jag själv rodnande.

Det var 10 år sedan, ungefär.

Jag saknar gymmet när jag triathlontränar. Jag har också märkt att det har haft sitt pris att jag under vissa perioder hoppat över gymmet. I början var jag stabil och stark rakt igenom efter år av gymmande och en lång period av marklyftsfrossa. Jag har tappat en hel del av den stabiliteten och jag är ganska så säker på att där har vi upptakten till mina löparskador. Förmodligen.

Är man triathlet och tjej tror jag att man har mycket att vinna på att prioritera styrka och teknik. Det tänker jag göra och min plan är att under 3 månader lägga fokus på gymmet. Jag ska simma, springa och spinna eller kanske cykla om vädret tillåter eller varför inte testa det där med trainer. Men jag ska göra detta i lite mindre dos ett tag.

Jag vill styrketräna. Jag älskar känlsan av genomarbetade muskler.

Och så ska jag ge yoga en ärlig chans. Jag vill bli stabil, stärka upp de där små musklerna som inte används så ofta. Och jag vill samtidigt passa på att ägna en stund åt att rikta mig fokuserat inåt.

I tisdags testade jag mitt första pass yoga. Det var bra och dåligt. Jag frös och förstod inte riktigt allt vi gjorde, vad syftet var med övingarna. Samtidigt kändes det underbart att göra grejer med min stela kropp som jag inte brukar göra och ja, jag fick ordentligt träningsvärk just där jag är svag i löpningen. Perfekt.
Jag längtar redan till nästa tisdag.

I går tog jag en löptur, mot min vilja. Och som vanligt när jag inte alls har lust att ge mig ut så blev det succé. Kall och frusen i det nästan nollgradiga vädret trippade jag ut och återvände genomvarm, glad och nöjd med mig själv knappa timmen senare. 10 km med väldigt lätt känsla i kroppen men med ben som protesterade lite av ovanan.

I dag – 60 min underbar styrketräning med fria vikter och stång. Basic och helt ljuvligt.

Första kontakten med yoga blev lite rastlös men jag är inte den som ger mig.

Cykeltur till kakslottet

bild-22kopia

Sommarens sista helg med sol och hyfsad behaglig temperatur. Den pågår just nu. I alla fall om man får tro alla cyklister här i Stockholmstrakten som pratat om att ”passa på” att cykla hela veckan. Jag och Roger var inne på samma spår och ficktill en fin runda i Sörmland!

  
Hela sommaren har jag surrat om att jag vill cykla till kakslottet – Taxinge slott med Roger. Där finns nämligen en gigantisk kakbuffé med bakverk, småkakor och tårtor skurna i stora lyxiga bitar och fullproppade med extra allt. Men Roger har varit fokuserad på sin marathon satsning under hela våren och jag har haft fullt upp med att cykla med min grupp i Hovet så vi har inte fått in det i schemat.

Hela veckan har dimman legat tät varje morgon i Stockholm. Det betyder att kallare luft är på väg in och kyler ned marken och vattnet. Nu är det nog inte långt kvar innan det inte ens hjälper med ullunderställ och tjockvantar på cykeln. Därför var var gårdagens cykeltur i allra högsta grad prio 1.

Cykla blev det. Vi körde ända till Södertälje bara för att jag så bestämt ville testa vägarna där. Och oj så härligt det kändes, fort gick det … ett tag. Vi snittade över 31 km/h de första två milen, så det betyder ju att krämen finns där i kroppen så det handlar bara om att lägga mer tid på cykeln så …

Men jag njöt så länge det varade och det är ju så mycket roligare när man får upp lite fart och vågar! Höstdofterna borrade sig in i näsan, bilarna var inte fult lika hetsiga som de är på vårkanten, vägarna fina och kakslottet levererade.

Jag tog en stoor bit chokladtårta med björnbärssylt, nougat creme, hasselnötter, grädde och så bjärnbär och lime på toppen.

