Helena Nimbratt

My triathlon stories

Swimrun i Hellas & sim

bild1-5kopia10

På torsdagar arrangerar Erika Rosenbaun träningskvällar i swimrun vid Hellasgården i Nacka. Roger har deltagit många gånger och nu blev det äntligen min tur.

Snart är det slut. Vill njuta av de sista simmen för i år.

Veckan har varit nästintill träningsfri, förutom ett kort swimrunpass i torsdags vid Hellasgården.
Jag var egentligen inte taggad. I synnerhet inte taggad på att tävla mer just nu. Jag längtar efter att få tuffa på med min vanliga träning och njuta av att bocka av en bra vecka men jag vill ge kroppen tid att återhämta efter Kalmar.

Men i torsdags var det årets sista swimrunträning vid Hellasgården i Erika Rosenbauns regi och jag ville testa.
Som vanligt var det skön stämning i och kring friluftsområdet, solen sken och det var en vacker kväll.

Till Erikas träningskvällar så kommer det få nybörjare och de som är på plats är alla i bra form och vet vad de sysslar med. Jag räknade med att hamna i sista led redan vid start och så blev det. Det gjorde inte så mycket och jag kände noll tävlingsinstinkt och fokuserade på att göra min grej.

Banan är upplagd i två varv där ett varv innehåller 1000 m sim delat på två simningar och 3 km löpning i brant terräng.

Den här gången fick jag testa att börja simma med ordentligt hög puls efter en hård och kort löpning. Det kändes helt hysteriskt att kasta sig i vattnet med hjärtat som bultade hårt i kroppen och med flåsig andning. Jag fick pressa mig själv att simma trots att huvudet bara skrek av protest och hellre ville se till att få ordenligt med syre istället för att köra ned ansiktet under vattnet. Här har den som är vältränad stor fördel eftersom man vill få ner pulsen så fort de bara går, och i mitt fall dröjde det inte jättelänge.

Jag var upp ur vattnet med tre bakom mig som jag sedan sällskapade med under andra simningen. Där kände jag hur kroppen bara dog. Batteriet tog slut och det var en ganska olustig känsla mitt på sjön. Jag konstaterade att kraften efter Ironman Kalmar inte kommit tillbaka och att det bara får vara så. Jag nöjde mig med ett varv, drack två koppar varmt kaffe, pratade lite tritahlon och swimrun medan jag tittade på övriga deltagare som gick i mål.

I går lördag startade jag och Roger dagen med ett simpass med paddlar i en sjö i Täby. Vattnet var svalt och fräscht och överraskande kallt efter den här galet varma sommaren med höga vattentemperaturer. Det gällde att simma på för att hålla sig varm. Jag höll bra fart ett långt tag (tänk om jag kunde simma så bar under tävling) och sedan dog kroppen så där igen så jag sänkte farten, njöt lite extra av att ha naturen så tätt inpå huden och alla sinnen och sedan klev jag upp och tog en varm bastu.

Det kändes bra i axlar, triceps och rygg efter simmet.

Bara så underbart!!!

Mitt Stockholm triathlon i bilder

Jag har en skön vilsam vecka efter Kalmar och Stockholm Triahlon. I morgon står lite swimrun på schemat. Ikväll bjuder jag på lite bilder från min söndag i huvudstaden.
 
Jublar hela vägen mot mållinjen!!

 

Det bästa med Stockholm Triathlon

1. Otroligt omhändertagande och utbildande för alla nybörjare. Gratisträningskvällarna i Stockholm är så lyxiga, roliga och lärorika.
2. Att få simma mitt i Stockholm, cykla på avstängda gator och ren och skär lyx. En fin chans att få njuta av huvudstaden.
3. Roligt med ett riktigt stort lopp som dessutom är underhållande för publiken. Det är lätt att följa alla triathleter och god chans att både följa simningen, cyklingen och löpningen.

Tack Joanna för bilderna!!

 

Simstarten är väldigt odramatisk. Den som inte vill trängas behöver inte.

 

Vilket privilegium att få simma i sin huvudstad.

 

Bojarna är lätta att se men fjärden är ganska busig.

 

Vändpunkten vid Stadshuset är en bra plats för publiken.
En vätskestation med två bord var för lite.

 

Fyra gånger ska Lejonbacken besegras.

 

Stolt coach väntar vid mål. Vi var lika glada båda två över att jag klarade målet.

 

 

Härligt lopp avklarat. Härligt med stöd i publiken.
Växlingsområdet blir ganska rörigt. I år syntes många obehöriga innanför området.

PB på Stockholm triathlon

Äntligen föll alla bitar på plats. I dag ställde jag mig på startlinjen för World triathlon Stockholm. Kroppen kändes ok men mentalt var jag nog lite sliten. Efter att ha kämpat med starka obehagskänslor i vattnet under de första 10 minuterna, lossnade det och äntligen fick jag tävla, känna mig lite stark och snabb.

Gör  mitt bästa för att ingjuta lite power i  sig själv.

 

Efter Vansbro Triathlons inställda sim, kyla och regn och Ironman Kalmar punkteringsmissär så undrade jag verkligen, vad kommer härnäst? Nu var det dags för mig att köra triathlon igen och det har ju inte gått särskilt smidigt under de lopp jag satsat på, även om jag varit grymt nöjd ändå.

