Helena Nimbratt

My triathlon stories

Mys med triathlonfamiljen

bild-22kopia-1

Så mycket folk, så mycket positiv energi, förväntan och glädje! En kväll med hela stor traithlonfamiljen på Sjöhistoriska gav exakt den enrgiboost jag behövde.

 

Jag och Joanna i ett hav av folk! Kul att få inspirera och sprida triathlonkärleken.

Jag har aldrig sett så mycket folk på World Triathlon Stockholms träningskvällar (kolla #trytriathlon på Instagram) som ikväll. Team Snabbare som ligger bakom arrangemanget hade mutat in ett gigantiskt område som växlingsområde och ja då! Det blev fullt. Det blev askul som vanligt. Hög energi, pepp och skratt när den ena efter den andra spurtade in i det provisoriska målet som som vanligt bestod av ett ritat streck i gruset.


– Under de här kvällarna simmar vi inte så långt. Vi får öva oss på att överleva de första hundra metrarna efter simstarten, sa simexperten Mikael Rosén inledningsvis.

Härlig uttryckt! Och det är precis det jag är ute efter varje gång jag deltar… Simmet. Masstarterna.
Ni har ju hört mig tjöta om det ganska rejält sedan jag började med den här sporten.

Vilken var kvällens taktik?
Inte köra för hårt och riskera skador så här innan Ironman på lördag. Ta det lungt under cyklingen eftersom det var så ofantligt många som ville köra triathlon. Och fokusera på vattenkänslan. Hitta lugnet i kaoset. Försöka lära mig något nytt.

Så hur gick det?
Toppen.
Jag testade ett gammalt knep och la mig längre bak eftersom jag valt startgruppen där det inte skulle finnas några bröstsimmare = man fastnar bland sparkande ben. Dessutom väntade bara en litet, litet ögonblick innan jag började simma då fick jag en snabb överblick över var folk låg och tittade ut en bana som höll i några armtag. Sedan navigerade jag, kryssade förbi några som kom ivägen, hittade en ny bana och höll undan när folk stannade upp och tog bröstsimtag. På det här sättet kände jag mig inte lika lost, jag hade lite överblick över kaoset och upplevde en annan kontroll än tidigare.
Efter att jag rundat bojen kunde jag börja simma på allvar och  … voila: Ingen panik, lite snabbare än förra veckan och lugn puls.
Vilken seger!

Roligast ikväll var dock att få sällskap av min gamla väninna Joanna som testade att simma, cykla och springa efter varandra för första gången i kväll.
Jag fick ett meddelande av henne förra veckan på Instagram där hon skrev:
– Helena jag följer dig på insta och bloggen och du inspirerar enormt. Är så himla sugen på att börja med triathlon men vet inte hur.
– Det är bara att köra. Häng med till Sjöhistoriska så hjälper jag till med alla tips jag har, svarade jag utan att blinka!

Och Joanna är inte den som räds utmaningar. Hon dök upp och körde järnet. Självklart gick det jättebra. Simningen var ingen match för henne! Så ofantligt kul att se hennes glädje och hur triathlonkärleken bara sprider sig!!!
Go Joanna!!!

Mental träning och fokus inför Ironmandebuten

IMG_9619

Ironman handlar inte bara om fysisk träning och att trampa mil efter mil på cykeln eller simma hundratals varv i simhallen under tidiga vintermornar. Att göra en Ironman handlar lika mycket om att göra en ordentlig mental plan, en plan för vila, sömn och mat veckan innan race. Och det är det jag fokuserar på just nu.

 

Fokus. Att simma i det iskalla vattnet i Nordnorge ni sommar var bra träning.

Jag sitter hemma i soffan för att varva ned.
I natt ska jag sova gott, hårt och länge.
Jag har släkt ned en smula i rummet, tv:n är på och jag har inte gjort något annat ikväll än att laga en rejäl laddning med spagetti, köttfärssås med en spenatsallad dränkt i lime. Sen begav jag mig ut på rödbetsjuicejakt. (jag har köpt den kampanjen med hull och hår, rödbetor gör mig stark!) Jag tog ett stort glas direkt när jag kom hem.

När jag tänker på den utmaning som ligger framför mig så är det den mentala träningen under simningen som jag klurar mest på och hur jag ska tackla energifrågan.

Jag läste någonstans att Ironmandebutanter ofta glömmer att de tar sig an världens svåraste uthållighetslopp.
De orden sätter lite lagom respekt i kroppen.

Jag har erfarenhet av att misslyckas med energin helt och fixa det till 100 procent. Vätternrundan blev hundra gånger lättare än jag vågat drömma om, tack vare att jag hade en strikt energiplan som jag höll mig till oavsett vad huvudet ville.
Under Vansbro Triathlon misslyckades jag en smula med ätandet och halkade efter energimässigt när jag cyklade hårdare än beräknat och helt enkelt fick problem med att tugga bars med hög puls … Vem kunde ana att jag skulle få supermankrafter och trampa på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare?