Det blev ingen jättelång tur. 6 mil med trött känsla på slutet (fast lycklig) … jag undrar om jag verkligen är 100 procent frisk.

Vi lämnade solen ute i skärgården och fick cykla i mulet väder.

Värt ett besök!

Vinterns första morgonsim

IMG_9634

Det kändes lite instabilt de första tagen i bassängen. Höfterna låg inte still. Men så spände jag kroppen, sänkte huvudet. Andades ut. Jag tömde lungorna på luft och tog tag i vattnet och jublade inombords – tekniken finns där, lite oslipat och samtidigt mycket mer självklar!

 

Inomhussäsongens första morgonsim var ljuvligt. När klockan ringde 05.40 var jag inte riktigt med på noterna, men det gick snabbt att övertyga mig själv. Just då var jag trött men jag visste att så fort jag klivit ur sängen så finns det inget jag hellre vill än att simma.

Jag tog inte Ironmansimmössan idag. Jag visste inte hur jag skulle klara mig i vattnet utan våtdräkt och det var lite instabilt de första tagen, sedan blev känslan bara bättre och bättre för varje längd.

Jag vet inte hur det har gått till men two beat kicken sitter där. Inte helt automatiskt men det är inte långt borta nu. Och jag känner hur jag slipper slösa energi på att tänka lika mycket på att jag är i vattnet … och vissa stunder så glömmer jag det helt och jag lyckas flytta hela mitt medvetandet under ytan och jag förvandlas till en simmande varelse. Och jag vet att ju mer jag övar desto längre blir de där stunderna när allt klaffar, styrkan i dragen, den spända kroppen, ballerinafötterna, neutrala nacken och det perfekta vattenläget … Magi, lycka och viljan att bara fortsätta simma!

Och så efteråt: En snabb dusch, några få värdefulla minuter i bastun, en stor kopp hett kaffe och så iväg till jobbet – proppfull med energi!

Längtar redan efter att få se hur mycket bättre jag kan bli till nästa år!

Våtdräkten är den finaste present jag fått.

Försäkrar mitt aktiva liv

260r

En bra sak med att säsongen börjar lida mot sitt slut: nu ligger hela vintern framför oss och det innebär att det finns mängder av tid att satsa på att bygga nya bra och fiffiga muskler som förebygger belastningsskador. Jag började idag! 

 

Med varierade och genomtänkta övningar hoppas jag kunna förbättra min rörlighet, balans och stärka core och ben. Jag började redan i våras att försöka få in den här typen av träning i vardagen och nu känner jag ännu mer att det är nödvändigt att prioritera dem, det är en investering för att jag ska kunna fortsätta njuta av att utmana mig själv inom triathlon och swimrun.

För efter den här fantastiska sommaren med alla galna lopp så vet jag att jag vill bara ha mer. Mer av träningen, mer av loppen, de sociala kontakterna, fler utmaningar och jag kommer aldrig få nog av de fantastiska naturupplevelser som det här livet för med sig.

Alla övningar utfördes 2×12 reps
Utfall med hantlar
Djupa benböj utan vikter
Enbens böj med hantlar
Höftlyft med hälarna på en pilatesboll
Sidoplanka med höftlyft
Balansövning på pilatesboll
Draken
Enbensböj med kettlebellspress mixat med draken
Rodd
Latsdrag
Militärpress med hantlar
Sidolyft med hantlar
Crunches
Reverse crunches

Det är de här minnena som motiverar mig i gymmet.

Jag var så tacksam över att kroppen var med mig i mål.

Samma driv men utan mål

IMG_9968

Tillfälligt utslagen av en förkylning och lamslagen av något som förmodligen kan klassas som post Ironman blues. 

 

Jag känner mig lite borttappad just nu.

Hemma, nerbäddad med en förkylning som efter en hel vecka övergått till en smärtsam bihåleinflammation.
Jag känner mig lite sliten, vansinnigt rastlös och sökande.