Hur bra man sover är ju ett visst mått på hur nervläget inför ett lopp, jag sov stenhårt men vaknade tidigt, strax efter 05:00, till en underbart vacker morgon med strålande sol.

Morgonens förberedelser flöt på i lugnt tempo. Precis som under förra årets upplaga av Stockholm Triathlon så konstaterade jag att det var sjukt många startande och ganska rörigt och trångt i växlingsområdet. jag stod ett tag och bevakade hur rörigt det skulle bli när alla runt mig var på plats och sedan gick jag till simstarten.

Jag var lite oväntat nervös. Jag tror helt enkelt att jag fortfarande känner mig lite sliten mentalt efter Kalmar så den oron inför simningen som alltid finns slog igenom lite mer än vanligt. Men det var ju en fin dag och jag hade Roger med mig som support idag, vilket kändes extra kul.

Stämningen var hög och god. Många förväntansfulla premiärtriathleter och jag gladdes med dem. Riddarfjärden kan nog vara sju resor värre än idag men det skvalpade på ganska ordentligt från alla håll. Jag simmade och låg helt fritt men jag fick ändå kämpa med panikkänslor. Jag lugnade mig själv och påminde mig om att jag kan det här och tillslut lossande det. Bitvis kom jag in i simmet riktigt bra. Jag visste ju hur gärna jag ville klara att simma med lite bättre tid än förra året. Det var tufft, Vattnet motarbetade rörelsen framåt men när jag klev upp visade klockan på 34 min, 7 min snabbare än förra året …

… och nu hände något med inombords. Jag fick energi, lite självförtroende och en ”tänk om” tanke dök upp i huvudet. Jag hade satt upp målet att klara olympisk distans under tre timmar men kände ganska snart att det skulle bli tufft.

Växlingen gick så fort det kunde gå. Det är grymt långt att springa först i våtdräkten och sedan med cykeln men sedan bar det av. Första varvet tog jag det lite försiktigt och såg till att lära mig banan och vilka kurvor som var utmanande. Sedan brassade jag på. Taktiken var att stå på så mycket jag kunde under raksträckorna för att ha det till godo när jag bromsar in för att svänga. Men under tredje varvet utmanade jag mig och tog kurvorna djärvare och djärvare. Jag landade på 30 km/h i snitt och förbättrade cykeltiden med 10 min.

T2 gick trögare. När jag kom till min plats låg allt huller om buller, den som varit där före mig hade visst inte brytt sig om att vara försiktig med mina prylar. Mina löparskor låg långt bort och jag var tvungen att krypa under cykeln för att få tag på dem.

Löpningen gick hur bra som helst. 10 km en vecka efter Ironman känns helt ärligt som ingen sträcka alls. Jag höll bra tempo och njöt av banan. När det var ett halvt varv kvar och sedan bara Lejonbacken så insåg jag att jag skulle klara mitt mål. Löpningen tog jag på 52 min.

2:55:00 blev min sluttid och jag var riktigt, riktigt nöjd. 23 min snabbare än förra året och framförallt: Inga punkor, full kontroll, bra energinivå och en massa, massa glädje.

Hurra för triathlon!!!

 

Lejonbacken ska besegras fyra gånger.

 

Time att njuta av triathlon!

bild-22

Igen. Nu är det dags igen. En vecka efter Ironman Kalmar tänkte jag hoppa i Riddarfjärden och köra Stockholm Triathlon. Mål: Bara ha jäkligt roligt!!!

 

Trevlig att hämta ut startkittet i ett sensomrigt Stockholm.

För precis ett år sedan var jag sjukt nervös. Jag skulle köra mitt första riktiga race och jag hade ingen aning om hur det skulle gå.

När jag sitter här nu ikväll och som vanligt innan tävling målar nytt nagellack (för det ger en bättre känsla på banan), med alla triprylar utspridda på vardagsrumsgolvet i högar så kan jag knappt fatta hur mycket jag har hunnit utvecklas och på bara ett år.

Jag tror att Ironman har möblerat om en hel del i mitt huvud och flyttat fram gränserna för vad som är möjligt, utmanande, jobbigt, långt, kul, ja, Ironman har förändrat en hel del inom mig.
Det är en otroligt cool och tillfredsställande känsla.

Synd bara att det inte kommer påverka hur snabb jag är imorgon. Fart har jag inte övat jättemycket på under den här säsongen. Allt fokus har legat på mängd och distans. De dar löpintervallerna har inte blivit av på grund av skadan i benet och jag har heller inte övat specifikt på cykelteknik så jag ska klara alla skarpa kurvor på Stockholms gator bättre än förra året. Inget att göra något åt nu. Nu är det bara att köra och göra det bästa utifrån de förutsättningar som råder.

Förra året körde jag den olympiska distansen på 3:18 i år satsar jag på att gå under 3 timmar. Det vore kul. Och så vill jag ju besegra det där sablans vattnet. Förra lördagen så blev jag lite ofokuserad och navigerade halvdåligt. Imorgon ska jag göra allt för att få lite kraft i vattnet och navigera på vartannat armtag!

Så hur känns kroppen efter Ironman? Riktigt bra. I torsdags började jag känna mig återhämtad. Jag är en smula seg i huvudet och idag när jag tog en lugn löprunda på 6km så var känslan stark, pigg men benen blev en smula stumma. Viljan är hur som helst på topp.

