Helena Nimbratt

My triathlon stories

Ironmanminnet kommer för alltid bo i mitt hjärta

bild-22kopia3

Jag gjorde det! Jag gick i mål och fick höra de episka orden från hela publiken och den legendariska Ironmanrösten Paul Kaye – Helena, you are an Ironman!! Det var precis så fantastiskt som man förställer sig. Jag kände mig som en gigantisk rockstar och älskade varje sekund av det.

Imorgon hoppas jag kunna visa lite bilder från mitt äventyr.

Jag skuttade långsamt över den där blå mattan och försökte suga in allt och njöt verkligen av att det var jag som var där i rampljuset. Det var sååå fantastiskt att komma i mål. Jag tittade runt på publiken, kände rampljuset, joggade långsamt in genom målportalen under publikens jubel. Så fort jag kommit igenom och fått den fina, fina medaljen så ville jag vända och ångrade att jag inte sög liiite, liiite till på ögonblicket som jag kämpat så många, många timmar för.

Jag stannade ytterligare några minuter och sög in energin från målområdet innan jag lät en gullig volontär hjälpa mig till athlete garden som det område kallas där alla dagens hjältar erbjuds dusch, massage, mat, öl och godis. Jag satt i min foliefilt och bara njöt av att inte springa längre, att kroppen fick vila. Jag njöt av att tugga på en bit salt pizza med mycket fet ost istället för något sött som bara ville få magen att krampa.

Jag njöt av att jag från och med nu har jag ett stort, fantastiskt minne att bära i hjärtat av en stor dag i mitt liv där jag bevisade för mig själv att allt, ta mig tusan allt är möjligt.

Det är möjligt att simma i samma vatten som 2700 andra athleter.
Jag njöt av att jag kunde cykla hårt och mil efter mil snitta 29 km/timmen och hålla energin på bra nivå. Jag njöt av att det är möjligt att fixa två punkor under samma lopp trots att tårarna sprutar och man aldrig har tagit sig den där förbaskade tiden att lära sig att fixa det själv ordentligt.

Jag njöt av att det är möjligt att cykla som en galning, knapra hem några placeringar och känna sig som en vinnare trots att det är ganska ensamt och tyst på banan. Jag hade ju ändå fixat TVÅ punkteringar – på bakhjulet!

Så nu är det gjort. Jag klarade eldprovet och har genomfört en hel Ironmandistans. Jag är väldigt trött, har en konstig smak i munnen och har varit konstant törstig hela dagen trots att jag druckit Resorb, vatten, juice, mineralvatten, kaffe, the … Jag börjar bli jäkligt stel både här och där, ländryggen värker och låren är ömma.
Jag funderar just nu vad ”extrema påfrestningar” betyder exakt i det här sammanhanget. För det är den frasen jag hittar och inte så mycket annat när jag testar att googla: ”Ironman kroppen påfrestningar”.

Ironmandagen är en lååång dag. 
Solen hinner gå upp och den hinner gå ned, glädje kan bytas mot hopplöshet och vända till glädje igen – på ett magiskt sätt.

Jag gick i mål på 14:30. Jag gissar att det kunde att stått 13 istället för 14 om jag inte råkat ut för strul med cykeln. 
Men det är en del av leken och siffrorna spelar mindre roll.
Och till er som försökte följa mig live på nätet. Det gick inte att hitta mitt namn och enda förklaringen är nog att det berodde på den sena registreringen. Jag har inte själv sett mina tider.

Jag hade kalkylerat på att simma på 1:30, jag tror det blev 1:40. (jag blir helt lam i kroppen när jag blir rädd, jag bara sprattlar utan att simma tror jag)
Cykel: 6:30 eller kanske rent av 6:10 det blev tyvärr 8:00 på grund av problemen med cykeln, men jag är bara såååå glad att jag kom fram till växlingsområdet.
Mitt första marathon i livet landade på omkring 4:30 trots att jag unnade mig lyxen att springa på toa när jag ville. Att det gick så bra att springa var jag så förvånad över!! Jag sprang hela vägen, jag stannade enbart för att dricka och ta energi vid stationerna. Och jag är ändå superrookie på Ironmandistansen!!

Summa: Otroligt överväldigad, glad, stolt och ödmjuk.

Självklart måste jag skriva mer om alla smaskiga och nördiga detaljer kring simmet, cyklingen och maratonlöpningen men nu måste jag sova.
Stay tuned!

PS. Kika på mitt instagramflöde så hittar du en film på min målgång. Jag heter helenanimbratt även på insta.

11 tankar om “Ironmanminnet kommer för alltid bo i mitt hjärta

  1. WOW Helena vilken IM-resa du gjorde!!! Två punkor på bakhjulet dessutom, shiiit! Du är så himla himla grym!! Stort stort GRATTIS!!! Nu njuter vi länge på det här!! 🙂 Kram!

  2. Shit vilken hjälte du är, helt galet! Jag är så otroligt imponerad!! Och här sitter jag och klurar om jag vågar anmäla mig till enbart ett marathon….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.