Jag som inte ens medvetet siktade på Ironman har helt uppenbarligen drabbats av Ironman blues.
Här sitter jag med samma starka driv i kroppen, samma stenhårda beslutsamhet, högvis med vilja men utan ett sånt där högt jäkla mål att sikta mot.
Just nu har jag ingen gigantisk uppgift att sätta tänderna i. Ingen utmaning som får magen att fladdra av skräck och ingen press på mig att lära mig något nytt.

Det känns tomt.
Jag är inte jätteglad just nu.
Och det hela känns ganska fånigt. I-lands-fånigt.
Men jag kan inte hjälpa det.
Jag bloggar ju inte heller. Jag kan ju omöjligt slå Ironman-debut-spänningen i något endaste inlägg framöver. Det toppar ju allt.

Suck.

Nu är jag dessutom sjuk och det får ju inte humöret att lyfta en millimeter. Jag känner mig bara vansinnigt rastlös av att inte få träna eller simma när september levererar sådant fantastiskt väder och +20 grader och sommarkänsla. Jag vet inte vad jag ska göra med all fritid som plötsligt uppstått under den här sjukdomsveckan. Jag visste inte att jag var så dåligt på att göra ingenting.

Men jag tog en promenad idag med syfte att tvinga upp humöret en smula. Jag proppade fickorna fulla av näsdukar och gick en sväng förbi min simbrygga väldigt försiktigt för att skona mitt bultande huvud. Fiskarna tycks ha tagit över vattnet nu när det inte är någon gummiklädd människa där och plaskar. Längs min vanliga löprunda är löven fortfarande gröna. Hade det inte varit för svampen som skymtade i mossan på marken, och de knallröda bären på rönnen så hade det lika gärna kunnat vara juli … En perfekt inramning för mitt sökande efter riktning under hösten och vintern.

”Mina” simbojar!

Välgörande promenad.

Laddar löparbenen med mil

bild-22

Just det ja! Jag håller ju på med en Svensk Klassiker i år också! Inte att förakta men en smula bortglömd satsning mitt i allt swimrunande och all Ironmanrus. Lidingöloppet närmar sig.

 

Nej, detta är inte lilla sjöjungfrun!

Löpningen ja. Min älskade löpning som haltar en smula och har liksom kommit av sig på grund av smärta, trötta vader, nedfallna fotvalv och annat joxs som har krävt en del arbete. Jag har löptränat väldigt lite i år, och förra året också. Det har blivit ett pass när det har känts okej i kroppen och ganska mycket vila däremellan.

Vilan har gjort nytta. Och förhoppningsvis den specifika stärkande styrketräningen också. Det har i allra högsta grad rört om i grytan.  Jag får inte ont i vaderna, men väl känns det i knän och runt vrister och i fötterna …
I dag drog jag igång min laddning inför Lidningöloppet. Planen är att få några långpass i kroppen innan det är dags, gärna med fartökningar i mitten och däremellan lite trapp- och backträning, vi snackar ju Lidningöloppet med alla tuffa backar.

Jag började helgen med ett underbart simpass. Det är september och fullt badbart det går ju bara inte att missa chansen. I lilla sjön Kvarndammen så hittade jag en annan triathlet i vattnet, till min förtjusning och blev så himla glad. Förtrollningen sprider sig, nu är jag inte ensam i min sjö längre, Tyvärr fick jag inte tillfälle att varken heja eller spana in simmaren lite närmre. Kanske nästa gång!

I dag blev det löpning. Långpass.

Jag har en hat/favorit-runda som är dryga 14 km med omkring 10 rejäla backar. Den går längs vattnet, förbi vackra skärgårdshus med punschverandor, genom ett nybyggt villa område och sedan ut på Ingarö förbi hästhagar och ännu större skärgårdsvillor. Vissa backar är så tunga att det enbart går att trippa med små, små steg och avslutningen är så brutal knäckande med en lång, lång dammig sträcka som lutar svagt uppför i lite mer en 1 km för att sedan övergå till ett deppigt stenbrott med en massa stora maskiner och stenhögar. Grym övning för pannbenet. Och när solen gasar som idag blir det väldigt varmt.