Temperaturen har sjunkit här i Stockholm och vattnet kylts av. 15 grader i luften och 15 i vattnet är väl det enda molnet på himlen …
I morgon gäller det!! Pepp, pepp, pepp!!!

PS. Får jag punka … ja då bryter jag! 🙂 Bara så ni vet.  Nöjd med det beslutet. Har bytt innerslang så det räcker för i år. Men för att ändå öka chanserna så har jag andra, Rogers hjul, på. Högprofil …

Ironman Kalmar 2014 race report – löpningen

Ett maraton, det låter så hiskligt långt och det var den delen av Ironman som jag fruktade mest. Men jag var så glad över att över huvudtaget få genomföra löpningen så det blev en 42,2 km lång hejdundrande fest!

Det var så fantastiskt att få rulla in cykeln i växlingsområdet att jag inte brydde mig om att näst intill varenda hoj redan var på plats. Nu var den delen av loppet historia och nu gällde det bara att ladda om och fokusera på löpningen.

Tanken på att jag hade ett helt maraton framför mig efter att redan jobbat hårt med kroppen i 10 timmar är ju så galet knasigt att det inte går att ta in.
Jag bestämde mig för att ge mig själv lite tid att återhämta mentalt efter punkapärsen. Jag unnade mig ett toalettbesök och gick in i växlingstältet med den röda påsen som i ”run”.

Där inne var det glädjande nog full aktivitet vilket betydde att inte riktigt alla hade hunnit ut på löpningen. En av tjejerna deklarerade bestämt att nu skulle hon bryta. Nu fick det vara nog, medan tjejen bredvid henne gjorde allt för att peppa och få henne att ändra sig:
– Kom igen! Klart du ska springa. Jag springer med dig hela första milen. Du kommer ångra dig om du bryter.
Men nej, hon skulle bryta. Så tog hon påsen, reste sig och gick.

Jag satte mig ned på bänken i växlingstältet för att byta om till löparskor och torra strumpor. Jag frågade en tjej som satt bredvid hur hon mådde.
– Jag har ont. Jätteont i knäna och jag vet inte hur jag ska klara löpningen. Men jag har sex timmar på mig nu så de borde gå, sa hon och berättade att hon för fyra år sedan var rullstolsbunden.
– Det här är mitt mandomsprov. Det är jätteviktigt för mig att genomföra det här loppet.
Åh vad jag hoppas att det gick vägen.

Nio minuter tog min växling och jag begav mig ut med en liten flaska dubbel resorb i handen.
Det kändes så skönt. Konstigt nog kändes det som om att kroppen tackade mig för att jag sprang istället för cykla. Jag gjorde mitt bästa för att hålla igen. Inte springa för fort. Det är lååångt kvar.

Stämningen i Kalmar var utomjordiskt. Publiken jublade, peppade, hojtade mitt namn (som stod på nummerlappen), några såg mig rakt i ögonen och talade om att jag var stark, hade bra fart, att det såg bra ut osv, osv. Solen värmde, stämningen var så hög och jag njöt av att inte längre vara ensam. Jag kände mig plötsligt insvept i en stor varm filt av kärlek. Jag var så glad, så tacksam och tänk … publiken älskar mig ändå – fast jag varit ute på cykeln så länge!! De tycker inte att jag är dålig och kass. De firar mig som en hjälte och det var precis vad mitt mentalt trötta huvud behövde just då.
Jag känner hur krafterna rinner tillbaka, det blir fullt och jag får till och med extra krafter: Jag blir superwoman!!!!

Ett leende etablerade sig i mitt ansikte och stannar där under hela den långa löpningen. Det var fantastiskt. NU äntligen fattade jag att jag var på Ironman-banan och att jag gjorde något riktigt stort!!! Nu fick det vara nog med misär, nu skulle jag bara ha kul!

Precis då fick jag syn på Roger, min starka älskling på banan. Han kom från en av vändpunkterna och han slet.
– Älskling! ropade vi båda i mun på varandra och sträckte ut händerna. Och så var han borta.

Jag såg mig om efter honom och bestämde mig för att springa ikapp. Jag ökade tempot och kryssade mig fram till Roger. Han måste ju bara få höra om mina punkteringar och jag ville ju veta hur det gick för honom.
– Jag är helt färdig. Jag får inte behålla någon energi, rapporterade Roger som hade ett varv av tre kvar på löpningen och sedan sa han att jag såg stark ut.
– Ja, jag har ju suttit i gräset och bytt slang, skojade jag innan jag sprang vidare.

Och som jag sprang. 
Jag som aldrig har sprungit ett helt maraton var helt säker på att jag max skulle hålla halva distansen.
Jag bröt ner sträckan i fyra miletapper och övertygade mig själv om att nu skulle jag ta ett vanligt löppass, så där som jag alltid gör.

Den första biten höll jag 5:30-tempo men tvingade mig att backa ned till 6:00 för att inte gå in i väggen. Vi varje vätskestation stannade jag till och växlade mellan att tugga på en liten bullbit, suga på en citron, dricka en sipp sportdryck och en sipp cola. När jag hittade Redbull tog jag det.

Energinivån höll sig perfekt!! Jag var helt fräsch (nåja) i huvudet. Resorben hade gjort sitt, magen gjorde inte det minsta ont och jag tassade, tassade, tassade. Lungt och fint.
Hela tiden log jag. Jag vinkade till publiken, dansade till musiken, spexade och tackade för pepp.