Till en början så ser jag till att äta gott, ordentligt, varierat och lite extra nu under veckan. Jag är noga med att få i mig vatten, kolhydrater och framåt onsdag tänker jag enbart satsa på fisk och lättare proteinkällor för att känna mig så lätt som möjligt i magen på lördag.

Mentalt jobbar jag hårt med att hålla mig lugn och inte stressa.
Jag lyssnar inåt. Jag lyssnar på mig själv och just den här veckan så är alla bekymmer undanstoppade långt in i en garderob. De får vänta.
Just nu betraktar jag livet enbart från den ljusa sidan.

I går var jag tvungen att dammsuga hela huset och få undan lite surdegar så att jag slipper släpa på den stenen under racet. Nu ikväll ringde jag mamma. Jag har redan packat det mesta och läst allt jag kan komma över som handlar om att göra en Ironman. Och wow vad många härliga, humoristiska, sporrande och inspirerande berättelser det finns om den allra första Ironmandistansen, den 9:e, den andra eller tredje.

Tack vare bloggar och andra texter har jag nu kunnat börja forma en plan och bild av hur marathonlöpningen kan bli. Och plötsligt ser jag på den biten av racet med tillförsikt och hopp. Jag kommer inte springa hela vägen, det är omöjligt och naivt att tro det som debutant, men jag ska försöka vara så smart som möjligt och se till att ha en gå-spring-plan klar innan starten så jag kan hålla fast vid den när jag tycker att allt är skit och bara vill lägga mig under en sten och ge upp.

Jag startar i Kalmar

bild-22-1

Jag vågar knappt uttala det högt. Då kanske jag upptäcker att det bara är en dröm … En vecka före start så får jag som i ett trolleri tag på en startplats till Ironman Kalmar 2014.

 

Om en vecka så vet jag … om jag är tillräckligt redo.

Jag vet att det näst intill låter som övermod: Att en vecka innan race kasta sig in i leken och satsa på att klara Ironman.
Först, när Roger plötsligt frågade: ”Hur gärna vill du köra Ironman?”, så sa jag:
– Nej, det är alldeles för långt.
Sedan hörde jag själv hur dumt och fel det lät.

Som i ett mirakel hade Roger fixat och donat och en möjlighet och ett erbjudande om att få en startplats i årets Ironman Kalmar hade dykt upp … och jag sa nej.
– Roger, fattar du hur galet det är att bara ha en vecka på sig att förbereda sig mentalt för en Ironman?
– Du ÄR redo, älskling. Jag vet det.
Och det fanns ingen betänketid. Plötsligt sa jag ja, och jag kände att det var det enda jag kunde säga. Nästa år ser det ut som att jag av familjeskäl inte kan göra en Ironman och vem vet om jag klarar att hålla den form som krävs om två, tre år.
– Jag tar chansen! Jag startar, sa jag bestämt och kände hur benen blev helt mjuka av gelé.

Allt detta hände i fredags och lördags fick jag mailet där tävlingsledningen bekräftade min startplats.
Nu har jag landat och känner ingen tvekan, snarare känner jag mig otroligt fokuserad.
Hjärnan går för högtryck för att jag ska förbereda mig mentalt så mycket jag bara kan och jag inser att jag kommer att uppträda oerhört egoistiskt resten av veckan.

Men jag gillar att ha begränsade ramar att jobba inom. Nu har jag en startplats, nu gäller det att gräva fram varenda gnutta fokus som finns i kroppen.
Jag känner mig grymt taggad och för närvarande helt lugn och enbart förväntansfull.

I dag var jag tvungen att simma ett rejält långpass. Längre än dryga 2000 m har jag ju aldrig skrapat ihop under ett sammanhängande pass. Det blev 3600 m med en jublande känsla.
Jag känner mig stark som en oxe och så mycket mer träning än så här blir det inte i veckan.

Simma, cykla, springa, det är ju det jag gör. Nästan varje dag! Nu ska jag göra en Ironman!
Håll tummarna.

Ett triathlon, ett distanspass och lite läsarkärlek

bild-1-5-kopia

I går cyklade jag 6 mil och körde jag ett litet triathlon. I dag tuggade jag mig runt 20 kilometer längs en backig skogsslinga. Och ja, jag har jobbat också. Tänk vad lite semester kan göra med orken.

De här träningskvällarna är verkligen en höjdpunkt.

En rejäl cykelparkering i direkt anslutning till en ingång som leder rakt in till omklädningsrum med duschar och låsbara skåp. Så himla funktionellt och bra och en allt detta är en del av min nya arbetsplats. Min redaktion har flyttat till nya lokaler som är uppdaterad med ett modernt tänk för att uppmuntra personalen att cykelpendla.
Kanon.