Väl hemma igen känner jag mig alltid lika nöjd. Kroppen är trött, trött, trött och så genomarbetad.

Kolla! En okänd triathlet i min sjö!!!

Simmar och njuter

bild-22kopia2

Jag var helt sänkt efter jobbet idag: tungt huvud, låg i sinnet, trött av att ha suttit fokuserad och arbetat intensivt med för få pauser och sen lunch. Efter 1400 m sim i spegelblankt vatten så var energidepåerna proppfulla och humöret på topp.

 

Jag och sjön, helt ensamma.

Att jag föll så handlöst för simningen i öppet vatten för drygt ett år sedan handlar inte bara om den fysiska aktiviteten. För mig är det så mycket mer än så. Det är som att jag går till gymmet för att öka  min styrka och uthållighet i att vara medvetet närvarande.

Jag behöver det extra mycket efter sådana här intensiva dagar på jobbet där huvudet tvingas att hantera hundratals detaljer och driva mängder av projekt samtidigt.
Jag älskar ritualen att komma hem, packa våtdräkten och snabbt gå ned till vattnet. Nu lyser solen med höstmatta strålar snart kommer det vara helt mörkt innan jag hunnit hem från jobbet. I dag var luften sommarvarm men vattnet svalt, fast klart och inte så grumligt som det varma sommarvattnet.

Jag simmade 1400 m och klev upp ur sjön efter 30 min, lite frusen med en enorm känsla av välbehag. En kort stund satt jag bara insvept i ett stort varmt badlakan och tänkte: det här är ett sätt för mig att försöka vara i världen och sätta alla tankar som skapar stress, i rätt perspektiv och bara frigöra mig från att lida av dem i onödan.

30 min simpass gör mig till en bättre redaktionschef, en bättre mamma, en bättre partner och det gör mig mycket mer tolerant och snäll mot mig själv.

Snabb som vinden, stark som en oxe

bild1-5kopia11

En kväll med perfekt väder, med underbara förhållanden för löpning. Jag bestämde mig för att testa vad kroppen skulle säga om lite löpning och jag fick till en grym känsla. Jag har aldrig sprungit starkare, bättre eller snabbare i hela mitt liv. Vilken känsla!!

Vackraste kvällssolen!

 
Jag har toklängtat efter att bara få köra ett vanligt, hederlig träningspass. Just nu känns det som jag bara har tävlat hela sommaren och där emellan vilat.

I lördags simmade jag och kände mig matt när jag gjorde ett försök att trycka på. I dag sprang jag som aldrig förr. Luften var lagom sval. Solen sken lågt mellan de fortfarande gröna lövträden. Vattnet låg blankt och inbjudande nere vid bryggan och jag önskade tyst för mig själv att det fortfarande var högsommar med långa, ljusa, ljumma kvällar så att jag skulle kunna både äta kakan och ha den kvar, det vill säga hinna med att både springa och simma innan mörkrets inbrott.


Men jag fick nöja mig med löpning och planen var att låta Ironmankroppen bara jogga lite lätt … Jag tuffade iväg … det var så länge sedan jag sprang. Benen pinnade på. Det gick lätt. Jag tog i lite mer och njöt av farten. Pulsen ökade långsamt, värmen spred sig i kroppen och andningen var jämn. I backen, där jag vanligtvis får tvinga mig att hålla mig upprätt och trippa med små steg, klev jag fram med högblick och starka steg. Helt underbart.

En helt vanlig löptur och jag jublar! Det är för det här jag tränar, i grunden. Tävlingarna och loppen är roliga. Ironman var fantastiskt att få uppleva men det är vardagsträningen som jag älskar allra mest.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.