Under sista milen föll mörkret och jag kände mig mest som i någon slags trance. Kroppen förflyttade sig framåt. Jag var trött. Det gjorde ont men jag var så himla glad. Jag hörde folk som skojade om att jag såg så pigg ut och sprang i så bra tempo att jag förmodligen skulle springa förbi målet.
– Där är hon igen, samma leende som på första varvet!

Vid ett tillfälle glömde jag plötsligt bort var jag befann mig. Jag tittade på gångvägen, träden och husen och tänkte:
– Är jag i Vansbro? Men nej … den löpningen har jag ju redan gjort och så mindes jag:
– Jag kör ju Ironman för tusan, i Kalmar! och jag skrattade gott åt mig själv och vips var ytterligare en kilometer avverkad.

När solen gick ned blev jag rörd över att det var så vackert och när jag svängde in på en gångväg med ett band av brinnande marschaller grät mitt snurriga trötta jag av tacksamhet för att det var så vackert!!!
– Tänk att det här missar alla snabbisar! Brinnande marschaller är så grymt peppande. Visste ni det?

Löpningen är uppdelad i tre varv och vid varje avklarat varv får man ett armband för att inte glömma hur många varv man har kvar. När jag fick det första gula bandet så kändes det som ett helt liv bort tills jag skulle få det sista gröna. Men så plötsligt satt det där runt armen.

Vid det här laget hade de allra flesta på banan börjat gå och jag som skuttade runt som en tok i glädjeyra passerade den ena efter den andra och plockade förmodligen uppemot hundra placeringar som jag förlorade under cyklingen.

När jag hörde ljudet från målområdet så tänkte jag att nu skulle jag bara ta det lugnt och kontrollerat. Ta god tid på mig och förbereda mig för ögonblicket. Jag gick på toaletten igen, rättade till kläderna, tog en vända i duscharna som stod och sprutade vatten så jag inte skulle ha ansiktet fullt av salt på målfotot.

Och så vände jag upp mot målrakan och såg ljuset från storbildsskärmen. Det hissnade i magen. Mitt leende blev om möjligt ännu bredare och jag skrattade nästan högt av glädje. Publiken som stod längs kravallstaketet sträckte ut händerna och jag såg hur de gladdes med mig. Några nickade som om de ville säga:
– Ja det är sant, spring nu, där är målet!

När jag nådde den blå mattan saktade jag in. Huvudet snurrade. Jag joggade långsamt, vinkade och high fivade Paul med den legendariska Ironmanrösten som sa:
– Helena, you are an Ironman.

14.30 blev min sluttid och maratontiden landade på 4:34.

IMG_7536

Ironman Kalmar 2014 race report – cyklingen

Skärmavbild2014-08-19kl.22.26.19

Cyklingen. Det var här som det höll på att gå åt skogen. Det var här som jag var en hårsmån från att inte få uppleva den där legendariska målrakan. Jag hade en sådan satans otur med cykeln.

Det var fantastiskt att få kliva upp ur vattnet. Jag vet inte varför, men jag vågade typ inte titta på publiken. Jag fortsatte att stänga ute omgivningen. Fokusera inåt.

På lite vingliga ben tog jag mig upp för rampen, tackade ja till en mugg vatten och svängde förbi duscharna med sötvatten. För ett ögonblick så visste jag inte åt vilket håll jag skulle men så mindes jag, till vänster och så grabba min blå bike-påse som hänger till höger på ställningen.

Våtdräkten åkte av lätt. Jag torkade fötterna på en handduk medan jag slet upp påsen med mackan och tog en stor tugga. Tänkte på att Roger skrattat lite åt min macka och sagt att jag var gullig som skulle sitta och fika i T1.

Men klämma en sliskigt söt gel redan i det här läget är inte aktuellt för mig. Efter att ha jobbat i vattnet i en och en halv timme då behöver man fylla på med energi. När jag cyklade iväg var jag grymt nöjd med att jag startade med en mättande macka i magen och ett par deciliter vatten. Det var som att det var en ny dag och ett helt nytt tävlingstillfälle. Perfekt.

Att cykla över Ölandsbron är en höjdare! Jag säger bara: åh vad fint, så vackert och maffigt.
Jag ville gasa på, trampa hårt, få fart och bara dra om.
Men jag lugnade mig.
Ölandsbron är typ den enda backen under hela 18-milsbanan så det är ju dumt att trötta ut låren.

Allt kändes bra. Möjligen lite seg i benen men det gjorde ingen effekt. Jag som inte kan jämföra med förra årets cykling tyckte att det gick kanon. Visst blåste det men jag hade inga problem att hålla mitt planerade tempo. 27-29 km/h. Jag hade bestämt att 27 km/h är acceptabelt och kanske rimligt med tanke på marathonlöpningen som väntade men om jag lyckades köra 29 km/h utan att trötta ut mig helt skulle jag vara grymt nöjd.

Med allt folk runt mig hade jag inga problem att hålla högt tempo. Jag fokuserade på energiintaget och hittade en rytm där jag käkade något va 10:e minut och drack var 10:e. På så sätt så kunde jag precis hålla magkrampen på avstånd. En bananbit med jämna mellanrum lindrade sötman. Och jag höll mig till enbart vatten i flaskorna.