I går hoppade jag upp en smula tidigare ur sängen och bestämde mig för att ta cykeln till jobbet. Att ta sig kommunalt mellan Gustavsberg till Stadshagen tar ca 50-60 min. Det tog 1h och 15 min med cykel – racer. Dessutom var hela sträckan genom Stockholm helt fantastisk vacker. Vilken njutning att cykla längs Stadsgårdskajen, med utsikt över Gamla stan, genom Slussen bort till Tegelbacken upp till Stadshuset och sedan längs Kungsholmsstrand på fina cykelvägar i ett lummigt promenadstråk vid vattnet.

Vilken start på dagen.
Efter jobbet susade jag genom stan igen till Djurgården för att återigen leka lite triathlon i World Triathlon Stockholms regi.

Den här gången var 350 triathleter på plats. Säkerligen hälften tjejer. Och för första gången blev det två starter vilket kändes väldigt klokt tänkt.
Jag valde första startgruppen som var för alla dem som klarar crawla hela sträckan.
Den här gången tog jag fegrutten och lade mig i ytterkant istället för mitt i kaoset. Med min dåliga navigeringsteknik så simmade jag 650 m istället för 400 m … hehe. Men jag simmade hela distansen och var ca 45 sek långsammare upp ur vattnet än förra veckan.

Under cyklingen var det kaos, inklusive moment som rullgrus på vägen och 100 gäss.
Jag körde kontrollerat och inte tokhårt. Jag fick inte riktigt fram tävlingshornen och fick tiden 37 min som var 1 min sämre än sist. Roger körde på snabba 30 min och var inte lång efter de allra bästa och imponerade duktigt på mig. Han har mycket att ge när han bestämmer sig!

Bäst var ändå cykelturen hem. Precis vid Slussen dök en energifylld tjej upp i full trimundering vid sidan av oss på cykelbanan och utbrast:
– Jag läser din blogg! Den är jättebra!
Så himla glad och peppad jag blev! Dessutom fick jag höra hur bra det är att träna i en triathlonklubb. Kanske ett nästa steg för mig?

I dag fick jag ett infall att ge mig ut på ett distanspass. Benen blev glada över att få springa en liten bit, trots att det finns en smärta där som hägrar nästan hela tiden. Jag testade att avlasta lite genom att flytta tyngden fram på foten. Det hjälpte. När jag stannde och avrundade turen med ett dopp med kläder och allt så var all smärta som bortblåst … tack och lov.
20 k i lugnt tempo i mördande värme men åh vilken härlig känsla ändå!

Mikaela Persson, SM-mästare i olympisk distans gav växlingstips.
Jag är verkligen urusel på att komma ihåg att blippa på klockan. Måste öva!

Slängde mig på bryggan efter löppasset, sen var det hopp i!

Nu vill jag bara simma

IMG_9575

Amfibiemannen har tagit min simteknik. 5,4 km sim under en och samma dag med bitvis slarvig teknik har satt sina spår i muskelminnet. Nu gör jag mitt bästa för att hitta tillbaka och ändå behålla farten.

 

Underbara sim. Så här trivs jag!

En sak har jag lärt mig under det här året: att sätta ett rejält distansmål kan ge ett rejält lyft både när det gäller fart, uthållighet och teknik. Det säger sig självt. Ju fler timmar man tränar desto bättre blir man.
Jag blev en grymt mycket bättre cyklist efter Vätternrundan.
Jag känner mig ordentlig mycket starkare och bitvis snabbare som simmare efter Amfibiemannens 5,4k men hallå … Vad hände med tekniken?

I lördags tog jag ett pass inomhus i bassäng med baddräkt för att verkligen lägga fokus på tekniken. En timme senare kändes det lite bättre men jag vet inte vad det är. Just nu känns det mest som jag bara vevar. Det känns löjligt lätt utan paddlar men det känns som jag hafsar.

Jag önskar verkligen att jag hade grymma Anna-Karin Lundin, simcoachen i samma stad. Jag skulle göra vad som helst för någon PT-timme med henne för att få en diagnos och hjälp tillbaka till den underbara TI-känlsan.

I dag efter jobbet packade jag badkorgen och traksade ner till bryggan som ligger precis intill mitt område. Solen var på väg ned. Jag var inte ensam men stämningen bland alla badglada människor var ljuvlig att supa i sig. Som alla njuter nu av den här galna sommaren!

Det kändes egentligen för varmt med våtdräkt och när jag tog i och pressade mig själv att simma så hårt jag bara kunde som blev jag nästan överhettad. Det var länge sedan jag var på gymmet så jag njöt verkligen av att jobba med hela kroppen. Jag såg till att koppla på coren och mata mig fram med hela överkroppens styrka. Underbart men hafsigt … kändes det.
Eller så är det bara jag som inbillar mig.
Jag vet att jag åtminstone simmade riktigt snabbt!

Kvällssim är magiskt.

Roger tog ett svalkande dopp efter sin löprunda. Nu gäller det att njuta.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.