Allt gick så bra. Jag susade fram. Körde om. Blev omkörd. Hejade på publiken. Njöt av landskapet. Hade koll på energin och jublade över farten, den starka känslan att JAG, lilla jag, faktiskt cyklade bland en massa starka triathleter.

Och så plötsligt kände jag att något var på tok med cykeln. 
– Nej, jag måste inbilla mig. Nu är det energi jag behöver, nu får jag inbillningspunka.

Men det var det inte.

Mitt på Allvaret i motvinden blev jag tvungen att konstatera att bakhjulet var nästan helt utan luft. F-n, f-n, f-n.
Det låter konstigt. Jag VISSTE att detta skulle hända.
Det sista jag sa till Roger var att nu har jag koll på allt utan på hur man lagar punktering. Nu hann vi inte ens repetera det teoretiskt.
Och eftersom jag hade det på känn så satt en liten handpump fasttejpad med eltejp runt ramen som back upp till kolsyrapatronerna som jag misslyckats med att använda en gång tidigare.


För ett ögonblick så tänkte jag att nu var det kört. Nu skulle jag inte få den där medaljen.
Men jag vägrade låta mig övermannas av känslorna. Nix, inga tårar nu, kommenderade jag mig själv och sedan tryckte jag i mig socker för att pigga upp hjärnan. Jag tog några ordentliga klunkar vatten och så började jag jobba vid vägkanten.

Jag blev oljig över hela kroppen, jag mixtrade, svor, svettades, blev förbannad, kände hur huvudvärken började smyga på.
En Fredrikshofare saktade in och undrade om jag hade allt jag behövde. En annan kille undrade om jag ville ha hjälp och en tredje, en polack, var helt underbart gullig. Han stannade, klev av cykeln och sa:
– I want to rest. Do you want me to help you? I want you to make it to the finishline.

Jag insisterade att jag inte ville att han skulle bli diskad. Han insisterade på att han gillade Sverige och gärna kom tillbaka nästa år …

Men så sa jag att jag lovar att jag ska fixa det och han rullade iväg. Jag ville inte att han skulle bryta mot några tävlingsregler.
Det tog 40 minuter tror jag, när hjulet var på och jag jublandes cyklade vidare.

Fasiken. Nu hade jag simmat och fixat punka! Jag är en vinnare!
Jag trampade så hårt jag bara kunde och tänkte att nu bränner jag väl alla krafter på kuppen. Men jag ville ta igen lite av den förlorade tiden. Jag snittade 34km/h, nådde Ölandsbron och … en hagelskur! Världens jäkla hagelskur.

Jag tänkte att jag borde ta skydd men så struntade jag i det. Vinden rev i cykeln. Bilar saktade ned och tittade frågande på mig. Lika fort som ovädret kom så försvann det. Värmen kom tillbaka och däcket … hade tappat all sin luft, igen.
Jag stannade för att pumpa och cyklade vidare.

Jag kände mig hopplöst efter. Publiken var borta. Jag cyklade och fick stanna och pumpa däcket flera gånger. Hela proceduren var grymt slitsam mentalt. När jag i ett ouppmärksammat ögonblick körde ned i ett hål så förstod jag att det var kört … slangen var trasig igen och jag svor över att hålet inte var markerat i vägen.

Nu kom tårar av frustration. Men nej!! Jag byter igen! Jag gör det! Och med tårarna rinnandes nedför kinderna satte jag mig i gräset och började om. Den här gången tog det inte lika lång tid och när jag var klar så kom en kille från en servicebil springandes. Vi ska se till att du kommer i mål, sa han och pumpade däcket och satte det på plats blixtsnabbt.

Jag började cykla igen och sneglade på klockan. Med två mil kvar så var snittet nu nere på 20 km/h. Så otroligt nedslående.

Men jag trampade på och längs vägen blev jag firad som en segrare. Folk som fick syn på mig skrek och tjoade. Domarna hade alla samlats för att avsluta dagen och när de såg mig komma cyklandes så sprang de ut till mittlinjen och ställde sig på en lång rad och gjorde vågen!!!

Tack, tack snälla för att ni gjorde det. Sakta kände jag humöret och viljan att kämpa vidare att stiga. Nu var det bara en mil kvar. Jag måste bara fixa in cykeln till växlingsområdet. Som jag längtade efter att få springa mitt livs första maraton. Vem hade kunnat tro det???

Ironman Kalmar 2014 race report – simningen

bild1

När jag gick i mål i lördags kväll efter att ha simmat 3,8 km, cyklat 18 mil och joggat 42,2 km så kändes det som att det hade passerat en hel vecka sedan starten – minst! Under ett Ironman hinner det hända så ofantligt mycket, du hinner möta så många människor, få så mycket intryck och gå igenom hela känsloregistret.

Dagen innan vid Vågbrytarbadet.

De sista två nätterna innan start var fyllda av känslor. Jag sov oerhört oroligt. Men jag sov. Natten efter pre-racemötet så vaknade jag i någon slags häftig ångest-skräck-panik-attack som varade i några sekunder och fick mig att skratta. Jag hade känt mig lugn hela dagen men det är under nattens vargtimmar, där kring fyra, fem-snåret, som man är som skörast. Jag upplevde ta mig tusan ren och skär ångest.

– Ja du darling. Ett Ironman är inget man skojar bort, skrockade Roger när vi satt och åt frukost. Och han älskade att uttala de orden!

Natten innan racet var kroppen uppe i varv och helt blossande het. Jag sov, vaknade, sov men var ändå nöjd med känslan när klockan ringde 04.20. Jag vaknade, slog på datorn och möttes av nästan hundra lycka till på Facebook!! Vilken värme och vilken känsla. Det gav styrka på riktigt!!

Resten av morgonen gick ut på att bara andas, hålla ihop och fixa det sista som skulle fixas: Ta av regnskyddet på cykeln, placera fyllda vattenflaskor på cykeln, stoppa ned en liten flaska vatten och en macka med leverpastej i den blå växlingspåsen med tanken att en och annan tugga på den inte kan skada innan cyklingen, jag som inte är kompis med gels ännu.

Jag var nöjd med mina förmåga att hålla i nerverna. Jag märkte hur Roger blev en smula tvär och fokuserad. Han jobbade snabbt med sitt, hjälpte mig med luft i däcken och så gick vi mot simstarten i hamnen.

När vi klev ut ur växlingsområdet var det svårt att komma fram och förbi alla anhöriga och publik som stod och trängdes utanför. Kunde de inte hjälpa de tävlande att ta sig fram, muttrade vi och fick pressa oss fram.

Vid hamnen var stämningen god. Det var ju en härlig dag:  Ironman-dagen och sol från en klarblå himmel. Tävlingsledningen hade avslöjat att de trodde på rekordtider. Förhållanden inför tävlingen var perfekta, menade de och jag kände mig tacksam över att havet var lugnt.


Plötsligt hör vi att påsarna med kläder som man vill ha efter racet ska lämnas nära målgången. Men … vi frågade en kille som väldigt övertygat hävdat att påsar kunde lämnas nära start. Nu blev vi stressade.

Vi skyndade oss att preppa oss med vaselin där vi vet att skavsår lätt uppstår och sedan fick vi gå-springa till rätt plats och göra oss av med påsen.
– Det är sånt här som ingår. Det måste ju bli lite spännande, sa jag till Roger när vi skyndade oss fram medan jag tyst för mig själv rabblade: vi hinner, vi hinner.

Simstarten var tänkt att vara rullande och pågå mellan 07.00 och 07.15. Man skulle välja i vilken grupp man skulle stå utifrån hur snabb simmare man är.
Min kalkyl var 1:30. Roger trodde mer på att jag skulle simma på 1:40. Jag ställde mig i gruppen 1:25 efter att ha hört flera i 1:35-gruppen prata om bröstsim. Mitt mål var ju att crawla, även om jag inte är supersnabb. Har jag då bröstsimmare runt mig … ja, då blir det knepigt.

På avstånd hörde vi Nationalsången och sedan startskottet. Stämningen var lugn och hög. Folk pysslade med sin utrustning och hjälpte varandra med dragkedjor. När startfältet väl började rinna mot vattnet gick det fort. I farten grabbade jag en vattenflaska och sköljde mina nya simglasögon. Jag såg till att de satt på plats och så fördes jag framåt, framåt, framåt och närmre vattnet.

Publiken var galen. Övertänd.
Jag tittade upp och blev förskräckt över det täta folkmassorna som intensivt iakttog triathleterna som var på väg ned i vattnet. Jag riktade blicken ned i backen, fokuserade innåt och plötsligt var jag i vattnet.
Jag hämtade andan och började simma.

De första 10 minuterna var tuffa. Jag försökte hålla koll på folk runt mig men det var simmare överallt. Alla såg adrenalinstinna ut, en del målinriktade som maskiner. Vissa simmade helt i i fel riktning och andra skulle bara fram – vilket är den mest framgångsrika taktiken.

Är man inte så snabb på simmet så hamnar man tyvärr bland andra som inte behärskar det hela särskilt väl heller. Paniken ligger ganska nära och det blir extra stökigt. En man tog tag i min vrist och använde mig för att dra sig framåt. Jag hamnade under ytan men ögonblicket senare simmade jag igen.
Ett tag var jag rädd att bli helt mosad bland ett stim män som fightades med jag simmade på och de skingrades.

Att simma i över en timme är en lång tid. Att simma strax över 1:30 är väldigt länge. Min sluttid blev (nu har jag fått mina tider) 1:34 och jag är ändå förvånad över att jag inte får till simmet bättre under tävling. Jag vevar ju på …
Jag kan inte säga att jag hade en härlig känsla i vattnet men jag är otroligt nöjd över att det gick så bra.
Jag hanterade alla situationer och jo förresten … jag njöt lite också:
Jag påminnde mig själv om att :
– NU – Nu simmar du Ironmansimmet Helena. Du gör det faktiskt på riktigt!


Och när jag simmade in i kanalen och såg uppstigningrampen så jublade jag inombords. Jag kunde knappt fatta att jag var på väg mot cyklingen – redan och det var bara en liten bit kvar.

Mina sinnen skärptes och jag fick ordning på kroppen. Genom simglasögonen kunde jag se publiken på strandkanten och tänket att nu när de tittar ska jag simma fint och starkt. De sista metrarna var bara härliga!!

I växlingsområdet väntade cyklarna under natten.

 

Full aktivitet. Det gäller att ha koll på alla prylar.
Lugnet innan starten.

 

Vi skojade om att nu skulle vi bara hoppa i och njuta av lite härligt morgonsim.

 

Ironmanminnet kommer för alltid bo i mitt hjärta

bild-22kopia3

Jag gjorde det! Jag gick i mål och fick höra de episka orden från hela publiken och den legendariska Ironmanrösten Paul Kaye – Helena, you are an Ironman!! Det var precis så fantastiskt som man förställer sig. Jag kände mig som en gigantisk rockstar och älskade varje sekund av det.

Imorgon hoppas jag kunna visa lite bilder från mitt äventyr.

Jag skuttade långsamt över den där blå mattan och försökte suga in allt och njöt verkligen av att det var jag som var där i rampljuset. Det var sååå fantastiskt att komma i mål. Jag tittade runt på publiken, kände rampljuset, joggade långsamt in genom målportalen under publikens jubel. Så fort jag kommit igenom och fått den fina, fina medaljen så ville jag vända och ångrade att jag inte sög liiite, liiite till på ögonblicket som jag kämpat så många, många timmar för.

Jag stannade ytterligare några minuter och sög in energin från målområdet innan jag lät en gullig volontär hjälpa mig till athlete garden som det område kallas där alla dagens hjältar erbjuds dusch, massage, mat, öl och godis. Jag satt i min foliefilt och bara njöt av att inte springa längre, att kroppen fick vila. Jag njöt av att tugga på en bit salt pizza med mycket fet ost istället för något sött som bara ville få magen att krampa.

Jag njöt av att jag från och med nu har jag ett stort, fantastiskt minne att bära i hjärtat av en stor dag i mitt liv där jag bevisade för mig själv att allt, ta mig tusan allt är möjligt.

Det är möjligt att simma i samma vatten som 2700 andra athleter.
Jag njöt av att jag kunde cykla hårt och mil efter mil snitta 29 km/timmen och hålla energin på bra nivå. Jag njöt av att det är möjligt att fixa två punkor under samma lopp trots att tårarna sprutar och man aldrig har tagit sig den där förbaskade tiden att lära sig att fixa det själv ordentligt.

Jag njöt av att det är möjligt att cykla som en galning, knapra hem några placeringar och känna sig som en vinnare trots att det är ganska ensamt och tyst på banan. Jag hade ju ändå fixat TVÅ punkteringar – på bakhjulet!

Så nu är det gjort. Jag klarade eldprovet och har genomfört en hel Ironmandistans. Jag är väldigt trött, har en konstig smak i munnen och har varit konstant törstig hela dagen trots att jag druckit Resorb, vatten, juice, mineralvatten, kaffe, the … Jag börjar bli jäkligt stel både här och där, ländryggen värker och låren är ömma.
Jag funderar just nu vad ”extrema påfrestningar” betyder exakt i det här sammanhanget. För det är den frasen jag hittar och inte så mycket annat när jag testar att googla: ”Ironman kroppen påfrestningar”.

Ironmandagen är en lååång dag. 
Solen hinner gå upp och den hinner gå ned, glädje kan bytas mot hopplöshet och vända till glädje igen – på ett magiskt sätt.

Jag gick i mål på 14:30. Jag gissar att det kunde att stått 13 istället för 14 om jag inte råkat ut för strul med cykeln. 
Men det är en del av leken och siffrorna spelar mindre roll.
Och till er som försökte följa mig live på nätet. Det gick inte att hitta mitt namn och enda förklaringen är nog att det berodde på den sena registreringen. Jag har inte själv sett mina tider.

Jag hade kalkylerat på att simma på 1:30, jag tror det blev 1:40. (jag blir helt lam i kroppen när jag blir rädd, jag bara sprattlar utan att simma tror jag)
Cykel: 6:30 eller kanske rent av 6:10 det blev tyvärr 8:00 på grund av problemen med cykeln, men jag är bara såååå glad att jag kom fram till växlingsområdet.
Mitt första marathon i livet landade på omkring 4:30 trots att jag unnade mig lyxen att springa på toa när jag ville. Att det gick så bra att springa var jag så förvånad över!! Jag sprang hela vägen, jag stannade enbart för att dricka och ta energi vid stationerna. Och jag är ändå superrookie på Ironmandistansen!!

Summa: Otroligt överväldigad, glad, stolt och ödmjuk.

Självklart måste jag skriva mer om alla smaskiga och nördiga detaljer kring simmet, cyklingen och maratonlöpningen men nu måste jag sova.
Stay tuned!

PS. Kika på mitt instagramflöde så hittar du en film på min målgång. Jag heter helenanimbratt även på insta.

Njuter av Ironmancirkusen

bild2-6kopia3

Pre-simmad, incheckad, kittad, kolhydratladdad, packad, klar, peppad, taggad, redo och allt vad man nu kan vara … inför mitt livs största fysiska utmaning – Ironman Kalmar 2014. Jag har gjort allt vad jag kunnat idag för att förbereda mig på bästa sätt.

 

Det var mäktigt idag. Simträning när det är som bäst.

Det är en härlig och gigantisk cirkus det här Ironmanarrangemanget. Gigantiska långtradare fullproppade med kilometervis av staket, läktare, vepor, mattor, uppblåsbara jätteportar för in- och utgångar i växlingsområdet och ja … man kan ju inte ens föreställa sig hur mycket logistikarbete det ligger bakom det här proffsiga arrangemanget. När jag stod i brand-shoppen och botaniserade bland alla högt prissatta Ironmanprodukter som man kan köpa som så gick tankarna till Disney World.

Och alltihop är jättekul och spännande. Jag känner mig lyxigt omhändertagen och det känns som att arrangörerna har tänkt på alla tänkbara detaljer.

Det råder fest i Kalmar och i och imorgon lördag har jag för avsikt att känna mig som en riktigt drottning!!!
Jag ska simma 3,8 km, cykla 18 mil och sedan så är det bara att avverka ett marathon.
Den där löpningen är den som jag fruktar mest. Hur långt ska jag pressa mig att springa innan jag får ta gångpauser? 2 mil? 3 km? Blir 6:00 tempo bäst att börja med eller …?

I morse 07:00 gjorde jag upp med simdemonerna nere på Vågbrytarbadet. Det var officiell pre-swim och jag var på plats. Solen gick upp över ett vänligt och lugnt hav. Bryggan fylldes sakta med småpratande triathleter som i lugn takt drog på sig sina våtdräkter.
Vattnets 21 grader kändes lagom och ljummet. Jag simmade utan konstigheter och konstaterade att jag måste navigera ofta och våga trycka på ibland och kanske även glida mer på tagen för att inte ta slut direkt.

När jag efter simmet satt på stenarna och värmde mig i solen så omfamnades jag av ett lugn.
Nu kör jag och litar på min förmåga!

Lugnt, härligt och en förväntansfull stämning.
Det kändes rakt igenom bra. Imorgon blir det lite mer trängsel bara!
Behovet av att prata av sig och dela tips och tankar är stort.
Lilla Focus är incheckad och har fått regnskydd.
Påsen som är röd för ”run”.

Vägen mot Ironman

IMG_8519

Nu är jag på väg till Kalmar! Vi är på väg! Jag och Roger sitter i bilen och lyssnar på låten ”I dag är jag stark” med Kenta på högst volym. För ett och ett halvt år sedan började jag min simträning helt från scratch på botten i Eriksdalsbadets bassäng där jag kokade kaffe. Nu är jag på väg och ska genomföra en Ironman.

Den här bilden tog jag under förra årets IM-simning i Kalmar. Nu laddar jag!

Men hur tänker jag nu då, undrar ni!
Hur blev det egentligen så här nu, att jag ska starta i Kalmar och sikta på att genomföra en Ironman? Jag har ju inte riktigt dragit den historien hur jag gick från att säga ”nej det är för långt” till att en vecka innan start bli bergfast besluten och tacka ja till en startplats.

Det startade redan i vintras. Roger började skoja om att jag tränade
som om att jag skulle köra Ironman. Sedan började jag själv dra samma
skämt och till och med påpeka att jag tränade mer än Roger som anmälde
sig redan i Kalmar efter banketten dagen efter tävlingsdagen.

När
jag efter Amfibiemannen
kände mig tom och mållös och började muttra om att jag minsann inte behöver tokträna längre, jag ska ju inte ens köra
Ironman, som om jag någonstans under våren och sommarens alla träningspass
och klassikerlopp börjat visualisera mig själv på banan i Kalmar …

När jag för ett par veckor sedan fick frågan under triathlonträningen vid Sjöhistoriska:
– Helena, vilket är ditt nästa race? Är det Kalmar nu om ett par veckor eller??

… precis DÅ kände jag att vad sjutton. Folk tror på fullaste allvar
att jag ska köra Ironman och varför tusan är svaret på den frågan är NEJ.
– Fast man kan ju tro det, skrattade jag. Jag har ju Ironmantränat hela året.

Just orden ”nej jag kan inte” har aldrig funnits i mitt hjärta. Vill man så kan man och så har jag resonerat  hela mitt liv ända från den dagen när jag lycklig stod med en liten bebis i famnen, blott 21 år och hade hoppat av universitet … (det är en annan historia och på en helt annan blogg)

Så varför tror jag att jag ska kunna klara att genomföra ett av världens tuffaste lopp?
1. Jag har levt med sporten triathlon i huvudet dygnet runt i åtminstone 1,5 år och följt och varit delaktig i Rogers Ironmanträning och mentala förberedelser på ett väldigt nära håll.
2. JAG har tränat väldigt många timmar hela året för klassikerloppen både förra året och det här året. Jag har genomfört en medeldistans och klarat Vättern och Amfibiemannen på ett sätt som jag aldrig trodde var möjligt.
3. Jag har aldrig sviktat i min träningsmotiovation! Jag ÄLSKAR det här livet. Jag har njutit av tidiga vintermorgonar när jag ensam nött längder i simhallen. Jag har sett framemot långa långpass i snön, i mörkret med efterföljande bastu. Jag har envist kämpat för att bli modigare i vattnet, för att hitta cykelglädjen och jublat när jag äntligen fått lite cykelben.

Och det är egentligen där, i punkt nummer tre, som jag hittar mitt främsta svar till varför jag vågar och vill ta chansen. Jag tycker allt detta är så underbart kul! Triathlon är ett av det bästa som hänt mig i livet. Dessutom har jag övat på motgångar i livet. Jag vet att är det något som jag är bra på så är det att kämpa mot alla odds, bita ihop, mobilisera nya krafter och ta mig framåt även när det gör riktigt ont!
Så varför inte utnyttja det i ett Ironman!

På väg till Kalmar.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.